Timrå IK

Förresten, många oroar sig för att det budgeterade publiksnittet är alldeles för högt. Just nu har vi i ett snitt på 2916 personer efter tre hemmamatcher. Typ 400 pers ifrån det budgeterade snittet som dessutom väl var väldigt lågt räknat sett till intäkt för varje besökare. Så egentligen kan det ju vara så att vi ligger i fas. Lägg därtill en degradering med allt vad det innebär i intressebortfall. Nu har vi tagit fem av nio poäng på hemmaplan.

Jag vet inte vad det är för poäng med att sitta och extrapolera den negativa situation som råder, kanske vill man bara rättfärdiga för sig själv hur jävla illa allt är. Men det är det inte. Kan vi fortsätta att plocka lite pinnar här och där kanske t.o.m. testa att göra mål under ordinarie tid så tror inte jag att 3300 i snitt är så speciellt långt borta.

Precis som jag sagt tidigare: man ska inte underskatta känslan av hoppfullhet kring att få lämna arenan med en go känsla i kroppen. Så fort den börjar infinna sig mer och mer hos folk så blir resan ut till Eon lättare och lättare.

Knylan: Det där verkar vara det nya svarta härinne. Allt är misär, och vi är den fattigaste, resurssvagaste och mest syndeli-synd-om-klubben i svensk hockey. Att vi har en lagbudget som står sig rätt väl i en allsvensk jämförelse är helt ointressant. Det är ändå så mycket mer synd om oss än någon annan räkmackeförening.

Jag tror på Timrå. Det här kommer att bli bra. Så här en knapp månad in i den allsvenska tillvaron tycker jag att det känns över förväntan. Den här säsongen sanerar vi, landar. Förändringar i den sporstliga ledningen (= mindre one man show av Nubben) är enbart positivt (andas Skarin. Det är min åsikt, lev med det).

Folk kommer att återvända när de senaste säsongernas unkna, deprimerande loser-luft vädrats ut. Det kommer att ta lite tid. Vissa påstår att det aldrig kommer att kunna bli som förr eftersom hallen ligger där den ligger. Löjligt. Men en passande snuttefilt att ligga och ynka under, eftersom man då alltid har något att skylla på. Arvet efter TJ.

Nej, Timrå kommer att komma igen. Hur och i vilken form är oklart. Klart är att dagens giganter inte säkert är morgondagens. Det gäller också förlorarna. För inte så många säsonger sen pratade man om De Fyra Stora (FBK, LHC, HV och VF) som genom sin särklassighet skulle döda serien. Då spelade Skellet i Allsvenskan. Löven konkade. Luleå var menlösa. Nu sladdar HV och FBK, Frölunda letar identitet, Luleå har byggt ett topplag genom briljant och kostnadseffektivt arbete. Skellefteå är regerande mästare och supermakt. Timrå spöar Löven efter straffar i Allsvenskan.

Jag ser framtiden an med tillförsikt. Vi har det vi har, och det gäller att göra det bästa av det. Se vår särprägel, försöka att optimera de resurser vi har. Hitta en nisch. En sådan hade vi, tidigare. Förädlingsfabrik och Dr Frankensteins för slumrande hockeykarriärer. Det höll länge. Ända tills vår stomme (Carlsson, Lind, Matthiasson, Styf, Casselståhl osv) försvann och inte kunde ersättas. Då blev det kortsiktigare byggen, med större krav på fullpottar i rekryteringarna. Vilket Nubben skötte med den äran, ett tag. Men sånt håller inte i längden. Inte när man är en klubb som Timrå. Om det hade blivit maximal sportslig framgång (finaler, guld) hade sitsen blivit en annan. Då hade det kunnat rullat på. Men icke. Nu gasades det när soppan började sina, sen bromsades det försent...och tog tvärstopp.

Gjort är gjort. Den vägen är provad och bevisat icke farbar. Nu laddar vi om och hittar en ny. Det k o m m e r att gå. Men det är inte Nubben som ska styra på den trippen. Det känns helt självklart, och jag tror inte att föreningen tänker annorlunda. Nytt och fräscht. Inte säkert bättre, men annorlunda.