Timrå IK

Jag tycker nog att många ger upp för lätt. Klart det är uppgivet, att läget känns hopplöst, men: ett par vinster i rad så vänder det igen - som vanligt.
Den som trodde att det skulle bli en enkel resa efter rekonstruktion (degradering, spelare flydde, organisation bantades enormt), vilken planet kommer ni från? Att som modano skrika efter nyförvärv, sportchefsbyte, ja allt förbannat...verkar synnerligen genomtänkt.
Det är så här det är. I stället för att föreningen skall lägga tid på det sportsliga så ägnas 95% av tiden till att arbeta för att lyset tänds på morgonen, att vaktmästarna kommer på jobbet på morgonen och att arenan ö h t är i drift.

Det är tungt just nu, det har varit tungt genom åren. Det är inte roligt, inte alls. Men att onda så som en del gör...skärpning. Nu behövs vi (alla de som lever för den här föreningen). Nu duger det inte att misströsta, nu duger inget annat än att knyta handjävulen i byxan och reda ut skiten. Föreningen, spelare, ledare, supportrar. Vi kan lösa detta. Ingen annan!

Jag vägrar att acceptera läget. Jag kommer A L D R I G att lägga mig ner och dö, trots att läget är värre än någonsin. Älskar man något så kämpar man, ända in i kaklet. Menar ni som misströstar och mer eller mindre gett upp att detta inte är värt att kämpa för? I så fall har ni aldrig varit en sann Timrå-supporter. Ni vet inte hur det är att älska den här "satans jävla föreningen". Det har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, enkelt att vara Timrå-supporter. Det är hårt jobb hela tiden.

Nu jävlar vänder vi det här. Inget mer surr om nån alletta, inget mer tjafs om möten med IFSH. Föreningen ska uppåt, inte neråt. Med hjälp av alla oss som älskar Timrå.

Amen!