Timrå IK

Jag gillar nog inte tid.

Inser att det är snart trettio år sedan jag började åka runt och vara "hardcore" timråsupporter. Fan jag är ju en gammal farbror nu! Minns hur folk kom fram och kommenterade min knallröda T-shirt när jag handlade på Domus i Arboga. Lill Strimma. Folk minns honom då.

Vi kämpade oss alltid sakta uppåt. Timrå IK är laget som bäst symboliserar livet och universum i stort. Svarta hål, digerdöd, finanskrasch, istid och doften av svett.

Vad har hänt på 30 år?

På den tiden fick man förklara för nyfikna i motståndarpubliken varför någon i klacken målat ett rött zäta i ansiktet. Efter ett tag behövdes det aldrig förklaras.

Då såg vi ibland stjärnor födas och en och annan profil på isen. Vad ser vi dag?

Politiker som öppet vågar pissa på traktens anrika hockeyklubb.

System. Kollektivet. Galler och profildämpande visir i drivor. Tröjor med lånade nummer. Enformiga tränare som mal på som trötta grammofonskivor där nålen raspar i samma spår inför varje ny match. Marknadskommunikatörer som har lika mycket fantasi som en stormarknad i Nordkorea...

Varför kan inte en tränare ta en klubbjävel och slå sönder typ en båsinredning ibland?

Det är något i hela systemet som vissnat.

Jag är skeptisk till punk men spelar ändå ibland Ramones på högsta volym ensam i min fina bil när jag i slips och kavaj åker till något affärsmöte:

- BEAT ON THE BRAT WITH A BASEBALL BAT!

Stoltheten Timrå IK. Stoltheten! Knyt näven och vakna. Det måste komma inifrån.

jå1: Kanon!