Timrå IK

Det vore intressant (iaf för en sån som mig som tänker för mycket) att veta var gränsen i hjärnan går mellan förstärkning och filmning. Både är ju medvetna val utifrån en reaktion av nånting som händer och upplevs och sker på en millisekund. Är det instinktivt att ta sig för ansiktet när en klubba viner förbi, säkert och förståeligt, men varför viker sig alltid benen? Det är bara dumt. Och det här gäller inte bara Hartmann.

Skulle en tant ge mig en flatnäve på kinden i charken på ICA inte skulle man lägga sig på golvet och rulla. Eller skulle jag om jag visste att jag kunde få 200g bresaola gratis och kärringen att betala utan sina 5 pensionärsprocent på tisdagar?

Så åter till grundfrågan, var går gränsen mellan förstärkning och filmning överlag då det sker instinktivt? Nån är säkert beteendevetare här inne. Är det samma, bara skillnad i utfall beroende på utsatt spelare? Eller är man på förhand ”beredd” på att agera?

Captain Crash: Förstärkning och filmning har ju mer en semantisk diskussionsgrund, kan en argumentera.

Men skillnaden är väll i folks anseende oftast vad som blir det objektiva rekvisitet för att prata "juridiska".

Inom straffrätten används begreppet objektivt rekvisit för att beskriva de delar av ett lagrum som beskriver vad som har hänt i en viss given situation.

Mer sällan nämns det som inom straffrätten speciellt och inom juridiken i allmänhet kallas "subjektivt rekvisit" . Med detta menar man vilket syfte en viss person hade då den gjorde något och termer som uppsåt och oaktsamhet används.

Det verkar onekligen redan nu finnas en acceptans för små förstärkningar och de som vill ha bort filmningar är nöjd vid den gränsen. Just nu ser det ut som att sportens utövare har ökat zonen för när något är okej att förstärka,vilket skapar diskussion.

Men indivens val utgår oftast väldigt mycket från kontextet, så det kommer bli väldigt svårt att säga : "spelarna tänker alltid såhär".

Det verkar dock som om att spelarna ofta är mer benägna att tumma på moralen i fall de anser att någon annan redan gjort det. Vilket blir lite komiskt när domarna samtidigt säger att spelarna sätter nivån för matchen.

Om de två sakerna tolkas extremt kan det resultera i rena fridykningsfestivaler. Lite som Luleå - Frölunda 1996, fast tvärtom.