superfalle: Antar att förklarlingen, som alltid, ligger i betraktarens ögon. Angående brynäsmatchen verkar en majoritet anse att Timrå förlorade därför att man var skitusla, vilket gjorde att Brynäs fick framstå som bättre. Jag ser en del av förklaringen till Timrås uselhet i Brynäsarnas förmåga att locka fram den. Samt att man, till skillnad från brynäsingarna, inte direkt hade föreningens framtid för ögonen när man ställde upp för nedsläpp.
Tycker i allmänhet att det är lite småfånigt att blint ägna sig åt att stirra på sitt eget lag. Det finns ett antal anledningar till att matcher förloras, eller att spelare inte presterar. En del av dom hänger samman med motståndet. Kolla in SSK:s allsvenska poängkungsvärvningar. Albrandt kan fixa ihop 80 poäng i allsvenskan, men i elitserien är han - än så länge - totalt ofarlig. Ge han istid mot ett för dagen ordentligt saggigt motståndarförsvar, och skåden hur han plötsligt producerar. Med förmodade hyllningar från SSK-supporters: 'Kungen har vaknat!!!1', 'fan vad bra han är!!!' osv. När sanningen ligger mer i att motståndet tillät honom briljera.
Det omvända existerar faktiskt. Ett riktigt bra försvarsspel kan få ett - i vanliga fall - bra anfallsspel att se mediokert ut. Att då enbart ägna sig åt hudflängning av de lata jävlarna som inte orkade producera chanser ö h t känns lite snävt. Nu talar jag dock inte om brynäsmatchen specifikt, utan i mer generella termer. Och allt mer flummigt, märker jag. Förmodligen obehagliga tecken på en gradvis tilltagande hugefiering av min person. Jag kan bara hoppas på att någon medmänsklig moderator bannar mig på livstid om symptomen blir värre.
· 
Tycker i allmänhet att det är lite småfånigt att blint ägna sig åt att stirra på sitt eget lag. Det finns ett antal anledningar till att matcher förloras, eller att spelare inte presterar. En del av dom hänger samman med motståndet. Kolla in SSK:s allsvenska poängkungsvärvningar. Albrandt kan fixa ihop 80 poäng i allsvenskan, men i elitserien är han - än så länge - totalt ofarlig. Ge han istid mot ett för dagen ordentligt saggigt motståndarförsvar, och skåden hur han plötsligt producerar. Med förmodade hyllningar från SSK-supporters: 'Kungen har vaknat!!!1', 'fan vad bra han är!!!' osv. När sanningen ligger mer i att motståndet tillät honom briljera.
Det omvända existerar faktiskt. Ett riktigt bra försvarsspel kan få ett - i vanliga fall - bra anfallsspel att se mediokert ut. Att då enbart ägna sig åt hudflängning av de lata jävlarna som inte orkade producera chanser ö h t känns lite snävt. Nu talar jag dock inte om brynäsmatchen specifikt, utan i mer generella termer. Och allt mer flummigt, märker jag. Förmodligen obehagliga tecken på en gradvis tilltagande hugefiering av min person. Jag kan bara hoppas på att någon medmänsklig moderator bannar mig på livstid om symptomen blir värre.