Timrå IK

Jaha, det är liksom inte speciellt skoj att vara Timrå-supporter för tillfället. Det är nästan otäckt på något sätt. Hjärtat slår dubbla slag, tredubbelt när motståndarna är i vår zon. Idag visade Perra handlingskraft, visst bänkade han Hedin? Bra jobbat, typ.

Alltså jag vet inte var jag ska börja. Det här laget har så många brister så det liknar ingenting. Vi sprattlar till i någon match ibland, sedan är det sådär äckligt dåligt igen. Riktigt jävla äckligt dåligt! Det som är värst är att inte ledande personer i föreningen ser det uppenbara och agerar. Det får fan inte se ut så här, alla ser det, utom våra "förtroendevalda". De vill avvakta, titta sig i spegeln, rannsaka sig själv, lyfta sig någon liten nivå, göra små små saker sakta så det blir bra någon gång i framtiden, vända stenar o.s.v. Men snälla rara ledning; vad har vi åstadkommit med detta? Va? Inser ni inte att det här laget har kört fast, ordentligt. Börja med att göra nånting, sparka tränaren, ta in spelare som hanterar såna här situationer, gör någonting!!!

Berätta, om det nu är det som det beror på, att föreningen är black. Då vet jag i alla fall varför ingenting görs, då vet jag vad jag som supporter har att förhålla mig till. Nu skämmer föreningen ut sig med sin oproffsiga attityd. Hela Sverige skrattar åt oss. Det är så pinsamt att se det som händer, det gör så ont. Och det värsta av allt: min kärlek (som jag trodde var odödlig) börjar så sakteliga att avta. Misskötseln och handlingsförlamningen gör att min gränslösa kärlek sätts på prov. Något jag aldrig trodde jag skulle säga. För fan styrelsen, förstör inte min livs stora kärlek. Ge fan i det! Hör ni det.

Det var längesedan jag var så nedstämd och kände en sådan uppgivenhet som jag gör ikväll. Nu kan jag inte ens övertala mig själv längre. Äktenskaplig kris är vad det är, och det känns som att det blir tufft att reda ut det. Jag är bara tom, så tom.