Fin artikel om en riktig hjälte och hårding i Timrå IK.
Tänk att jag fick chansen att vara med och spela fotboll på en gräsmatta (med fyra solstolar i plast som målstolpar) hemma hos ”Bulla” när laget det året hade inkilningsfest för årets spelare och en massa annat löst folk.
Jag blev med i ett av lagen. Den flintskallige Kalle Koskinen var i det andra laget.
Det blev hårdare och hårdare. Zäta klev av för att han var rädd för skador då han skulle resa vidare till Detroit.
Publiken skvätte öl och skrek. Koskinen kom fri och jag körde en perfekt glidtackling. Bollen bort. Även Koskinen som försvann in i några trädgårdsbuskar.
Alla skrattade hysteriskt. Koskinen kom ut med gräs på flinten.
Vi fortsatte spela.
Fattade ingenting. PANG! NÅGON JÄVEL KÖRDE IN EN PANSARBIL PÅ GRÄSMATTAN! Och på mig... Jag låg i gräset helt utslagen och stirrade upp i det blå. Kalle Koskinen tittade flinande ner på mig.
Jag försökte säga något svammel om att snälla Koskinen, det där var inte snällt typ...
Han stirrade med ögon man aldrig glömmer och väste:
-Jag är inte Koskinen, jag är TONY ADAMS!
Konsensus är att några öl på en lagfest kan ge en märklig supporterstory. Och att man ska hålla sig på sin nivå. Annars gör det riktigt ont:)
Har ni några bra TIK-storys på lager?
Så här i deppiga tider kan det behövas något som livat upp.
Smokey: Kommer ihåg en match mot Hammarby. Kommer inte ihåg året. Det var i playoff, på hovet. Tror det var tredje och avgörande, eller kanske andra matchen i bäst av 3. Ca 3 fulla bussar med Tikare, plus TIK-08. Jämn match, tror ett står 2-2 när Bajen får straff. Jag och polaren sitter längst ner i klacken, mot isen. I min vrede så ska jag kasta min colamugg mot sargen, men lyckas kasta in den på isen. Palaver följde. X antal vakter rusar mot Timråklacken för att hitta den skyldiga. Jag och polaren sitter tysta som ljus. Efter en stund lugnar det ner sig. Ngn blev utkastad tydligen, men vem? Då visade det sig att det var Tony, en på den tiden kille man har stor respekt för. Matchen tog slut, kmr ej ihåg resultatet.
På vägen hem så slumpade det sig så att jag hamnade i samma buss som ovan nämnde Tony. Tony, som av förklarliga skäl var vansinnig, ägnade bussresan åt att hota att slå ihjäl den jävel som kastade colan på isen Jag sa att tyst.
I det traditionsenliga stoppet i Tönnebro eskalerade allt. Jag tittar ut genom bussfönstret och där står Tony och, den stora bussvärden, kommer inte ihåg hans namn, men han var stor och stark. De skriker och slåss.
Efter alla urladdningar gick resterande resa hem bra. Men stämningen i bussen gick att ta på.
· 
Tänk att jag fick chansen att vara med och spela fotboll på en gräsmatta (med fyra solstolar i plast som målstolpar) hemma hos ”Bulla” när laget det året hade inkilningsfest för årets spelare och en massa annat löst folk.
Jag blev med i ett av lagen. Den flintskallige Kalle Koskinen var i det andra laget.
Det blev hårdare och hårdare. Zäta klev av för att han var rädd för skador då han skulle resa vidare till Detroit.
Publiken skvätte öl och skrek. Koskinen kom fri och jag körde en perfekt glidtackling. Bollen bort. Även Koskinen som försvann in i några trädgårdsbuskar.
Alla skrattade hysteriskt. Koskinen kom ut med gräs på flinten.
Vi fortsatte spela.
Fattade ingenting. PANG! NÅGON JÄVEL KÖRDE IN EN PANSARBIL PÅ GRÄSMATTAN! Och på mig... Jag låg i gräset helt utslagen och stirrade upp i det blå. Kalle Koskinen tittade flinande ner på mig.
Jag försökte säga något svammel om att snälla Koskinen, det där var inte snällt typ...
Han stirrade med ögon man aldrig glömmer och väste:
-Jag är inte Koskinen, jag är TONY ADAMS!
Konsensus är att några öl på en lagfest kan ge en märklig supporterstory. Och att man ska hålla sig på sin nivå. Annars gör det riktigt ont:)
Har ni några bra TIK-storys på lager?
Så här i deppiga tider kan det behövas något som livat upp.