Hade inte det här varit en ypperlig tråd i "Juniorhockey" :-)
Annars finns det även bevis för hur "dålig" svensk juniorhockey nästan alltid varit. Förutom medaljregnet 92-96 (4 silver och ett brons) så har det sett rätt skralt ut. På de första 18 turneringarna togs 7 medaljer. Alltså inte mycket mer än medalj i var tredje turnering. Så hade vi tagit ytterligare två brons sedan 1996 så hade vi varit så bra som vi alltid varit och alla hade varit nöjda?
Att vi överhuvudtaget tar medalj är generellt sett...sensationellt. Det kan aldrig bli fiasko för att vi inte tar medalj. Knappast för att vi förlorar en gruppspelsmatch emot Kanada heller. Sedan kan Wennerholm påstå detta hur mycket han vill. Förmodar att han på nytt fått vittring och snart lär drevet gå mot den som Wennerholm anser vara ansvarig för debaclet.
Det man istället borde fokusera på är vad som händer när man går från J18 till J20. På J18-sidan har vi varit Europaledande ihop med Sovjetunionen. Vi vann t. o. m. det sista J18-EM:et som spelades 1998. Två år senare var detta gäng distanserat av de flesta europeiska konkurrenterna. Detta är sålunda inget nytt problem, så här såg det ut på 70-talet också, som oftast på 80-talet, samt under stora delar av 90-talet. Ytterligare ett problem är att just J18 också slutat leverera i jämförelse med andra europeiska länder och det är ett nytt problem.
Sedan finns en helhet som heller inte beskrivs i svensk media. Ifråga om juniorhockey så är det alltid Kanada vi skall titta på. Varför det undrar jag? När vann Kanada senast, landet som har fler juniorspelare än övriga världen ihop? Kan bara säga att om de inte vinner denna turneringen så är det 8 år sedan sist. Med de mediala prestationskrav som finns i Sverige, så borde Wennerholms hjärna suttit utsmetad längs väggarna om han jobbat på Toronto Sun...han hade exploderat.
USA skulle jag heller inte prata om i termerna "under lång tid". De har oftast vållat oss problem endast under 2000-talet. Förutom segern förra året så har de endast tre medaljplatser. De stora juniornationerna under de sista 6-7 åren är otvivelaktigt Tjeckien och Ryssland. För att ta Tjeckien och deras uppgång på juniorsidan som exempel så kan nämnas att de inte lyckades vinna en enda gång under tiden som Tjeckoslovakien. Under 2000-talet har de vunnit två gånger. På de sista 6 turneringarna har Ryssland vunnit tre plus att de varit i final ytterligare en gång.
På de sista 7 turneringarna har vi också haft både Schweiz som Slovakien på pallen. Konkurrensen har alltså stärkts väsentligt sedan de första 18 åren då Sverige var på pallen 7 gånger. Rent statistiskt så skall vi på den här nivån kunna konkurrera med samtliga länder utom Kanada. Nu gör vi inte det i samma utsträckning som förr, men problemet är inte nytt utan hur gammalt som helst.
Hade för inte så länge sedan nöjet att få interjuva en gammal hockeytränare från dina hemtrakter. Vi tog upp ovanstående problem och han anser det mer än lättlöst. Hockey är en kampsport och förutom kamp så kräver det en god portion vilja för att lyckas. Denna uppbådas vanligtvis lättast från sämre socialt lottade områden (exempelvis Ryssland och Tjeckien). Han drog också en parallell med tungviktsboxning. Det har inte funnits en vit världsmästare i tungviktsboxning sedan Ingemar Johansson på 50-talet. På 50-talet flyttade också de flesta vita amerikaner ut i de välmående villaområdena och lämnade de svarta i innerstädernas hårdare klimat. Detta skall tydligen också märkas i den amerikanska fotbollen, där det afroamerikanska inslaget varit stort länge.
Så sämre sociala villkor för blivande hockeyspelare kanske är patentlösningen :-)
· · 
