Timrå IK

Corvo: Jag har inte sett ett jota och är lika frågande som du inför den usla hösten. Visserligen har man ju inte kunnat nyttja Dahlén och Pettersson speciellt mycket alls, men det känns som ett återkommande fenomen att vi har starka J18-lag och sen svaga J20. Det är lite märkligt, på pappret åtminstone. Rent spekulativt, men 96-orna var ju en allmänt svag årgång. Det finns ett fåtal kvar i år, resterande är mestadels födda -97 och -98, plus då ett fåtal 99-or (Landin bl.a). Det kanske är någon omställning, typ. Men då borde fler klubbar ha samma problem, kan tänka mig att de flesta lag släpper iväg de sistaårsjuniorer som man inte vill satsa vidare på och fyller på med yngre.

Det lilla man hört angående Landin är att det bedarrat. Backfronten ska vara svag rent generellt, det hopp som finns är Hardegård. Landin får gnugga på, vilket väl är ungefär det som är frågetecknet, hur pass intresserad han är av att göra det.

Under 00-talet så kändes det som att det i stort sett enda vi fick fram genom juniorleden var backar, bortsett Lander och Pääjärvi då. Det var först Mats Hansson, sen Moe, Erixon och så dagsländor som Owuya och Sunnqvist t.ex. Under 10-talet har det istället mest kretsat kring forwards. Bland 00-orna så har vi Filip Hållander och Jacob Olofsson som båda ska vara något utöver det vanliga. Båda har dessutom storleken redan nu, som blivande sextonåringar. Nu har jag inte sett någon av dem i spel, men just storleken talar ju för att det inte går att utesluta att de får känna på a-laget redan nästa år. Måtten på Olofsson vid den där elitcampen med u16-landslaget i december var 187 cm och 83 kilo, han skulle vara längst bland forwards i dagens a-lag.

Knylan: Trist att höra angående Algot. Samtidigt så är han ju faktiskt endast 16 år och förstaårsjunior ännu så det finns givetvis gott om tid att få karriären på rätt spår igen. Det är alltid väldigt kul med juniorer som kommer upp och etablerar sig i A-laget. Sedan vilken moderklubb spelaren har är ingenting som jag bryr mig speciellt mycket om. Men absolut, det är klart att det är lite extra kul om det är en spelare som har gått hela den långa vägen från skridskoskolan upp till A-laget.

Man kan väl konstatera att det inte alltid blir som man tror när det gäller unga spelare i juniorlagen. Hur det blir för Algot låter jag vara osagt men jag hoppas givetvis att han får ordning på karriären och tar sig upp till A-laget.

Om vi går tillbaka ca 10 år i tiden så minns jag såklart att 88-kullen sågs som extremt lovande och att Oscar Johansson, Eric Moe, Christopher Erixon och Joakim Sjödin var spelarna som skulle bli etablerade elitseriespelare i Timrå.

Jag gillar verkligen OJ men han kan väl inte anses hålla mer än hyffsad allsvensk klass och då är han spelaren ur den nämnda kvartetten som blev den bästa hockeyspelaren i vuxen ålder.

Erik Gustafsson har väl vid fler än ett tillfälle nämnt att en av huvudanledningarna till att han flyttade över till USA efter studenten var att han inte var särskilt aktuell för A-laget då Eric Moe och Sebastian Erixon gick före. Jag kan såklart komma ihåg fel med tanke på alla åren som har passerat men såvitt jag minns så stod även Joakim Sjödin högre upp i hierakin än Gustafsson.

När vi kommer till 89-kullen i Timrå så var det väl Daniel Back och Tommy Lindholm som var dom två stora framtidslöftena som man hörde talas om tidigt då bägge två fick spela med U-16 och U-17 landslaget.

Både Back och Lindholm valde sedan att sticka till Frölunda och när just Daniel Back lämnade kom istället en okänd Sebastian Erixon fram och tog Daniel Backs plats som underåring i J20-laget och gick från att vara en i mängden av okända juniorspelare till att göra debut i A-laget och spela U-18 VM samma säsong.