Café

Jompe:

KrisDemokraterna. Det blir spännande. Jag känner ingen i det verkliga livet konstigt nog. Fast det kanske inte är så konstigt trots allt eftersom de är en förtvinande minoritet i samhället. De befinner sig heller inte i samma samhällslager som mig själv som jagar pelagiskt i undre mellanskicktet. Jag känner en religiös kristen faktiskt, men han tycker att det är så roligt med pengar så att han självmant valt att gå ännu längre åt höger. Det regnar manna från himlen på den sidan.

Känner däremot en folkpartist. Han vill ha mer piska och mindre morot år den stora massan, dvs. gemene man. Annars kommer folk direkt att köpa sig en hängmatta och lägga sig under en korkek och fundera ut hur man lättast skall kunna leva på bidrag och så måste man rösta på Sossarna förstås. Sossarna är nog de enda soffliggare som röstar, hur skall de annars kunna trygga inkomsten? FolkPartiet är knappast ett parti baserat på folkets vilja direkt. För vore de det så skulle även en folkpartist vilja leva på bidrag, i stället för att plugga lingvistik dagarna i ända.

Konstigt att lotten föll på Folkpartiet först. Det var ju Vänsterpartiet som började tala. Enligt högeranhängarna så vill Vänsterpartister ha Stalinliknande personer som ledare för folket. Spruckna betonghus med öron i väggarna att bo i och 8300 kronor i månadet att leva på. Det verkar lite men spritransonerna blir billigare, så det jämnar ut sig.

Jompes väljarservice rullar vidare och idag har turen kommit till

KRISTDEMOKRATERNA

Starka sidor: Det ligger något tryggt i att rösta KD. Vi som inte vet så där jättemycket om det där med Gud och kyrkan vet i alla fall så mycket som att kristna människor innerst inne är godsinta. Folk som har ett vänligt, liksom överseende leende mot sina medmänniskor är väldigt ofta kristna. Och denne Hägglund, Göran Hägglund! Vilken kille! Han gör sig kanonbra i TV-sofforna, har en politiskt korrekt bekymrad rynka mellan ögonbrynen när han talar om ”de svaga i samhället” och har en avväpnande humor. Röstades nyligen ram som ”roligaste partiledaren” i en inte mördande konkurrens. Många trodde att paritet skulle tyna bort när Alf Svensson lämnade ordförandeskapet. De hade inte träffat Göran Hägglund.

Svaga sidor: Kristdemokraterna är egentligen ett djupt konservativt parti, även om man oftast lyckas dölja det. Många tycker att det är bra, men inte alla. Titta bara på Pridefestivalen, inte många KD-are där, precis. Maria Larsson som är andreperson i partiet och folkhälsominister skäller på Jönköpingsdialekt på alla som drar i sig en lättöl på lördagskvällen, och finkänsligt folk stör sig på det. Och sen är det ju det här med Gud… det är ju inte bara en fördel att ha en 2000 år gammal bok som etiskt och strategiskt rättesnöre, om man säger så. Lyckligtvis kan man göra nästan vad man vill och ändå komma undan med det, eftersom Bibeln ger stöd för de flesta åsikter.

Historia: Till skillnad från många andra länder i Europa är de svenska kristdemokraterna ett ungt parti. Partiet bildades 1964 som Kristen Demokratisk Samling, ett parti med starka rötter i frikyrkorörelsen. Partiet fick sitt stora genombrott så sent som 1991 då man fick 7 procent av rösterna och kom in av egen kraft i riksdagen. Sedan dess har man legat kvar på den nivån.

Dagsläge: KD har nästan lyckats att framstå som ett parti för alla borgerligt lagda personer. Men bara nästan; ibland tittar den gammaltestamentliga livsåskådningen fram, och partiet låter som Miss California vad gäller samkönade äktenskap, abort och social välfärd. Det gäller för KD att sitta i Alliansens båt och mobilisera bibelbältet.

Hur går det i valet?: KD hänger på gärdsgården till riksdagen, precis som folkpartiet. Men om vänsterpartiet brukar kunna förlita sig på Kamrat 4 procent så tycks det som om KD har en Broder Jesus som ställer upp om det kniper. Partiet finner sig väl tillrätta i Alliansen, men vill man ha ungefär samma politik minus Gud så finns ju alltid moderaterna att rösta på.

På lördag granskar vi Vänsterpartiet.