Café

hellge: Det är klart att förespråkarna av patentlagarna hävdar att slopade patentlagar skulle ge lägre tillväxt etc, för det är ju dom som har allt att förlora. Det finns dock vad jag vet inga vetenskapliga studier som stödjer det dom säger.

Jag ser inte upphovsrätt som något nödvändigt ens inom musikindustrin, det finns t.ex. ett omättat behov på koncerter, en marknad där flitiga artister kan tjäna rätt mycket pengar oavsett skivförsäljning.

Att författare inte tjänar pengar på att skriva böcker ser jag som ett betydligt mindre problem än att ha lagar som är omöjliga att upprätthålla och som kriminaliserar en betydande del av befolkningen. Personer som har något av värde att berätta kommer garanterat hitta nya sätt att kunna leva på sin kunskap.

Eftersom jag är mjukvaruutvecklare så ligger öppen mjukvara mig nära om hjärtat, och det finns en välmående community detta. Öppen mjukvara behöver dock inte betyda gratis mjukvara, men den som köper en viss mjukvara är sedan fri att sprida och förändra den efter eget tycke och smak. Vill man ha uppgraderingar och support får man givetvis betala för sig, men då är det tjänster snarare än varor man handlar med. Till och med tidigare så slutna företag som Microsoft har börjat anamma dessa tankar för att kunna sprida sin plattform.

Jag är dock rätt övertygad om att vi kommer få leva med dessa frihetsinskränkande lagar under en lång tid framöver, just eftersom de backas upp av så mäktiga aktörer.

Den här debatten påminner om Jeremy Benthams Panoptikon. Bentham var en gammal upplysningssliberal, som i sina skrifter gränsar till utilitaristiskt tänkande. Utilitarismen förespråkar en tanke om att handlingar är goda i grunden om det gynnar samhället i stort.

Huvudtanken i Panoptikon är ett system där en övervakare ska kunna hålla koll på fångar, eller arbetare, från en central position i en cirkulär byggnad. Full insyn ska råda och därmed avskräcka från alla slags idéer om flykt, i det här fallet gällande fängelser. Fångarna ska känna sig ständigt övervakade, men utan att veta om de verkligen är det, då det bara finns insyn, och ingen chans att på samma sätt observera övervakaren från den fängslades sida. Samtidigt ska en ständig ström av besökare till fängelset, som även de ska ha full insyn i verksamheten, trygga fångarnas säkerhet. Panoptikon förmår fången att uppnå en högre nivå av självmedvetenhet – vilket i förlängningen tryggar den automatiska maktbalansen. Den här maskinen ska alltså fungera som en apparat som vidmakthåller en jämvikt, så att ingen av dess delar får övertaget. Samma princip ska även kunna appliceras på en mängd olika institutioner eller arbetsplatser. Men med olika syften, givetvis. I slutändan ska fången återskapas som en rationell varelse, där alla kriminella tendenser är utrotade.

Panoptikon är en slags liberalistisk utopi, vilket i sig slår knut på sig själv i och med orimligheten med ett sådant påstående. Fråga närmaste liberal vad han tycker om utopier. Ändå står vi här och ser på när liberaler går hand i hand med övervakningsförespråkare.

Det är nog inget vågat påstående att det växande övervakningssamhället tar sin näring i det påstådda försvaret av västvärldens demokratier. Terroristskräcken efter elfte september, xenofobi riktad mot ökad global rörelse, den lilla människans utsatthet i storkapitalets kölvatten. Det finns en risk att vi drabbas av en kollektiv falsk frihet. Vi övertygas om att ge upp vissa fundamentala demokratiska rättigheter för att uppnå en större säkerhet. Ett konformt beteende riskerar att spridas när vi hela tiden är (under)medvetna om den övervakningsmekanism som finns runtomkring oss. Det blir i förlängningen ett undertryckande av individens spontanitet. Vårt medvetande om de övervakningsmekanismer som är på plats riskerar att göra oss mer rädda för det okända, istället för att säkerhetskänslan förstärks. En ond spiral föds, med krav på fler storebrorsmetoder. Vi blir aldrig trygga förrän alla aspekter av samhället är rigoröst kontrollerade, totalt genomskinliga, men bara från ett håll. Ett slags Panoptikon modell större. Dock med en väsentlig skillnad. De som hålls inlåsta blir till slut den stora massan, inte bara dess farligaste beståndsdelar. Demokratins viktigaste fundament; den om total transparens, riskerar att fallera och bjuda in totalitära element på scenen som tills slut får fritt spelrum i ett samhälle där desillusionens slöja har lagt sig över människors medvetande. Vi är alla olika, och att då använda system för att hitta de som beter sig annorlunda, de som inte passar in i konformitetens passform, är på gränsen till vansinne i ett mångfacetterat samhälle. Där gränser dagligen tänjs och utmanas. Vilka ska i slutändan avgöra vad som är normalt beteende, och var ska man dra gränsen för vad som är socialt accepterat i ett samhälle där alla ser alla? Eller i alla fall där några ser många.

Jag har ingen aning om vad jag ska rösta på. Men det blir nog inte Piratpartiet. Jag gillar inte enfrågepartier.