nectis: Jag är verkligen ingen som uppmuntrar "Ho ho horunge!" o dyl men inte fan tror jag att mina eller andras telningar i hallen blir traumatiserade av det. För egen del är det bara nåt jag låter bero. Jag skriker inte med i det, jag skakar kanske lite uppgivet på huvudet åt det men sen är det bra med det. Det är ju inte en anda som härskar i vår arena som du skriver. Vad gäller "hata"-ramsor så lägger jag öht ingen värdering alls i det. Tror faktiskt att i stort sett alla i arenan är kapabla att förstå vad ordet "hata" innebär och har för dignitet i just det här sammanhanget. Att det till syvende och sist handlar om lagrivalitet och inte att faktiskt hata andra människor
mikenomad: Ungefär så är det. Det handlar ju inte heller om att jag eller du eller någon annan ska bestämma vad andra får eller ska hojta från läktare och klack. Det handlar ju om vad man själv uppskattar och vilket klimat man vill ha. Den åsikten är ju fri för alla att vädra. Om jag sitter hemma framför TV:n och ser en hemmamatch (vilket jag gör 51 gånger av 52 eftersom jag har förtvivlat långt till både hemma- och bortamatcher) känner jag mer stämning när hela klacken, och helst hela hallen, hoppar och skriker, eller buar om domaren tar en felaktig utvisning, eller missar en solklar sådan, än om hundra personer står och skriker horunge. Gränsen mellan att hylla och håna med någon slags stil, eller skapa riktigt hat och obehaglig stämning är hårfin ibland. Ärligt talat tycker jag inte att vi har några problem med det heller. Jag stör mig inte våldsamt på hatramsor heller. Ibland är de komiska, ibland onödiga, men alltid med glimten i ögat. Jag är själv sjukt hetlevrad i samband med idrott, men annars väldigt lugn. Men det finns en gräns och var gränsen går tror att 99 procent av oss här inne är relativt överens om. Resten är smak. Snart torsdag.
· 
