Café

Jompe: En annan styrka miljöpartiet har är att de till skillnad från sossar och kommunisterna inte har den ideologiska låsningen, där retoriken blir viktigare än det politiska utfallet. Exempelvis som i fallet med avundsjukesk... eeh, jag menar förmögenhetsskatten.

I väljarservicen har turen idag kommit till

MODERATERNA:

Starka sidor: Moderaterna har gått ifrån att vara ett marginaliserat högerparti till att bli ett av de absolut ledande partierna i svensk politik. Moderaterna är kanske det mest taktiskt och strategiskt avancerade partiet i svensk politik. I modern tid har man bara gått till val en gång i regeringsställning (1994); annars har man manövrerat så att man kunnat driva välorganiserade valrörelser i oppositionsställning. De dominerar den borgerliga alliansen fullständigt, och utmanar socialdemokraterna som största parti. Man har ett program som vunnit stöd i i princip alla väljargrupper. Fredrik Reinfeldt har gått från smart MUF-are till att bli en folklig statsminister och EU-ordförande. Bakom honom finns ett koppel driftiga personer som t ex Littorin och Borg, som rattar tunga politikområden och Schlingmann som leder partiorganisationen. Det faktum att man inte sjunkit genom golvet i opinionen under den finansiella krisen är ett kvitto på partiets styrka.

Svaga sidor: Att vara konservativ är att försvara något som en tidigare konservativ inte lyckades förhindra, skrev Henrik Tikkanen en gång, och det ligger mycket i det. Hur kan ett konservativt parti driva reform? Men är moderaterna egentligen ett konservativt parti längre? Det går en klyfta genom partiet mellan de traditionella, värdekonservativa väljarna (det som brukar kallas Lidingökonservatismen) och de nyliberala krafterna som för närvarande dominerar. De värdekonservativa vill ha ett starkt försvar, nyliberalerna vill kraftigt banta försvaret. De värdekonservativa ser en tydlig roll för staten i samhället, nyliberalerna tycker mest att staten är skit. Den här spänningen har skapat en stopp-gå-politik, t ex vad gäller a-kassorna. Även om man hanterar medierna skickligt så var den första tiden i Rosenbad inte vacker med avslöjande om svartarbete och annat. Några partiföreträdare går inte hem i medierna; Schlingmann är skicklig men något oljig, och försvarsministern ”tomhylsan” Tolgfors lyckas ofta komma fel i sakfrågorna.

Historia: Partiet bildades 1904 som Allmänna valmansförbundet men har rötter i grupperingar i 1800-talets riksdag. Partiet, som länge hette Högerpartiet, ledde regeringar korta perioder i början av 1900-talet. Carl Bildt ledde en borgerlig regering 1991-94. Partiets stora genombrott kom 1976, då man var med i den första borgerliga koalitionsregeringen som satte socialdemokraterna i opposition sedan 1930-talet. Persongalleriet imponerar; Lindman, Bohman, Bildt, Heckscher.

Dagsläge: Moderaterna har lyckats göra sitt politiska projekt till hela borgerlighetens agenda. Men tittar man noga på den moderata politiken ser man att det är inga småjusteringar man är ute efter, precis. Välfärdsstaten ska vara ”ett komplement till civilsamhället” (inte tvärtom), förvaltningspolitiken ska skapa en offentlig sektor för ”medborgare och företag” (inte bara medborgarna), skattepolitiken vill få ner skattetrycket till en nivå som reser frågor om vad man kan åstadkomma med det som kommer att finnas kvar. När det drar ihop sig till val kan det bli spänningar inom alliansen. Moderaternas största problem är egentligen deras egen framgång. Skulle folkpartiet eller centerpartiet ätas upp av moderaterna kan det kosta alliansen valsegern.

Hur går det i valet?: Det är svårt att se vad som skulle kunna rubba partiets styrkeposition. Kan man se till att alliansen inte imploderar eller att den röd-gröna oppositionen inte lyckas riva åt sig initiativet kommer valet att gå på räls.

Imorgon avslutas väljarservicen med en diskussion kring valet 2010.