Villervalla: allt det positiva som blåste runt Timrå med trupperna som Jonte Dahlén var del i är som bortblåst…
Nu är fan allt dystert…
Ingen hype. Inget driv…
Allt skiter sig man spelar skit och resultaten går emot…
Allt är tyst… Inget förändras…
Det kommer snart en ny chans…
Ny match…
Nytt skit…
Det känns ruttet rakt igenom. Allt känns dött och uppgivet…
A-laget sprattlar till och vinner en match med några stolpe in när motståndaren gör en plattmatch och Ante och Freddan står i C-more och jublar under åtta kommande förluster…
Inget ändras allt bara maler på.
Odugliga spelare får mer förtroende när dom brister ist för mindre.
Dom som visar det som breda massan saknar hamnar på läktaren eller hemma i soffan…
Det är bara dynga…
På många sätt känns det sämre denna gång än förra gången vi var uppe och sprattlade i ligan där vi inte hör hemma…
Det kan ligga hos mig såklart… jag bryr mig mer den här gången för mitt pandemianpassade leverne…
Hur som haver så är mitt supporterhjärta sårat.
Förtroendet för Nubben Freddan Ante och den individuella utvecklaren Molinder är borta…
Dom hanterar inte detta på ett sätt som skapar tävling, jävlaranamma och lagmoral…
söder över: Det finns snart inga nya chanser, om mellan 7-10 år är Timrå inte ens etta i regionen, så illa är det. De blir omsprungna av SH vad du än tror.
söder över: Kontentan av vad du skriver är exakt samma vad jag tycker. Fixar man inte SHL detta år (vilket jag inte tror man gör) så är det kört med TIK som en förening bland de stora.
Favoritarenor (och inte): Bortasektionen enda skamfläcken? Ja om man enbart ser till hockeyupplevelsen för samtliga kanske. Och då är jag definitivt med. Som jag konstaterat, då är SCA svårslagen. Jag har ju som bekant andra synpunkter också men för huvudsyftet, se hockey, har vi en topparena!
· 
screenshot20241122-061117.png
Nu är fan allt dystert…
Ingen hype.
Inget driv…
Allt skiter sig man spelar skit och resultaten går emot…
Allt är tyst…
Inget förändras…
Det kommer snart en ny chans…
Ny match…
Nytt skit…
Det känns ruttet rakt igenom. Allt känns dött och uppgivet…
A-laget sprattlar till och vinner en match med några stolpe in när motståndaren gör en plattmatch och Ante och Freddan står i C-more och jublar under åtta kommande förluster…
Inget ändras allt bara maler på.
Odugliga spelare får mer förtroende när dom brister ist för mindre.
Dom som visar det som breda massan saknar hamnar på läktaren eller hemma i soffan…
Det är bara dynga…
På många sätt känns det sämre denna gång än förra gången vi var uppe och sprattlade i ligan där vi inte hör hemma…
Det kan ligga hos mig såklart… jag bryr mig mer den här gången för mitt pandemianpassade leverne…
Hur som haver så är mitt supporterhjärta sårat.
Förtroendet för Nubben Freddan Ante och den individuella utvecklaren Molinder är borta…
Dom hanterar inte detta på ett sätt som skapar tävling, jävlaranamma och lagmoral…
Det är individualism och tystnad…
Passivitet och förlamning som gäller…
Men men…
Snart nya chanser…