Luleå HF

Monno: Du har rätt igen. Med Örets spelstil att försvara sig mot motståndare som tryckte på - för att sedan explodera i kontringar - var förstås en skicklig vakt nödvändig för att stå emot den vanliga pressen och målchanserna från de andra lagen och Huvva-Tjeck var ju otroligt bra i det spelet.

Faktum är att jag inför slutspelet gjorde upp en ny serietabell där jag eliminerade resultaten för lag 1-8 i matcher mot lag 9-12 för att få en uppfattning om hur bra dessa åtta högst placerade lag var mot varandra. Och Öret var faktiskt etta i den tabellen, t o m klar etta. Deras spelsätt innebar alltså att ju starkare motståndare desto bättre lyckades de. De var t o m överlägsen etta, medan Aplaget exempelvis låg i mitten av den tabellen på åtta lag.

Samtidigt innebar det förstås att Öret var det lag som sammantaget lyckades sämst mot lagen på plats 9-12, där de mötte motståndare som inte var så starka att trycka på varför Öret själv blev tvungna att föra match, vilket de var sämre på.

Olyckligt att Öret och Läjkrarna drabbade samman i kvartsfinalen redan. Tror att Öret faktiskt skulle ha spöat Apklubben om de mötts, men så blev det ju inte.

Detta om Öret och håller med dig om Huvvas MVP-dimension där.

När det gäller Lundqvist vet jag inte säkert. Jag brukar ju särskilt bevaka vakter och min minnesbild är nog snarare att han var ganska mänsklig som vakt första åren efter junistiden. Han övertygade inte riktigt och inte alls säkert att han skulle bli en riktigt bra vakt, trots talang och att han var storväxt viket var betydelsefullt för den vaktstil som då höll på att etableras. Han fick väl börja pröva på Elitserien redan som 18-åring och första åren var han rätt kass och fick spela framför allt eftersom Köplustans tänkta förstavakt Petter Rönnqvist var så genomusel. Men efter de åren - och då väl i typ samma ålder som Joel Lassinantti - solg han ju igenom med dunder och brak. Lustan hade ju köpt in Norrena som var riktigt j-a bra och skulle ta förstaspaden men han visades snabbt chanslös mot Lunkan som redan då tog det kliv som kom att innebära att han nu är landets bäste vakt någonsin.

Den jag var mest impad av som junis var nog Jacob Markström som hann slå igenom som stor vakt i Elitserien redan som junis och som väl lämnade Sverige innan han blivit senior ens. Men se hur olika det kan bli - Markan har sedan dess kämpat och kämpat men lyckas aldrig etablera sig i NHL utan det blir bara några matcher då och då, men 5-6 år nere i AHL väsentligen. Där har vi nog ett tydligt exempel på en vakt som borde stannat kvar några år hos Pölsans då utmärkta vaktträning för att ha varit mer förberedd när han väl tog klivet.

För mig är Joel näste Myllys med en spelstil och spelintelligens som mest av alla våra lulevakter påminner om Myllys. Men med 175 cm har han mycket mot sig och osäkert hur långt det kan räcka - han han varit två decimeter längre plus fortfarande lika skicklig skulle han ju varit sjävklar som internationell stjärna. Men nu får vi se.

När man talar om misslyckade övergångar till Nordamerika är det svårt att inte nämna David Rundblad, den spelare som Aporna själva vanligen lyft som det "bästa" exempelet på hur pojkarna från Skellefteå får värdegrund och snabbt blir storstjärnor i NHL.

David och hans kompis Melker Karlsson växte ju upp i Lycksele där de visades vara fina talanger. När pojkarna var 15 år kom Lasse Bagdad-Bob J till Lycksele och övertalade dem att flytta 16 mil hemifrån till Apschtaan. Ett farligt exeperiment, att lura så unga pojkar hemifrån, att bo ensamma utan familj och vänner, och många har inte fixat det varpå lovande hockeykarriärer gått om intet. 

Men Lyckselepojkarna klarade sig. Runken lyckades bäst i junishockeyn och i en osedvaligt svag konkurrens det året blev han draftad redan i första rundan som #19 av St Louis. 

Runken drog över redan som tjugoåring och det gick inget bra. Då hade han tradats till Ottawa som insåg att han inte höll och skeppade honom vidare till Arizona där det inte gick bättre. Under tre år satt han mest kvar i AHL och de enstaka NHL-matcher han fick och inte övertygade i blev allt färre.

Arizona gav upp och skickade honom till Chicago i år och han har faktiskt fått spela. Men i slutspelet har han placerats utanför till dess att en viktig back skadades och nu har han fått kliva in mot Anaheim. Men det har börjat dåligt och vi får se om han blir kvar.

I vilket fall som helst: Runken borde förstås ha blivit kvar i Sverige några år till för att hinna bli mer färdigutvecklad i en miljö som varit bättre för det, och mer säkert kunna ta en säker och viktig plats i NHL direkt. I stället har han slängt bort några viktiga år.

Melker, som inte var lika framträdande fick denna viktiga utveckling under första åren som senior. I år fick han lite oväntat för alla chansen i Nordamerika och väl där gick det bra i AHL och han fick chans för San Jose i NHL. Och den chansen tog han så det brakade om det! Större delen av säsongen lirade han i NHL och gjorde succé och nu talar allt för en lång och stabil NHL-karriär för Melker.

I mina ögon skulle talangen Runken med några år ytterligare i Sverige ha utvecklats till en betydligt högre nivå och då gått in som sådan i NHL. Typexempel på en spelare som gick över för tidigt vilket kan riskera honom hela hans fortsatta karriär. Dåliga rådgivare som inte kunde hjälpa honom att välja rätt.