I mitt jobb reser jag en del runt i Sverige. Malmö, Ö-vik (värst), Stockholm, Uppsala, Småland och en massa annat! Min diskreta TIK-pinn i kavajslaget har aldrig varit så tuff att bära. Hånen har varit monumentala!
Funderar på om detta beror på min nya hållning? Såg mig själv i helfigur när jag passerade en spegel på en Arlandamugg.
Håglös, blek, böjd rygg, insjunken, fladdrande blick och närmast luggsliten i min nu "jag lider med Timrå och låter den här slitna och skrynkliga kavajkostymen bära mitt rostigaTIK-pinn i sann patriotisk rätta munnen efter matsäcken-anda".
Kanske därför hånen kommer? Nu när den stålhårda TIK-stoltheten och resligheten fått sig en törn som är monumental och svårare än allt svårt av Ingmar Bergman. Folk spottar efter en, kastar nedsättande kommentarer och flinar föraktfullt... Finner mig själv undflyende och mumlande med nersänkta ögonröder. Orkar inte bemöta uppblåsta Leksingar, galna Djurgårdare, dryga skåningar och korkade Röglebönder. Kröker rygg och smyger bort med handen smekande mitt rostiga TIK-pinn...
Den totala förnedringen var häromdagen när jag besökte den gudsfientliga hålan Oskarshamn. En klämkäck Döderhultargroupi tittade på mitt kära TIK-pinn när jag satt och sörplade vattensjuk soppa på ett lokalt lunchhak.
Plötslig sträckte smålandsäcklet ut sitt feta finger mot mig och halvskrek:
- Håller du på Timrå? Ha, ha, ha! Det går aldrig! Ni blir krossade av Västerås på fredag. Tänk att även vi kommer att få köra över ett föredetta elitlag! Ha, ha, ha.
Kan man bli mer sänkt?
Nu knyter jag mina nävar i fickorna där barkbrödssmulorna skaver. Det sista hoppet står till tanken om det omöjliga.
Att Timrå reser sig. Att vi sätter en knytnäve rakt i fejjan på hela förbannade hockeysverige! Att vi gör det omöjliga!
Jag drömmer om att likt Socker Conny svinga mitt rostiga TIK-pinn över huvudet och slå alla med häpnad!!!
Smokey: Två saker. 1) Du är inte ensam. När ena grabben behövde ny skolväskan för hösten fick han det i form av en Timrå-ryggsäck. Det är inte ett helt lätt ok att bära just nu, förvisso är hockey en sval potatis i Sthlm. 2) Ge fasiken i att åka till slika ställen som Oskarhamn :-)
Smokey: Det är början på något nytt, bara vi får en bra start så tror jag att folk börjar se annorlunda på laget. Men med tanke på att man åkt ur Elitserien, nästan gått i konkkurs samt inte haft råd pga. det att inte värva ett direkt profilstarkt lag utan istället fokuserat på klubbens juniorer som allmänheten inte hört talas om så tycker jag inte att det är konstigt att folk i Oskarshamn osv. inte tror på laget. Konstigt vore annat. Det gäller att Rolf verkligen får till kedjorna så vi någon som klarar av att producera mål, fixar han det så tror jag resten är tillräckligt bra att vi kan vinna lite matcher och tysta uppkäftiga smålänningar.
Är det inte dags Fille får en egen ramsa/sång? Vår ene rekordhållare har ju sin "Jonte, Jonte vår idol" men Hållander är verkligen också värd en. Spånade fram denna under söndagspromenaden nyss. Melodi "Vittring" med Magnus Uggla
· 
Funderar på om detta beror på min nya hållning? Såg mig själv i helfigur när jag passerade en spegel på en Arlandamugg.
Håglös, blek, böjd rygg, insjunken, fladdrande blick och närmast luggsliten i min nu "jag lider med Timrå och låter den här slitna och skrynkliga kavajkostymen bära mitt rostigaTIK-pinn i sann patriotisk rätta munnen efter matsäcken-anda".
Kanske därför hånen kommer? Nu när den stålhårda TIK-stoltheten och resligheten fått sig en törn som är monumental och svårare än allt svårt av Ingmar Bergman. Folk spottar efter en, kastar nedsättande kommentarer och flinar föraktfullt... Finner mig själv undflyende och mumlande med nersänkta ögonröder. Orkar inte bemöta uppblåsta Leksingar, galna Djurgårdare, dryga skåningar och korkade Röglebönder. Kröker rygg och smyger bort med handen smekande mitt rostiga TIK-pinn...
Den totala förnedringen var häromdagen när jag besökte den gudsfientliga hålan Oskarshamn. En klämkäck Döderhultargroupi tittade på mitt kära TIK-pinn när jag satt och sörplade vattensjuk soppa på ett lokalt lunchhak.
Plötslig sträckte smålandsäcklet ut sitt feta finger mot mig och halvskrek:
- Håller du på Timrå? Ha, ha, ha! Det går aldrig! Ni blir krossade av Västerås på fredag. Tänk att även vi kommer att få köra över ett föredetta elitlag! Ha, ha, ha.
Kan man bli mer sänkt?
Nu knyter jag mina nävar i fickorna där barkbrödssmulorna skaver. Det sista hoppet står till tanken om det omöjliga.
Att Timrå reser sig. Att vi sätter en knytnäve rakt i fejjan på hela förbannade hockeysverige! Att vi gör det omöjliga!
Jag drömmer om att likt Socker Conny svinga mitt rostiga TIK-pinn över huvudet och slå alla med häpnad!!!
Ge oss livet tillbaka! Vinn Timrå IK! Vinn!