Ytterligare som inte nämnts är förstås att utvidgningen av NHL under 30-40 år från en handfull klubbar till de nu många fler, samt "kommersialiseringen" av hockeyn i Ryssland till KHL på några få år har ändrat mycket.
Det som återstår är helt nya villkor.
Folk som ids skälla på andra supportrar för "köpelag" är ute på knepiga vägar. Man kan knappast ge associationer till Percy´s Malmö längre - förutom då den där alkoholiserade miljardären får för sig att ösa in stålar hos Pungen eller Malmö - utan hur varje förening gör sitt bästa att anpassas till den nya verkligheten.
Tidigare hade storstadsklubbarna vant sig att kunna ha överlägsen ekonomi men numera kan inte AIK eller Djurgården bjuda emot när klubbar ute i landet beslutat köpa duktiga junisar från Stockholmsområdet; också det ett uppvaknande.
Jag ser framtiden på följande sätt för de föreningar som ska vara med i topp:
1. Utveckla pojkverksamhet/juniorverksamhet/hockeygymnasium och liknande att så långt möjligt förörja A-laget med egna produkter. Det blir billigare och säkrare än att köpa färdigt. Men det kräver att satsningen på de <20 år fortsätter att öka och att man lyckas minst lika bra som andra. Tidigare har det där kunnat hanteras med en klackspark men här krävs större professionalism. För närvarande skördar lag som Skellefteå frukterna av bra satsning medan andra lag - som Luleå - insett faktum och börjat den satsning som kommer att ta ett antal år innan den får effekt.
2. Fortsatt och utvecklad scouting. Tidigare byggde sådant på kompisar och kontakter; t ex har Luleå fått bra effekt genom tidigare spelare som t ex Kucera, och genom de kontakter Norberg och hans kompisar i den av LG Niemi kallade "maffian" utnyttjat. Men här behöver alla bli mer täckande och duktigare.
Just nu kan Luleå Hockey anses senaste åren ha varit överlägsna i Sverige att scouta och värva från allsvenskan. Men säkert blir det svårare framöver när de andra klubbarna försöker följa Luleås exempel. Vidare har vi behovet att täcka Finland, Tjeckien och många andra länder t o m Danmark, Norge och nere på kontinenten. Luleå har ju tidigare varit bra på Finland och Tjeckien medan Warulfven varit bra från Norge. Osten har ju också med blandad framgång sökt fylla på från kontineten.
Och nu - med öppningen för >2 spelare per klubb från nordamerika, ökar behovet att täcka hela den marknaden också.
Klarar klubbarna detta? Här finns ju en marknad där agenter tar allt större plats. Måste man förlita sig på dem, eller kan man utveckla ett eget system av scouter som komplement eller t o m ersättning? Det får vi se. NHL-klubbarna har ju satsat hårt på egna scouter medan vi svenska föreningar inte varit med på banan annat än att vi hittat på sportchefer i varje förening som väl får ta det ansvaret, men knappast har de verktyg som behövs i de flesta fall.
I vilket fall som helst: varje förening som vill vara med i topp måste satsa på en helt annan och förbättrad täckning av marknaden utanför den egna klubben och laget.
3. Jag anser att man måste arbeta för att åstadkomma acceptabla villkor för föreningarna inom den svenska hockeyn. Med den ändrade marknad som nu gäller måste föreningarna få rätt att sluta de avtal som behövs. För att åstadkomma de resurser som behövs för de aktiviteter som måste utvecklas, och då måste man kunna inte bara köpa utan också sälja till rimliga villkor.
Mest illaluktande är förstås att NHL tar sig rätten att knycka stjärnor från svenska klubbar utan att betala för sig. De hänvisar till sina "egna" regler som jag redogjort för där de har "draften" i kombination med att de som inte tillhör typ 10-20 vinnare det året att acceptera feodala villkor i AHL. Jag ser det där som en modern variant på de slavauktioner och slavsystem som US of A körde med innan Lincoln satte stopp för det. Och jag förstår inte att övriga hockeyvärlden inte kan stoppa den moderna slavhockeyn. I mina ögon är det fråga om stöld där pengar stjäls från svenska föreningar och hamnar direkt ned i fickorna på ägarna till NHL-lagen.
NHL-gänget behandlar övriga världen som betydelselösa. De anser att de kan skita i oss andra. När de bestämmer vilka tider de får och inte får skriva avtal i NHL skiter de i hur det påverkar oss andra. Då och då blir man "överens" dvs Int Hockey Förbundet skriver avtal med NHL om att under en period gäller följande och då får vi för varje spelare de snor följande summa. Den summan är hela tiden bara blaha blaha förstås. Och NHL skriver under eftersom de själva bestämmer vad de kan tänka sig, vilket förstås är nålpengar.
Jag är säker på att det där skulle vi kunna ändra på. Använd internationell och anlita noramerikansk juridisk expertis att formulera avtal mellan spelare och klubbar i Sverige och andra europeiska klubbar som ger oss makt vid förhandlingar med NHL. Och när NHL skiter i det, som de kommer att göra förstås, för upp principmål i nordamerikanske domstolar. Systemet där är ju att det kan bli fråga om gigantiska skadestånd. Som det nu är kör ju NHL med att "antingen tar vi era spelare till de villkor vi erbjuder eller så får ni ingenting" och emellanåt knycker de därför gratis. Men lyft sådana principärenden, vinn målen i nordamerikanska domstolar, och få skadestånd på några hundra miljoner varje gång...då fan blir det ordning och reda. Det finns bara ett ställe där man kan komma åt NHL-klubbarna och det är i ägarnas plånböcker.
Förr eller senare måste vi ordna upp det där med rovdriften till slavägarsystemet i NHL. Och därefter kan vi följa upp det med rimliga regler inom Europa också.
1-2-3. Allt kommer att behövas och utan det kommer framtiden för de svenska toppföreningarna att vara oviss.
MOBILT
· · 
Elitserien tillåter mer än två spelare från Kanada och USA i elitserieklubbar: vad betyder det?
Till att börja med att man slipper sådana knäppheter som jakten på konstgjorda dubbla medborgarskap typ att en kille som växt upp i USA förklaras italienare eller medborgare i annat land eftersom någon ibland okänd släkting kom därifrån. Eller att svenska lag öser in spelare från norge, danmark, finland, tjeckien, slovakien, med mera samtidigt som man är helt begränsad att hämta från nordamerika.
Fram till nu har varje lag kunnat fylla på med två spelare som då valts att ge största möjliga effekt till minsta kostnad, men därutöver har man tvingats avstå från flera och fått välja sämre och dyrare spelare från Sverige eller Europa.
Finns det speciella omständigheter som innebär ökade möjligheter?
Jodå. T ex att på andra sidan är junishockeyn ofta inte organiserad i ideella klubbar som hos oss utan till stor del kopplad till skolorna där junisarna utvecklas till det att de slutar skolan. Och därefter kan det ta slut. Fortsättningen efter skolan är
a) att de draftas av NHL-klubbar vilket innebär att de kan gå in direkt - vilket de vanligen gör om de draftats tidigt - alternativt att de med högt draftnummer ges plats i AHL och de andra farmarligorna där de kan utvecklas vidare för att därefter eventuellt nå drömmen: NHL
b) sökas till andra klubbar utanför draften, men då blir det säkerligen under mycket sämre villkor.
c) lägga ned hockeyn.
Rätt tuffa villkor, alltså. För att bli säkert satsade på gäller det nålsögat att nå ett lågt draftummer, annars blir det riktigt svårt.
Finns det då sådana som "misslyckas" i draft-racet och som då får sämre möjligheter och kan vara intresserade av Elitserien etc?
Javisst. Draften utgår från en del konstigheter. T ex att spelare som är kortväxta alternativt inte väger mycket är rätt körda. Små spelare ges helt andra förutsättningar som följd av underliga och enkelspåriga NHL-principer. Ett typiskt exempel är Linus Omark. Skulle han varit 198 cm och vägt 98 kg kan man garantera att med det Cred/CV han har från Elitserien, VM, KHL etc hade han plockats in i en förstalina i en bra klubb med bra betalning och därför lyckats och gjort succé. Nu har han i stället inbjudits med armbågen, fått tveksamma NHL-möjligheter i brunkarlinor och med NHL-mått satts som gränsfall AHL/NHL. Fallet Omark illustrerar att vissa typer av spelare som är attraktiva för elitserien kan vara underbedömda på andra sidan atlanten.
Slutligen: de som inte nått hägrande målet NHL får usla villkor i AHL och de andra ligorna. Ja, så är det. Allt det där är anpassat efter den nordamerikanska organisationen av hockeyn som en marknad och företagsvillkor där sport och sådant är andrahandsintressant som bäst.
De som lirar i AHL kommer således dit som "bortvalda losers" som ej lyckats i draften utan själva vägrat ge upp och då får de ta vad som erbjuds. Spela i lag med rätt usel sammanhållning där var och en gör sitt som de önskar; tjänstgöra under dikatoriska tränare spm kan behandla dig som skit om de önskar, vara betald ungefär som en svensk junis, sitta på nattliga bussar stor del av arbetstiden för att bussas fram och tillbaka över kontinenten för matcher. D v s egentligen så usla villkor att ingen skulle acceptera dem om det inte var för en sak: det kan bli ingångsport till NHL. Flera av de där spelarna accepterar något-några år med de villkoren för att därefter kunna få chans i NHL med bättre villkor; miljardärer blir de inte, men kanske en karriär ändå.
Lite lustigt att tvåvägare som hyllas i svenska tidningar för att de "Lyckats! Värvats till NHL!" i många fall hamnar i de ivan beskrivna villkoren, dvs en klar nedgradering från vad de hade i Sverige. Ta t ex Daniel Larsson som skulle över och bli stjärna, men hamnade så där i två år och sedan gav upp. Linus Omark, för att ta upp honom igen, tackade ju nej och accepterade i stället tio miljoner i årslön och behandlad som stjärna i KHL. Vilket irriterade klubbägarna i USA: folk ska lyyyyyyda oss och vårt amerikanska slavsystem.
Så, sammanfattningsvis: visst finns det många spelare som skulle kunna vara intresserade av att spela till bättre villkor i Sverige, jämfört med att harva som slavar i AHL/motsvarande, om de nu inte bedömer chansen till NHL som något de vill prioritera; för den chansen finns ju betydligt säkrare via AHL än genom svenska Elitserien.