Luleå HF

Luleå Hockey 2015/16...

Ja, just nu känns detta som ett sorgebarn. En tuff inledning av SHL-säsongen med möte Läjkers, Lustan, Apan x 2, därefter Kronan som blev enkel, men så bogey-Öret och nästa Pölsan.

Känns verkligen som en lista över de lag vi har minst chans på så här tidigt och efter att ha blivit så avklädda har det knytet sig än värre och det funkar mer än det funkar.

Få lag har släppt in så många mål som vi.

Inget lag har gjort färre mål än vi.

Ingen av våra spelare har + i +/-.

Vakterna kan jag inte klaga på. Lassi har varit felfri och också Danne har gjort utmärkta insatser, även om jag tycker han släppt in några baljor som jag tror att Lassi skulle tagit, eftersom Lassi är mycket snabbare att läsa spelet och ställa sig rätt medan Danne ofta är lite långsammare att anpassa sig. Just nu har Danne låga 87,62% räddningar och Lassi 90,91%. Med bättre försvar skulle de siffrorna säkert ligga typ 3% högre.

Backarna.

Enorma sorgebarn. Och denna uppsättning kallades innan säsong för "kanske den bästa backuppsättning Luleå någonsin haft" men just nu tävlar den snarare om epitetet "kanske den sämsta backuppsättning Luleå någonsin haft".

Hur kunde det ske?

Det är ju Fagervall som ansvarar för träningen, speidén och coachningen av backarna och när han kom till Luleå förklarade han att "nu skulle backarna bli spelande och spela sig ur situationer. Inga fler lobb-ut eller sarg-ut."

Skenbart låter det ju bra. Vi ska SPELA, kul! men allvarligt talat såg det för jävla dåligt ut under hösten 2014. Eftersom vi hade alldeles för många backar som inte var skickliga och erfarna nog för den hockeyn.

Först när Osten köpte in Sigalet och Billins lugnade det sig och förutom dessa hade vi stjärnan Näkyvä, samt landslagsjanne som var stabil under våren och Kukan som tog för sig och blev allt bättre under våren. Plus gick Jaros in och övertygade och med alla dessa hade vi nästan en komplett fungerande uppsättning under våren.

Nu har man behållit landslagsjanne och Sigalet, dessutom har man Savilahti-Nagander och Oskarsson och så har man förstärkt med Mikkelson, Schira och Melart.

Jag kan tro att detta är en backuppsättning som skulle fungerat hyggligt år efter är fram till för ungefär fem år sedan. Men hockeyn har raskt blivit allt snabbare och Rönken gick ut med ett system där giftigt och högt checkande forwards blev väldigt svåra för motståndarna att hantera och inledningsvis firade dessa stora triumfer genom att få gratispuckar och -lägen och måla på dessa.

Nu ser vi många lag som gör likadant och många gör det bättre än vi själva någonsin gjort. Apan och Köplustan förstås de vidrigaste exemplen och mot dem kunde spelet vara kvar i vår zon perioder igenom och ismaskinen behövde bara spola halva isen.

För våra backar är helt enkelt inte tillräckligt skickliga för att freda sig, och inte erfarna slask samspelta för att som lag bemästra checkande forwards: herregud - jag har sett ensamma lulebackar hamna i lägen bakom vårt mål där de har 2-3 motståndarforwards på sig och de vet inte bättre än att försöka blint slå puck någonstans.

Ska man knipa käft bara och lita på att får Fagervall fortsätta match efter match, vecka efter vecka, så får han till slut ihop samspelta trygga backar som kan hantera även rabiata Apor och Lustor?

Kanske.

Forwards stöd i försvaret. Jag tycker nog rent allmänt att jag ser forwards hjälpa till bra men ändå finner jag i situationer som blir mål eller nästan mål att ser på på repriser känns det som att även om forwards är nere vet de inte var de ska vara och vad de ska göra. Typexempel Johan Harju och Anton Hedman.

De är ofta på efterkälken, står bakom den motståndare som får vans och ev. målar. De står ofta rakt upp och ned på hälarna någonstans som undrade de "vad gör jag nu" eller "hur tänker de andra agera nu" och det verkar nästan som att de bara står och tittar på medan motståndarna får leva om. Man kan ju tänka att varför gör de inte någon nytta genom att t ex ta bort någon gubbe eller se om det kommer någon gubbe så de kan gå på och hindra den och varför - om de väger runt 100 kg - kan de inte använda dessa till att sätta open-ice tacklingar på små forwards som (helt riktigt) tror att de har fri lejd in i vår målgård?

Jag snackar mycket om försvar alltså, men jag tror att det är där det måste börja. Att bara ha fokus på att jobba i anfall lönar sig inte om vi aldrig är där. Hur många skott på mål har våra vassaste forwards haft när de aldrig fått spela anfallshockey.

Snarare, så ovana vi är att gå på anfall, när väl chanser kommer ser man ofta att vi bara dumpar puck och gärna åker och byter sedan. Hur många mål gör man så?

Nej, detta känns rejält tungt nu.

Ändå har vi emellanåt lyckats leverera imponerande matcher, eller...åtminstone en. Bortamatchen mot Lukko Rauma var hela laget extremt väl fungerande och skulle vi spelat det spelet tror jag banne mig att vi skulle haft chans även i matcherna mot Lustan, Apan x2 och Öret.

Vad var det som skiljde den matchen från alla andra?

Jo att efter matchen några dagar innan mot Fribourg då vi lyckades torska efter rallarhockey - stängde spelarna in sig - utan tränare är jag rätt säker på - och snackade snabbt igenom vad var och en gjort fel och vad var och en borde göra rätt.

Utan tränarna.

Jag undrar vilken/vilka spelare som var ledare under det snacket? Vem/vilka var det som kunde få laget att fungera?

Det var alltså INTE tränarna. Jag tror tyvärr inte heller att det var vår lagkapten eller våra assisterande lagkaptener? Eller var det det?

Vem ska det annars ha varit? Själv undrar jag om det inte var nordamerikanerna som bestämde sig för att nu måste vi skärpa oss.

Och jobbigast av allt - när vi är så försvagade - är att i övermorgon möter vi Warulfven i Champions.

Skulle vi vinna får vi en månads frist för åttondelsfinalerna liras först 3 och 10 november. Våra eventuella motståndare blir med all sannolikhet i så fall Tappara, som vann sin första borta mot Ostrava med 0-2 och säkert tar returen också. Och eftersom Tappara tog 10 p i gruppspelet mot våra 8 p (förlusten mot Fribourg, fy satan) innebär det med all säkerhet att vi då skulle ha

3 nov Luleå-Tappara
10 nov Tappara-Luleå

och det är förstås ett sämre utgångsläge att ha avgörande "halvleken" borta.

Vi skulle iaf ha en månad ytterligare på oss att komma i slag och är det något Luleå behöver nu så är det tid, tid och mera tid för att gnugga ihop laget.

Men hur ska vi ens kunna gå till åttondelsfinal med det lag i spillror vi nu har som i övermorgon ska upp mot Warulfven som är i toppslag; har vunnit 5/6 SHL-matcher och bara förlorat en i sudd.

3-0 börjar vi med.

Vilket bara innebär att så fort det blir 3-1 är försprånget så litet att det strax kan vara uppätet och då krisar vi förstås ihop och tappar spelet följt av att Ulfven få chans efter chans att dunka på och hota vårt havererade försvar. Och då kommer 3-2 och...då är det ju närmast över. Att få en ett kvitteringsmål är något Ulfven aldrig missar - tvärtom, i sådana lägen blir de bara sju resor bättre.

Ulfven-MooDoo i SHL sätter Ulfven 3-3 vid 59.10
Ulfven-Pardubice i CHL sätter Ulfven 3-3 vid 59.40

Och nästan alla matcher hamnar Ulfven i underläge men arbetar sig tillbaka och förbi. Lustan-Ulfven 3-0 i första perioden men på 13 min 16 sek gick Ulfven upp till 3-3.

Det känns snarast som att det värsta man kan göra är att reta upp Warulfven för då blir de omöjliga.

Och det känns som att det vi gjorde i Karlstad för två veckor sedan... var att reta upp Warulfven.

Huvaligen, här finns det stor risk att det går alldeles åt helvete för oss...