Luleå HF

Sven.Savage:

Det är därför jag faktiskt har lite lättare för Varulv än Pölsa, eftersom Luleå trots allt har betvingat Varulv i tre(?) slutspel. 1996 i semin blev det 3-1 i matcher och Looben tappade humöret i sin sista(?) match i karriären, den sista matchen som Luleå vann med hela 6-2 i Karlstad.

Men den största klassikern är tveklöst den andra matchen i kvarten 1993. Varulv har 1-0 i matcher och leder med 4-0 inför den sista perioden i Luleå. Men då lyckas LHF göra en "houdini" modell större, går upp till 4-4 och vinner med 5-4 i sudden. Sedan blev det visst 4-3 i sudden till Luleå i tredje och avgörande i Karlstad. Coolt!

Minns även att det blev 2-1 i matcher mot Styvben i semin, detta efter ytterligare två uddamålssegrar. Och har man då lyckats ta sig så långt som till en 2-0-ledning i matcher i finalen efter alla dessa vedermödor, då tycker jag fan att man kan förtjäna att vinna sitt första GLUD också.

Sedan 1999, det var också förbannat irriterande. Och det var ju inte nog med de båda suddarna i semin, det där GLUDET var ju som vikt för MoDo att ta hem. 2-1 i matcher och 4-1-ledning i Pölsarinken, Pölsan går ikapp till 4-4, men Hasse Jonsson ser ändå ut att kunna spela hem titeln via sitt 5-4-mål mot slutet. Men Pölsan lyckas vända till 6-5 innan det hela är över via två smått osannolika mål som bara en pölsa kan göra. Hjältarna var väl Tom Bissett, Janne Larsson och den där jävla stockholmaren, Ove Molin. Och då fick Roger Melin och inte Pelle Bäckman bli gludtränare...

DJ Hemp: Jag tycker som du, helt och hållet.

Några kompletteringar om våra strapatser med Warulfven.

I vårt första slutspel någonsin, 1987, åkte vi på Ulfven i semi, hade 1-0 i match men förlorade med 1-2 efter att - förstås - ha förlorat sista matchen i sudd...

1991 åkte vi återigen på Ulfven i semi - och förlorade återigen med 1-2 i matcher.

1993 kom den underbara tredje perioden då vi, mot Ulfven i kvart, läg under med 0-1 i matcher samt 0-4 i tredje perioden uppe i Delfinen. Då rev delar av publiken säsongkorten och gick hem. Men sedan hände det du så väl beskrev:-)

Från och med den underbara vändningen tycktes vi ha god kontroll på Ulfven och snarast vara deras bogey-team i slutspel.

1995 i kvart tappade vi knappt första matchen men vann därefter tre matcher i rad (man hade då gått över till bäst av fem).

1996 spöade vi Ulfven i semi, återigen med 3-1 i matcher (jo, det var då Looben skämde ut sig och överföll Holmström med samurajklubba mot knäna bakifrån och avslutade karriären som utvisad - hans fina sista match minne består av att Warulfven hemma i Karlstad fick stryk av Luleå med 2-6:-)).

1997 hade vi definitivt ett bättre lag än Ulfven, som vi mötte i final, men de var då på peak av sin hak-hockey och förstörde alla möjligheter till riktigt spel speciellt i Karlstad, anförda av Jönsson i sin karriärs början men än mer av Warulfvs-Ragor" Roger Johansson som med klubbhakningar och brottararmar med "hockey" stängde av ungefär sex meters bredd i deras försvarszon. Vi hade ju glidit genom serien på våren och matcherna i kvart och semi och tycktes vinna allt utan att anstränga oss och var inte alls vakna första finalmatchen hemma och torskade i sudd. Sedan vann lagen sina hemmamatcher men vi kom alltså inte ikapp.

Och därefter böt bogey-tea, adress och det var i stället vi som konsekvent fick stryk av Ulfven speciellt i Karlstad där jag tror vi typ förlorade fyrtio matcher i rad med 3-2 ungefär. Möttes vi i slutspel värvade de Hento i förväg varpå han kastade in puckarna...

Även om vi inte råkade på Ulfven så ofta i slutspel visade de under serierna hur omöjliga de var för oss år efter år efter år...

Men så småningom en bit in på 2000-talet började vi ta poäng nere i Karlstad, lyckades bli jämna där och sedan i fjol i semifinalen spöade vi upp Warulfven på ett magnifikt sätt. 

Inte oväntat påstås det att Looben redan köpt in sig på Hedman och Linus Persson, blir väl snart offentligt...