Elitserien tillåter mer än två spelare från Kanada och USA i elitserieklubbar: vad betyder det?
Så den omedelbara frågan är enkelt besvarad. Det där var nog en vettig förändring: det ökar möjligheten för svenska klubbar att med tillgängliga ekonomiska resurser skaffa bättre seplare än som nu, när man måste fylla på med européer så snart man "fyllt kvoten" från nordamerika.
Men man måste se allt i ett större sammanhang. Hur påverkar rörligheten och de ändrade villkoren som följd av nya regler men också som följd av den förändrade hockeymarknaden i olika länder och därmed globalt?
Låt oss börja med att konstatera att svenska hockeyspelare spelar inte hockey i Sverige.
Nu är det svårt att räkna hur många som spelar i NHL eftersom NHL inte spelar men för ett år sedan paserades en gräns och >60 svenskar spelade i NHL.
Till det kommer ett tjugotal svenskar i AHL och andra framarligor i nordamerika. Faktum är att man inte har riktig koll längre: på senare år har vi ju sett många "svenska" stjärnor dyka upp i US/Canada utan att man hört talas om dem tidigare hemma. Det är grabbar som redan som 15-16-åringar drar över för att ta del av den "normala" utvecklingen där genom att spela i skollagen och bli "amerikaniserade" redan från början. Ungefär som "pojkproffs" som drar ut till europeiska sparkbollslag där de kan få utbildning som tydligen bl a består i att de får putsa skor för A-lagsspelarna.
Just nu lär vi ha >20 spelare i KHL förutom då den extra förstärkning som skett när t ex Bäckström väljer KHL under NHL-lockouten eftersom Pölsan "inte får" ta in honom i elitserien. Helt klart är att en del av de svenskar som lirar i NHL skulle varit stjärnor i svenska Elitserien, men de får betydligt bättre betalt i KHL. Sedan finns det också "svenska legoknektar" i KHL, dvs sådanda som vandrat runt bland svenska elitserieklubbar och som en naturligt följd nu är i KHL bland annat för bättre lön, men även de skulle sannolikt lirat "hemma" om de inte fått chans där.
Och...hur många har vi nu nere på kontinenten? I Tyskland, Österrike, Schweiz där de kan få bättre betalt än hemma? Just nu finns ju Omark, Zäta och andra lockoutade där men även när inte NHL-lockout pågår finns ju svenska spelare där, av ekonomiska skäl. Och svenska tränare inte minst.
Sammanfattningsvis: >>100 svenska ishockeyspelare spelar ishockey utanför Sverige.
Vilka konsekvenser har det för svensk hockey?
För det första att Elitserien dränerats från stjärnor. Visst, sedan Börje Salming bröt vallen har de allra bästa svenska spelarna försvunnit för gott och lirat hela karriären i NHL. Sundin, Foppa m fl, våra egna Tomas Holmström och Mattias Öhlund m fl försvann tidigt och kom knappast tillbaka förutom då enstaka vid lockour etc. Den förändringen har ju inneburit att senaste trettio åren har vi vant oss vid att våra 20-30 bästa svenska hockeyspelare får vi vara utan. Men länge blev de övriga kvar förutom när de efter lång och trogen tjänst kunde avsluta med något-några inkomstbringande år nere i Österrike etc.
Men det där har alltså helt förändrats under 2000-talet.
En annan förändring som kommit under 2000-talet är att lag som Warulfven och Köplustan som hade ekonomiska resurser började knycka spelare från andra svenska klubbar. Tidigare var det ju bara Malmö, som i början av nittiotalet köpte över en landslagsfemma från Waruylfven och därefter två svenska mästerskap, som kört med sådant, utskällda av alla. Men numera har det snabbt blivit en allmän marknad där alla som har pengar utan vidare ser hela svenska marknaden öppen och köper spelare kors och tvärs. Det har också påverkat spelare som numera släppt den tidigare känslomässiga bindningen till "sitt" lag och utan vidare, stödda av agenter, flyttar runt mot pengar. Ta Dicken Axelsson som exempel. Och det finns ett stort antal liknande.
Vad återstår, igenkligen?
Elitserien tillåter mer än två spelare från Kanada och USA i elitserieklubbar: vad betyder det?
Till att börja med att man slipper sådana knäppheter som jakten på konstgjorda dubbla medborgarskap typ att en kille som växt upp i USA förklaras italienare eller medborgare i annat land eftersom någon ibland okänd släkting kom därifrån. Eller att svenska lag öser in spelare från norge, danmark, finland, tjeckien, slovakien, med mera samtidigt som man är helt begränsad att hämta från nordamerika.
Fram till nu har varje lag kunnat fylla på med två spelare som då valts att ge största möjliga effekt till minsta kostnad, men därutöver har man tvingats avstå från flera och fått välja sämre och dyrare spelare från Sverige eller Europa.
Finns det speciella omständigheter som innebär ökade möjligheter?
Jodå. T ex att på andra sidan är junishockeyn ofta inte organiserad i ideella klubbar som hos oss utan till stor del kopplad till skolorna där junisarna utvecklas till det att de slutar skolan. Och därefter kan det ta slut. Fortsättningen efter skolan är
a) att de draftas av NHL-klubbar vilket innebär att de kan gå in direkt - vilket de vanligen gör om de draftats tidigt - alternativt att de med högt draftnummer ges plats i AHL och de andra farmarligorna där de kan utvecklas vidare för att därefter eventuellt nå drömmen: NHL
b) sökas till andra klubbar utanför draften, men då blir det säkerligen under mycket sämre villkor.
c) lägga ned hockeyn.
Rätt tuffa villkor, alltså. För att bli säkert satsade på gäller det nålsögat att nå ett lågt draftummer, annars blir det riktigt svårt.
Finns det då sådana som "misslyckas" i draft-racet och som då får sämre möjligheter och kan vara intresserade av Elitserien etc?
Javisst. Draften utgår från en del konstigheter. T ex att spelare som är kortväxta alternativt inte väger mycket är rätt körda. Små spelare ges helt andra förutsättningar som följd av underliga och enkelspåriga NHL-principer. Ett typiskt exempel är Linus Omark. Skulle han varit 198 cm och vägt 98 kg kan man garantera att med det Cred/CV han har från Elitserien, VM, KHL etc hade han plockats in i en förstalina i en bra klubb med bra betalning och därför lyckats och gjort succé. Nu har han i stället inbjudits med armbågen, fått tveksamma NHL-möjligheter i brunkarlinor och med NHL-mått satts som gränsfall AHL/NHL. Fallet Omark illustrerar att vissa typer av spelare som är attraktiva för elitserien kan vara underbedömda på andra sidan atlanten.
Slutligen: de som inte nått hägrande målet NHL får usla villkor i AHL och de andra ligorna. Ja, så är det. Allt det där är anpassat efter den nordamerikanska organisationen av hockeyn som en marknad och företagsvillkor där sport och sådant är andrahandsintressant som bäst.
De som lirar i AHL kommer således dit som "bortvalda losers" som ej lyckats i draften utan själva vägrat ge upp och då får de ta vad som erbjuds. Spela i lag med rätt usel sammanhållning där var och en gör sitt som de önskar; tjänstgöra under dikatoriska tränare spm kan behandla dig som skit om de önskar, vara betald ungefär som en svensk junis, sitta på nattliga bussar stor del av arbetstiden för att bussas fram och tillbaka över kontinenten för matcher. D v s egentligen så usla villkor att ingen skulle acceptera dem om det inte var för en sak: det kan bli ingångsport till NHL. Flera av de där spelarna accepterar något-några år med de villkoren för att därefter kunna få chans i NHL med bättre villkor; miljardärer blir de inte, men kanske en karriär ändå.
Lite lustigt att tvåvägare som hyllas i svenska tidningar för att de "Lyckats! Värvats till NHL!" i många fall hamnar i de ivan beskrivna villkoren, dvs en klar nedgradering från vad de hade i Sverige. Ta t ex Daniel Larsson som skulle över och bli stjärna, men hamnade så där i två år och sedan gav upp. Linus Omark, för att ta upp honom igen, tackade ju nej och accepterade i stället tio miljoner i årslön och behandlad som stjärna i KHL. Vilket irriterade klubbägarna i USA: folk ska lyyyyyyda oss och vårt amerikanska slavsystem.
Så, sammanfattningsvis: visst finns det många spelare som skulle kunna vara intresserade av att spela till bättre villkor i Sverige, jämfört med att harva som slavar i AHL/motsvarande, om de nu inte bedömer chansen till NHL som något de vill prioritera; för den chansen finns ju betydligt säkrare via AHL än genom svenska Elitserien.
MOBILT
· · 
MOT WIEN!
Ja, det utropet låter ju som en påbörjad resa och så kan vi väl se det också: Vägen mot ET-GLUDet!
Wien, eller UPC Vienna Capitals som de valt att kalla sig på utrikiska som ett Österrikes anschluss till Pungens "Club" har ju inte tagit sig till slutspelet av egen kraft. De kunde gjort det, men torskade hemma med 1-6 mot Chomutov i avslutningsmatchen och blev därefter bara trea i gruppen, men var garanterade delta eftersom de var delarrangörer. De tog alltså den plats Chomutov borde haft sett till sportsliga resultat.
I kvartsfinalen vann Wien mot Berlin i anschlussmatchen Battle of the Capitals. Tydligen satt det hårt inne. Wien gick fram till 2-0 men Berlin hann precis kviottra till 2-2, bara för att få stryk i sudd sedan.
Hur mycket roll spelar det att Wien har hemmais mot oss i semin? Svårt att veta. Det blir väl mycket och högljutt folk efter sedavanligt ölintag. Vet inte hur mycket de förstår sig på hockey men gissar att det inte är så mycket; som i Linköping typ.
Tommy Samuelsson tränar Wien. Han vet ju hur Luleå spelar och från Warulfven hur man måste spela för att slå Luleå: man måste spela Rönken-hockey. D v s varje spelare ska gå in och ge järnet varje byte och dessutom i första hand prioritera lagspelet och att samtliga har uppgifter i försvaret.
Kan Tommy få Wien att spela så? Det är jag inte säker på. Kanske, kanske inte. Utan att ha koll på Wiens spelare gissar jag att det handlar om den på kontinenten vanliga blandningen av ihopköpta spelare, vanligen från många andra länder. Alltså ungefär som hos Warulfven. Hur mycket lagspelare är sådana legoknektar, kan de övertalas att spela Rönken-hockey?
Svårt att bedöma men om ett antal timmat får vi se vad en uppeldande ölstinn hemmapublik kan ha för effekt på legoknektarmén.
Nog vore det väl roligt för österrikarna att få se fina Luleå Hockey i finalspel? Det tycker jag att vi bjuder dem på!