Timrå IK

Dream Team: Matchserien hade många inlägg som låg på gränsen eller på fel sida, men just efter själva avgörandet, den allra svåraste stunden så var det inte fallet. Modoiter var lättade och glada och timråsupportrar förkrossade och besvikna. Ingen orkade riktigt bråka då.

Att sedan efter veckor, månader och år plocka fram det hela för att strö lite salt i såren tycker jag är ganska ok. Ska man retas supportrar emellan så föredrar jag att det sker genom att prata hockey istället för att kalla varandra för diverse fjantigheter. Det handlar om vilka som har klass nog att inte göra det precis när de andra lider som mest, på samma sätt som man bör låta bli att skämta om någon som precis dött.

Wayne Gresky: Där tycker vi uppenbart olika. Jag, för min del, kan då inte als begripa varför man behöver dra upp saker som är flera år gamla, bara för att ge dom ett kort ögonblick av "enväga" luft under vingarna. Det är ju samma sak med de där fasansfulla trumpinnarna som kastades under samma matchserie. Dessa har benämnts i er bok senast idag. Få se nu.... fyra och ett halvt år senare så är de fortfarande hett stoff enligt vissa i eran bok.

Vad beträffar känslor efter avgörandet i den serien så har jag nog aldrig känt en sådan tomhet direkt efter att det var slut. För det tog ju just bara slut. End. Finito. Att jag då bodde i Göteborg och inte hade sett en enda fight på plats förmildrade inte besvikelsen på något sätt. Men där och då, efter Svartens puck upp i nättaket gapade det bara tomt. Och jag tror nog fler än jag kände likadant, som du säger. Det spel vi båda hade visat upp och den viljekamp vi hade skådat kändes på något vis värd att inte håna, eller skämma ut genom att lägga ribban för lågt, bara för att få utlopp för div. känslor.