Wayne Gresky:
I mitt eget fall står det en sak i myndigheternas register medan jag själv har valt en alternativ stavning. Eller rättare sagt, min far valde en alternativ stavning på 50-talet, men brydde sig inte om att registrera nymodigheten.
Jag anser att jag vet bäst hur mitt namn stavas, och tycker att myndigheter och liknande har en andrahandsuppfattning om vad jag heter. Skulle sedan en random privatperson ge mig ytterligare varianter på hur han/hon tycker att jag ska stava mitt namn, måste jag vänligen men bestämt hävda att "hörru, nu har du fet-fel."
---------------------------------------
Din pappa Erik Gretzky kom på 50-talet fram till att sparade bläck genom att heta Gresky i efternamn, så han tog sig den friheten. Myndigheterna blev aldrig informerade, eftersom på 50-talet var världen mindre myndighetsifierad än vad den är nu.
Erik Gresky blev sedan pappa till lille Wayne, som växte upp ovetande om att man faktiskt kunde heta Gretzky. Men allteftersom den lilla parveln växte sig äldre blev det mer uppenbart att myndigheterna hade en annan uppfattning om vad pojken hette.
"Fanken, blir ju förväxlad hela tiden med den där Hokki-spelaren ju!" var ett mantra som mässades i pojkrummet på kvällarna, till sorg för en tårögd mamma Gresky.
Så blev pojken till man, allt medan myndigheterna fortsatte sin ström av namntrakasserier. Wayne tog dock detta med jämnmod, trots att varje gång det kom ett fönsterkuvert i posten blev det till ett litet sting i hjärtat.
Men så plötsligt en dag dyker det upp en lång och mager yngling vid ett övergångsställe, och påkallar uppmärksamhet:
"Hörru, du där! Vain Gräskey!"
"Vem? Jag? Jag heter Wayne!"
"Nej du. Från och med nu heter du Vain Gräskey. Jag har svarat så i en tävling på Vetgirig, och det är så nära - bara lite bokstäver här och där - att jag fick rätt på det."
"Jahapp," svarade Vain, "det är bara till att acceptera, förstår jag."
Veckans hetaste skribenter
11.50
MOBILT
· 
· · 
