Timrå IK

Knylan: Jag tror jag pratar för fler gamla uvar än mig när jag skriver att min motivation att engagera mig känns högre än på mången god dag. De inledande åren av ES så gick det av bara farten. Allt var nytt och stort. Sedan några år av smärre framgångar (=säker slutspelsmark men inte just så mycket mer) när man började dra iväg i kravbilden på Timrå IK. Etablering som topp 4-lag var bara en tidsfråga typ. Hybris infann sig både inom föreningen och bland oss Supportrar.

Någonstans här försvann själen, känslan av att det ställer krav att vara en Supporter. Sedan kom utförsbacken som blev ett ras. Dåliga resultat blandades med usla och de få åren med sötebrödsdagar hade redan gjort många av oss lata och bekväma. Vi glömde vad det innebar att vara Timråit.

Men jag känner hur lågan har börjat glöda därinne igen, suget av att vara med om en ny resa uppåt har vaknat. Vi har ett mål att enas kring igen, ett tydligt och självklart sådant. SM-guld var mer en dröm, en slags slutlig bonus.

Redigerad kommentar

mikenomad:

Det där var tamejtusan poesi även för en MoDo-supporter. Som du är inne på tror jag också att det på sikt kommer bli en rejäl nytändning för Timrå om ni bara lyckas få stopp på blödningen.