Jag ser i dina ögon och dina ser på mig Vad har jag gjort dig för ont? Jag tillhör ju dig! Du borde kunna älska åtminstone försöka Den tiden som jag kämpat var förgäves ändå I år har jag väntat i år har jag gått men inget gav du mig att jag inte bättre förstått Varför vill du såra och göra illa mig Att leva blir nog svårast med besvikelsen mot dig
Det är märkligt med uppehåll. Förut var det bara ett irriterande vacuum, en väntan på att livet skulle börja igen men nu känns det som ett tillfälle att andas frisk luft, att leva. För ett ögonblick får man släppa den intensivaste ångesten, glömma den värsta förnedringen och man kan tillåta sig drömma bort lite.
Låtsas att allt egentligen inte är så illa, de vassaste kanterna kan för stunden få mjukas upp och tillvaron kan få bäddas in i en skön, luddig illusion om att saker och ting inte är SÅ illa som det verkade för nån vecka sedan.
Men på torsdag tar det slut. Då knackar verkligheten på igen och den mentala vilan är över för den här gången.
· 
och här kommer mitt bidrag
Jag ser i dina ögon
och dina ser på mig
Vad har jag gjort dig för ont?
Jag tillhör ju dig!
Du borde kunna älska
åtminstone försöka
Den tiden som jag kämpat
var förgäves ändå
I år har jag väntat
i år har jag gått
men inget gav du mig
att jag inte bättre förstått
Varför vill du såra
och göra illa mig
Att leva blir nog svårast
med besvikelsen mot dig