Taddy: Tror det ligger mycket i vad du säger. Tror också att idrotten många gånger speglar samhällsutvecklingen. För inte allt för många decennier sedan började man på bruket i lämplig ålder, och inväntade sedan i tur och ordning guldklocka och pension. Dessutom hade man under tiden producerat nästa generations bruksarbetare. Att byta arbetsgivare var nästa liktydigt med att något var fel, hade man misskött sig? Jämför detta med dagens arbetsmarknad, som är betydligt mer på arbetstagarens villkor. Vad kan arbetsgivaren erbjuda i form av lön, vidareutbildning, omväxling och ansvar? Den som erbjuder bäst vinner. Ingen som lyfter på ögonbrynen för att man går vidare till en ny anställning efter några år, det börjar omvänt nästan bli underligt om man inte gör det.
För samma antal decennier fanns det inga professionella idrottsmän. Idrotten var mer en hobby som var avhängig av att det sociala i form av arbete och bostad fungerade. Därför var heller inte idrottsmännen lika flyttbenägna. I dag har utövarna sin hobby som yrke, och är inte beroende av dessa yttre omständigheter (förutom trivselfaktorer och vissa ev. önskemål för familjens räkning) för att utöva sitt yrke/hobby. Alltså kan man fritt välja arbetsgivare allt utifrån de preferenser man har. Är lönen viktigast? Då vinner den som pröjsar mest. Familjen? OK, jobb till hustru/sambo, fint hus, bra skola så kanske det blir bingo. Polarna viktiga? OK, värva en hel kompiskedja så kanske det går i lås. Tänka på framtiden? OK, vi fixar en specialanpassad utbildning. Tack. Osv. Parametrarna är många, och det vet föreningarna idag. Visst kan känslan eller "hjärtat" för en viss förening fälla avgörandet i en svår valsituation, om inte annat för att man vet vad man har men inte vad man får. Men att spelarna rör på sig i allt större utsträckning är nog bara att räkna med. Vi "vanliga dödliga" tackar ju oftast inte nej till lite mer pröjs eller lite nya utmaningar, så varför skulle inte idrottsmannen/kvinnan få göra det? De jobbar/spelar väl inte bara av emotionella orsaker...
För inte allt för många decennier sedan började man på bruket i lämplig ålder, och inväntade sedan i tur och ordning guldklocka och pension. Dessutom hade man under tiden producerat nästa generations bruksarbetare. Att byta arbetsgivare var nästa liktydigt med att något var fel, hade man misskött sig?
Jämför detta med dagens arbetsmarknad, som är betydligt mer på arbetstagarens villkor. Vad kan arbetsgivaren erbjuda i form av lön, vidareutbildning, omväxling och ansvar? Den som erbjuder bäst vinner. Ingen som lyfter på ögonbrynen för att man går vidare till en ny anställning efter några år, det börjar omvänt nästan bli underligt om man inte gör det.
För samma antal decennier fanns det inga professionella idrottsmän. Idrotten var mer en hobby som var avhängig av att det sociala i form av arbete och bostad fungerade. Därför var heller inte idrottsmännen lika flyttbenägna.
I dag har utövarna sin hobby som yrke, och är inte beroende av dessa yttre omständigheter (förutom trivselfaktorer och vissa ev. önskemål för familjens räkning) för att utöva sitt yrke/hobby. Alltså kan man fritt välja arbetsgivare allt utifrån de preferenser man har.
Är lönen viktigast? Då vinner den som pröjsar mest.
Familjen? OK, jobb till hustru/sambo, fint hus, bra skola så kanske det blir bingo.
Polarna viktiga? OK, värva en hel kompiskedja så kanske det går i lås.
Tänka på framtiden? OK, vi fixar en specialanpassad utbildning. Tack.
Osv.
Parametrarna är många, och det vet föreningarna idag.
Visst kan känslan eller "hjärtat" för en viss förening fälla avgörandet i en svår valsituation, om inte annat för att man vet vad man har men inte vad man får. Men att spelarna rör på sig i allt större utsträckning är nog bara att räkna med. Vi "vanliga dödliga" tackar ju oftast inte nej till lite mer pröjs eller lite nya utmaningar, så varför skulle inte idrottsmannen/kvinnan få göra det? De jobbar/spelar väl inte bara av emotionella orsaker...