Café

KB: Det där blir ju lite av en filosofisk fråga; När slutar det personliga ansvaret?

Jag menar, folk väljer ju inte att bli psykopater. Om jag har gjort en massa dumma grejer, är det då en förmildrande omständighet om jag får diagnosen antisocial personlighetsstörning? Eller skulle man kunna hävda att jag, mina impulser och narcissistiska instinkter till trots, är tillräckligt klar i huvudet för att förstå vad konsekvenserna blir?

Bad_Brett:

Här har vi en snubbe som har otur när han tänker

Seriöst

Kämpa Sverige eller nåt

Han är med största sannolikhet vänsterpartist

OBS

Facebook länk

Bad_Brett: Jag skulle säga att psykopater och sociopater i princip gör aktiva val. De kan och bör hållas ansvariga. Jag är helt övertygad om att Trump är sociopat eller psykopat, liksom många andra presidenter med bland annat J F K och Bill Clinton. De gör aktiva val, även om de gör dem utifrån en avsaknad av empati.

Människor med exempelvis en psykos gör inte rationella val. De kan ha en gravt förvanskad bild av verkligheten och därmed förstår de många gånger inte konsekvenserna av de val de gör i det tillståndet. En närstående har varit i en psykos där blåljuspersonal fick hämta personen i fråga och föra denne till sjukhuset. Den var en fara för sig själv och många andra. Efter korrekt diagnos och återgång till medicinering så var personen i fråga återigen möjlig att ställa till svars för sina handlingar.

Där är en annan filosofisk fråga. Om en person medvetet undviker att ta medicin. Kan denne då ställas till svars? Personer med någon form av borderline har ofta oerhört svårt att förknippa diagnosen med sin egna självbild. Man tycker sig inte behöva medicin alternativt tycker man medicinen är begränsande (man blir inte lika produktiv/kreativ). Många slutar helt plöstligt med medicinen, vilket kan leda till psykos eller ett förstadie där personen inte fungerar fullt ut.