Sven.Savage: Köpespelare hit å köpespelare dit...det går ju inte att raljera om det längre. Numera är ju hokkyn "big business"...det enda som gäller är ju att se till att företaget/laget minst går runt...eller helst går med vinst...å gärna utav bara h-vete...
Så att Skellefte ska göra en repris av vad dom lyckades med i mitten av 90-talet är förmodligen väldigt osannolikt.
(Egentligen skruvat att lägga en sån här text i detta forum...men med Ulf-Ture på andra sidan så är det som det är...)
MOBILT
· · 
· 
Om köpespelare.
Apsupportrar som Ulf-Ture har ju av naturliga skäl inte hängt med eftersom de varit försvunna från elithockeyn i Sverige så länge någon kan minnas och Ulf-Tures schwammel har alltså ingen förankring i verkligheten. Vi som vet, vet följande.
Långt tillbaka var det vanligt att de bästa spelarna från Norrland värvades ned till Stockholmsklubbarna för att spela hockey på Elitnivå. Den s k "elithockeyn" på den tiden bestod ju bara av lag från Stocksholmsområdet i stort sett och kvarteklubbar som Atlas Copco m m var "elitklubbar" medan lagen högre norrut inte ens fick vara med. Så småningom under 50- och 60-talen öppnades det hela upp och Norrland bjöds in men först i och med bildandet av Elitserien 1974 hade en korrekt nationell ordning organiserats för hockeyn. Dessförrinnan hade Brynäs seglat upp och i stället för att grabbarna lågt uppifrån norr hamnade i Stockholm började de fastna i Gävle för Brynäs, som hade en massa stjärnor från framför allt Kiruna t ex brödern Salming, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson m fl. Dessutom fastnade Kirunagrabbarna nere i Skellefteå.
Det var den tidens naturliga gång och inte så konstigt heller. Men den hockeymässiga urbanisering innebar att t ex Kiruna AIF som skulle ha varit bäst i landet, om inte spelarna värvades ned till de rikare klubbarna, inte ens kom med i eliten.
Under 80- och 90-talen kom nästa steg då rika sponsorer klev in. Örebro köpte en "miljonkedja" från Skellefteå (Hardy, Krobbe, Martin) för att bli elitklubb, men misslyckades. Andra gjorde liknande försök. Mest lyckade blev Percys Malmö som köpte upp en landslagsfemma+målvakt från Warulfven och skaffade sig några Glud genom det.
Sådär höll det på. De flesta klubbar dominerades av spelare som var uppväxta lokalt men några stycken rörde på sig av olika skäl.
Nu är vi framme vid millennie-skiftet ungefär. Då inträffade Warulfven och satte en ny standard för köpeklubb. Warulfven avvecklade sina egna A-junisar eftersom man var så rika att man kunde köpa färdiga spelare från andra klubbar och fyllde på sitt lag med "andras produkter" för att få bästa möjliga lag vilket lyckades. Värsta Köplustan hängde på och Köplustan - som var enda klubb i hela VG region hade år efter år landets bästa juniorlag men bara enstaka fick plats i Köplustans A-lag eftersom de köpte färdiga spelare från övriga landet. Ett ytterligare lag som hängde på som köpeklubb var Pungen, som successivt köpte in en massa spelare för att bli kvar i Elitserien med förhoppning ta Glud och lyckades nästan.
Sedan kom nästa fas och den kanske viktigaste. Utvidgningen av NHL, skapandet av KHL och den ökande satsningen nere i länder som Schweiz, Österrike och Tyskland innebar att exporten av svenska spelare utomlands eskalerade och fullkomligt drog iväg. I detta nu har den nått sådana nivåer att vi har >150 spelare som lirar i utlandet och bland dessa finns naturligtvis den absoluta majoriteten av alla våra bästa svenska spelare.
Samtidigt har en massa svenska klubbar lärt sig av hur Warulfven med kommunalt stöd skaffade sig stor arena och stora inkomster och hängt på samma tåg mer eller mindre lyckade. För en del elitklubbar har det lyckats men också städer nerifrån systemet som Växjö och Örebro har hängt på och i allmänna konkurrensen lyckats ännu bättre än de gamla elitlagen.
Den nya ordningen innebar bl a att Djurgården åkte ur Elitserien. Djurgårn fick fram en generation av förträffliga unga spelare men de sögs alla över till nordamerika och sedan visade det sig att man inte kunde fylla på med nya duktiga hockeyspelare från Stockholmsområdet eftersom andra klubbar hade betydligt bättre stöd av kommunerna och sponsorer och helt enkelt betalade bättre än Djurgårn och snodde alla talanger. Detsamma drabbade förstås AIK och Södertälje (och Hammarby) och på sikt kanske det bara blir DIF som kan vara kvar i svensk hockeyeliten - som under 1920-1960 i stort sett var lokalmästerskap för Stockholm!
Slutligen har hela denna utveckling där svensk hockey kontinuerligt har motsvarande åtta kompletta svenska lag spelande i utlandet inneburit att man till slut plockade bort tröskeln för nordamerikaner vilket inneburit en ny rekryteringsmarknad där skickliga sportschefer som hos Läjkrarna nu kunnat rekrytera ihop svenska mästare.
Kartan är alltså helt omritad. Att gny om köpespelare är inte bara omodernt utan också inkompetent och okunnigt. Många Apor pysslar med sådant dravel i syfte att håna och hata andra klubbar och vi vettiga skiter förstås vanligen i det. Då och då gör jag ett nedslag för att rycka de falska kläderna av APan och visa att Apan är naken och det gjorde jag alltså igår när jag visade hur Luleå Hockey - tvärtemot Apans okunniga dravel - är dominerat av "egna produkter".
Men vi alla icke-Apor vet ju hur det ligger till. När man räknar in spelare utan att använda kulramar designade för folk med sex fingrar per hand.