Café

Et tu Brute: Som vi nämnde tidigare i den här diskussionen så har ju bestraffning flera funktioner, t.ex:

1) Att förhindra ytterligare brott från samma gärningsman (dvs skydda allmänheten genom att frihetsberöva gärningsmannen)
2) Att förhindra andra från att begå brott genom att visa att det inte sker ostraffat.
3) Vedergällning, dvs att blidka brottsoffer och allmänheten.

Jag tycker att inget av dessa är uppfyllda i någon speciell grad. Att mannen skulle vara någon fara för samhället har jag svårt att se (även om jag som Wayne skrev bara läst kvällspressens vinkling av honom).

Att bestraffa honom för att förhindra liknande brott känns väldigt orimligt. Men även om det varit det så är ju det synsättet i bästa fall bristfälligt. Det är inte straffets hårdhet som avgör, det är sannolikheten att åka fast. Den här personen hade mycket väl kunnat lämna brottsplatsen efter att han oskadliggjort våldtäktsmannen.

Någon vedergällningsfunktion ser jag inte heller, "brottsoffret" provocerade fram händelsen och allmänheten står sannolikt på "gärningsmannens" sida.

Nåväl, lite svammel från min sida, men jag tycker det här luktar riktigt illa.

scim:

I en annan tråd för inte så många dagar sedan tog jag upp förre JK:n Göran Lambertz rapport "Felaktigt dömda".

I samband med denna rapport framkom med all tydlighet, att JK var den ende chefen i Sverige som inte hade rätt att kritisera sin "medarbetare".

Rapporten pekade på, att så mycket som uppemot en procent av alla domar i Sverige, har uppenbara brister. Folk blir fällda eller friade på helt felaktiga grunder.

Undermåliga förundersökningar och godtycklighet, fördes väl fram som de främsta orsakerna. "Kåranda" en annan.

Det är väl främst därför som Per-Anders sitter riktigt i klistret. Han har ju erkännt och det finns säkert också teknisk bevisning (domkraften).

Så även om Hovrätten har största sympati för hans handlingar och för den situation han hamnat i, är de ändå iskalla och håller sig till kårandan och river inte upp ett beslut från kollegorna i tingsrätten, som kanske är principiellt riktigt (med erkännande och teknisk bevisning), men rent allmänt, moraliskt förkastligt.

Det Lambertz pekar på, är i min bok, fan så mycket allvarligare än någon jävla lismande Silbersky. Men det får inte ens ett uns så mycket uppmärksamhet i jämförelse.