Luleå HF

Nedanstående var hur hjärnskadedebatten rullade igång i offentligheten, men media var på efterkälken.

Inom svensk hockey visste man om problemet och delvis var det en följd av att hockeyns egen renhållning satts ut spel. På hockeyisen har det hört till att om någon sätter en armbåge i ansiktet på en motståndare kommer han strax att få stryk av den bäste slagskämpen i motståndarlaget. 

Ett fint exempel på detta var när en Timråit satte en armbåge i huvudet på Bulan varpå Luleås Fredrik Svensson spöade upp honom. 

Men den renhållningen sattes ur spel eftersom förbundet ersatt kunnigt folk med marknadsnissor, fjollor och inkvoterade av olika slag som satt och ojade sig för att det söogs på isen. Så kan vi inte ha det, ojade man. Små barn tittar på och tror man får slåss, buhu. Det måste vi sätta stopp för, ynkade man fram och började dela ut 5-10 matchers avstängningar för det effektiva renhållningsarbetet. 

Att slagsmål aldrig säger aldrig säger aldrig leder till skador sket man i, det förstod man inte. Men två spelare på rör som sliter i varandra blir sällan något mer än tveksamma spelare och brottning ner på is. Och att det betydligt farligare våldet mot huvudet ledde till hjärnskador, livslånga konsekvenser, personliga sammanbrott och självmord: det hade man ingen aaaaaning om, eftersom man saknade aningar, man var ju utsedd att vara politisk korrekt och allmänt fjollig bara. Det gäller ledningen i förbundet, disciplinnämnd, o s v o s v.

Konsekvensen blev förstås den väntade: slagsmålen försvann väsentligen och ersattes av fri jakt på hjärnskador på motståndarlagens människor. Inte hela tiden, så korkade är inte folk. Men när det behövdes, när det gällde som mest, då släpptes spärrarna och då agerade de som var extra tunga, extra starka, extra fula och till det var de tillsagda av tränare och ledare.

Vissa lag var extra äckliga på det där. Djurgården är redan nämnt men då ska man komma ihåg att det egentligen inte Djurgårdens hockey men de tog in den när Hardy beordrade den eftersom han vägrade ge upp och förlora mot ett bättre Luleå Hockey. Inom parentes sagt fortsatte han samma stil efter förlusten mot oss just mot oss under sommarens European Trophy och därefter i Elitserien. Men Luleå vann varje match och till slut gav de upp. Inom ytterligare parentes hade de en medskyldig i någon Thomas Monthen eller vad han nu hette; han gick visst till något annat lag sedan, till vilket?

Ett dominerande äckellag som haft våldet mot huvudet i bakfickan hela tiden är förstås Warulfven. När Ulfven gått i krig har det varit ett hela tiden använt vapen. Den säsong vi talade om var en sådan då Luleås kämpahockey (nej, den är INTE defensiv, den ÄR offensiv) kämpade ner varje lag inklusive Warulfven och då åkte vapnet fram. Bl a genom tjeckiske backen Sevc - han som strax skriver på för Schtan - som var expert på att dela ut armbågar mot Abbotthuvuden. 

Men därtill tvungna smög sig tillåtelsen att när det behövdes satsa på våld mot huvuden hos - nu skriver jag inte motståndare utan - medmänniskor in bland alla lag. Utom förstås då Luleå Hockey som försökte ha respekten kvar, trots att Tommy Åström och andra mässade om mååååålarfärg som torkar.

Inför den här säsongen gav Luleå upp tron på att det skulle bli riktig ändring och böt ut ett antal 70 kg-spelare mot motsvarande 100 kg och naturligtvis kommer det att ha effekt, även om externa "tyckare" påstår annat. 

Över då till det nutda läget. Vad har hänt?

Till att börja med har Disciplinnämnden skärpt till sig. Inledningsvis var de tagna på sängen och trodde att de kunde fortsätta fjolla ner sig, skämma ut sig och skita på sig. Allt medan alla såg hur Brendan Shanahan enkelt och tydligt rensade upp borta i NHL. Men nämnden haaar skärpt sig och försöker döma mer korrekt nu genom att i första hand se på vad som hänt på isen och inte läsa igenom tidiningarna för att bedöma vad de förväntas göra.

När det gäller de närmast inblandade dvs klubbarna, ledarna, spelarna och zebrorna har de unisont under flera år inför säsong varit överens om att prio ett är att kämpa bort våldet mot huvuden. Vi ska ha bort detta från hockeyn, förklarar man, men sedan blir det verklighet och då finns det alltför många som skiter i det.

Ett lustigt exempel är när Bulan i väldigt snarlika situationer ena gången anser att det är den tacklades ansvar, andra gången att det är den tacklandes ansvar, förstås beroende av vilken klubbtröja vederbörande har. Ett litet felgrepp av Bulan där, men det ursäktas många gånger om av att Luleå Hockey gjort så oerhört mycket mer än alla andra för att kämpa bort det oönskade hjärnskadevåldet.

Men det finns andra som inte har lika rent ljus i skäppan eller lika mycket lök på isen. En sådan är Ulf Dahlén. Tidigare var han en spelare och person som åtnjöt den högsta respekt i alla läger och också hos mig. Sedan sattes han som tränare hos Köplustan, den förening där samtliga tränare förutom Conny Evensson förnedras, sparkas och förklaras inkompetent, och naturligtvis gick det åt helvete. 

Riktigt illa blev det när Luleå Hockey och Köplustan möttes i kvartsfinal då Köplustan satte fusket i system. Sekretariatet påverkade zebror, tidtagare vred fram eller bak klockor efter vad som behövdes och Dahlén gav spelarna i uppgift att vara hur fula som helst mot speciellt Linus Omapk, som var årets spelare i Sverige och ledde den fruktade linan med Harju och Snygg-Mats. 

Och Dahléns agerande då fick mig att för alltid tappa respekten för honom. Vad som än hände vägrade han erkänna något. När det av Köplustan betalda sekretariatet övertalade zebran Patrik Hopplös Sjöberg att låta icke utvisade lulespelare sitta utvisade o s v låtsades bara Dahlén som att det regnade. Jag missade den situationen, hette det när Luleå utsatts för ett ton orättvisor, medan han bara gnällde om ett gram emot Köplustan. Medan Fredrik Pettersson och andra Köplustor tilläts crosschecka Linus Omapk i ansiktet och andra vidrigheter utan att bli utvisade av de, av Köplustan uppfostrade, zebrorna.

Och nu är Dahlén i farten igen. Växjös Reddox tacklar en HV-spelare på ett juste sätt. HV-spelaren var puckförande, fick en ren tackling i bröstet där den ska sitta, och gick ordentligt omkull eftersom han glömt bort att man får tacklas och bli tacklad i hockey.

Vad gör Dahlén? Ja, nu jäklar ska det ynkas! DET ÄR JUST DEN TYPEN AV BETEENDEN VI FÖRSÖKT FÅ BORT I HOCKEYN, ljuger han. Om han tacklat så där mot huvudet (???) kunde han förstört en hockeykarriär, kvider han. 

Och media hänger på. Tacklingen har ju inget med huvud, hjärnskakning och hjärnskador att göra, men genom Dahléns medvetna ljug blir det till det: rubriker, ingresser, citat, frågor o s v handlar om hjärnskador och våld mot huvud. Endast längst ned, i minsta typsnittet, eller om man läser mellan radorna, framgår det - som syns tydligt när man ser på händelsen - att det är en ren tackling framifrån i bröstet på en puckförande motståndare, d v s mer eller mindre per definition vad en tackling är.

Motståndarens i fråga, HVs Lindström, hade glömt bort att man kunde bli tacklad och hade därför inte väntat sig det och den ordentliga tacklingen ledde eventuellt till en revbensfraktur. Det låter ju allvarligt, men det är det definitivt inte. Det läker helt av sig själv utan åtgärd; det gör förstås lite ont eftersom man måste andas, men lite smärtstillande under någon vecka och det läker fint och bra utan andra åtgärder.

Men Dahlén ljuger på - "jag har sett repris och jag har rätt" är ju en skär lögn för naturligtvis begriper han bättre. Och det där agerandet sätter prägel på rapporterandet. På Hockeysverige kan man bl a läsa:

"Första undersökningarna befarade en hjärnskakning. - Ja, eller något annat också. Han klagade på ont i bröstkorgen, så det kan vara mer än bara en hjärnskakning, förklarar Thomas Ljungbergh. "

Det är de ord man sätter på pränt men korrekt citerat skulle det förstås vara:

"Fick han en hjärnskakning? Nej, huvudet har inte utsatts för något. Däremot har han ont i bröstet där tacklingen tog. En mindre blödning i muskel kanske. Eller en bagatellartat revbensfraktur. Inget konstigt i vilket fall, det där läker av sig själv."

Men efter Dahléns ljugande får man det till den första beskrivningen och diskuterar hjärnskakning fast det inte är aktuellt.

Tack-och-lov skiter nu zebror och förbundsaktiviteter fram till Disciplinnämnd i Dahléns yrkanden och bedömer helt korrekt: ingen utvisning, ingen granskning.

Det finns förstås bara en väg att gå. Hockey MÅSTE vara en fysisk sport och tacklingar ska finnas med; t o m fler tacklingar än vi ser idag. Men det måste finnas ett fungerande system att skilja mellan de tacklingar som är OK och det våld mot huvuden som riskerar hjärnskador. Till ett sådant system hör förutom fungerande övervakning av zebror, disciplinnämnd och annnat - kanske en svensk Shanahan - också att tillåta den naturliga renhållningen i form av att den som siktar in våld på medmänniskors huvuden på rinken ska få stryk, samt att ageranden som nu Dahléns: att ljuga som fan och skita i kampen mot hjärnskadorna; att sådana ageranden ska förföljas och brännmärkas och det gäller också sådana som dahlén som väljer att agera så.