Metal Guru: Tony Martin är förövrigt en väldigt underskattad sångare i mitt tycke. Hans soloalbum Back were I belong från -92 är superb. Ett tips bara.
Förlåt. Jag tänkte bara verka yngre än vad jag egentligen är, genom att svänga mig med ungdomliga uttryck. Tyvärr skiner ju sådant genom med en gång, precis som ni indirekt påpekar.
mattias - 74: Headless Cross kom 1989. Har allt från den första rackarn fram till Forbidden 1995. Då gav jag upp. Allt efter Born Again (1983/Gillan) har jag endast lyssnat på enstaka gånger. Max fem tillfällen per skiva.
mattias - 74: Precis som att Randy Rhoads är en lika given gitarrist när vi snackar uppställningar där Ozzy är med i bilden. Även om Jake E. Lee under perioden med "Bark at the moon" och "The ultimate sin" knappast gjorde bort sig.
claesw: Deep Purple-varainterna med Turner vid mikrofonen och INGEN Blackmore på gitarr är INTE Deep Purple. Det enda som är värre är Van Halen med Cherone vid micken.
Tror mig veta att du är född -70 eller möjligen -71. Själv är jag -69:a och håller helt med om din beskrivning att Hårdrock gick före synth på 80-talet.
Judas Priest´s Brittish Steel fick mig på kroken, samt Rainbow och senare även Dio. Även om jag alltid tyckte J L Turner var bäst på sången i Rainbow.
Apropå dessa farbröder, såg jag en DVD-konsert med Deep Purple nyligen, som dessutom var inspelad nyligen, som var GRYMT bra och tight! Sången från Gillan var distinkt och fantastisk!
Mitt dilemma, och samtigt styrka, är att jag alltid varit otrogen olika gengrar, därför spelades även Depesche, Devo och ren pop t ex Kim Wilde och Paul Young- och så där har det fortsatt: Midnight oil, Jewel, R.E.M, Dido, Metellica, A-ha, Bruce, Hunters & Collectors, Madonna, Metallica, Belinda Carlisle, Aimee Mann -allt i en salig djävla röra.
Även äldre prylar som "the man who invented soul"- Rod Stewarts idol- Sam Cooke är ju fantastiskt bra.
Dream Team: Finns första gången jag hörde Fast As a Shark (Ja Accept överhuvudtaget vad jag vet). Det var på Klassens timma (eller vad det nu hette) i 6:an. Det var Mats Westins tur att ta med ett band så vi skulle få lyssna. Minen på magister Nils-Ivar och de frikyrkliga brudarna glömmer jag inte. Kanske såg man ut sån själv ett kort ögonblick vem vet.
Mycket pubertal namedropping, Dream Team Måste därför påpeka en sak:
Lämmy. Säger bara Lämmy.
Riktigt fiina Djursholms-årgångar Lämmy är dock pre Motörhead. Captain Lockheed and the Starfigters. Sam Gopal/Escalator. Och fiinast av allt är då karln ballar ur i århundradets bassolo i en liveinspelning av Time We Left (This World Today) på Space Ritual II - som blasfematiskt nog editerats ned till en skugga av sitt forna jag på orginalreleasen.
Ja. Jag har druckit ett glas vin. Men bara för att fira onsdagskvällen. The Right Stuff, baby, the Right Stuff.
claesw: "Jag tycker ju du var en liten snorvalp 1990 och sålunda borde ha fallit in i Grunge-dimman...."
Vet du hur gammal jag var 1990? ;-) Snorvalp vara jag nog i vissa avseenden, alldeles säkert, men hårdrock hade jag lyssnat på ända sedan den gången i klassrummet på Vivsta skola i Timrå när Martin stoppade i kassettbandet med Iron Maidens "The number of the beast"..... Hårdrock var fr.o.m nu ett givet val, även om "maktkampen" i min vänkrets vid det laget mellan hårdrock och synthpop var värd all respekt. Vägvalet stärktes sedemera av både en mycket hög kvantitet och kvalitet inom genren under resterande delen av -80-talet.
Sedan hände nåt där i början av -90-talet. Nåt som det tog ända till det att Metallica släppte sitt "Black album" innan jag kunde hitta rätt på stigen igen. Grungen hade väldigt lite med min högst tillfälliga förvirring att göra. Det var mer ett skede i livet på helt andra plan som man gick igenom just då, och det tog som sagt ett tag innan allt styrde upp sig till det bättre igen. Vad det handlade om i musikväg var väl nån slags mognad. Allting var faktiskt inte Joey Tempestfrisyrer och spandexbrallor, hur konstigt det än kan låta... ;-) Kort sagt, den förvirring som hade uppstått kom väl till där i slutet av -80-talet, där allt vad heavy metal en gång hetat, hade ersatts av den totala sell out-formen som kallades glamrocken. Vad fanns det att lyssna på då, egentligen?
Givetvis köper jag tysk metall, och då helst i form av Accept. Engelsk dito går hem i form av i allra första hand Judas Priest, i andra hand Iron Maiden och i delad tredje hand en drös band som Ozzy Osbourne, Black Sabbath, Zeppelin, Deep Purple och även Saxon. På den amerikanska scenen har Metallica fått härska fritt, men band som Mötley Crüe, Ratt och Guns n´ Roses har också haft sin givna plats.
Mest ordning och reda har det nog, som du säger, varit i den brittiska metallen. Där har man sina rötter, helt klart. Men kommer någon med låten och introt till "Fast as a shark" med Accept, ställer man ju sig inte i manöverställning, direkt.... ;-)
claesw: Varför då? När man är född bstämmer inte vilken musik smak man har. Läs min presentation där jag listat ett urval från min skivsamling. Gillar mycket från det årtionde jag är född. Nirvana blev man snabbt less på redan när de kom. Tråkig och oflexibel musik. dock gillar jag Mother love bone och de två första med Pearl Jam, Ten & vs. De första albumen som Soundgarden släppte är ok. Sedan ballade även de ur med Suprunknown.
Dream Team: Du är en sann diplomat : ) Skickligt att beskriva vad du tycker utan att stöta dig med någon!
Jag tycker ju du var en liten snorvalp 1990 och sålunda borde ha fallit in i Grunge-dimman....
Jag hänger fortfarande kvar där till viss del. Lyssna på rockband av idag från USA så hör du, grungens eko....
Generellt sett tror jag alltså att du, likt de flesta av mina vänner, främst uppskattar brittisk och tysk metall. I den musiken är det ofta mer ordning och reda, på något sätt...
willysson: Jag håller nog med om det, även om min egen musiksmak klart sätter -80-talshårrrdrockarna Queensrÿche före. Opetartion Mindcrime är ett mästerverk i sin genre, som håller än idag. Nirvana var jag för gammal för att falla för när dom slog igenom, Grungen var heller aldrig min stil, riktigt. Vilka som haft mest betydelse för andra band lär dock vara helt självklar.
claesw: Vad är definitionen på "bättre musiksmak" och "sämre musiksmak"? Är det en subjektiv egen bedömning, eller har du någon formel som gör override på alla andra subjektiva egna bedömningar.
Gissar att om vi hjälps åt så kan vi definiera allt från stenålderns rytmiska dunkande med sten på stock, tills det stokastiska vita ljudmattan som importeras från kosmos och sedan förvrängs vackert genom atmosfären i framtidens muzak-radio kan definieras som "sämre musiksmak än genomsnittet".
Rip-rap (eller vad det heter) tycker jag är "sämre musiksmak än genomsnittet". Även svensktopp och instrumental xylofonjazz borde få sig en släng av "sämre musiksmak än genomsnittet". Väsen från Europe Dance Scene är jag också skeptiskt till.
Paddan: Helt utan belägg påstår jag att hockeyspelare och fans har sämre musiksmak än genomsnittet. Mycket 80-talshårdrock, vilket egentligen är en pinsam del av musikhistorien. Redan när Nirvana kom blev det betydligt bättre : )
Äntligen lite seriös journalistik som tar tag i globala problem. Var och varannan sillmjölke knatar ju omkring och spretar fingrarna till höger och vänster, åt allt och alla. Nån ordning får det väl ändå vara. Det är ytterst få som göra denna hälsning med hedern i behåll.
Rip Kirby:Hade som gett upp tanken på Maiden efter 2005 men såg dom igen på SRF 2018, blev förvånad hur bra det lät, bra ljud och Bruce klarade av låtarna galant.
ˇ 
ˇ 
ˇ 
