Luleå HF

Lindberg Råkkar: Var inte petig då när du inte vill;-)

För att karakterisera JG som Luleå-utbildad är man förstås tvungen att vara rejält kreativ. Den enda definition jag själv kommer på är att han "Innan han fyllt 20 år dvs medan han per definition åldersmässigt är junior, erhållit utbildning till ishockeymålvakt i Luleå" vilket JG förstås fixar med >halvår tillgodo;-) Att han dessförinnan tillhört fem andra hockeyklubbar, lirat seniorhockey och landslagshockey sedan flera år gör förstås att man måste använda rejäla och multipla skohorn för att få ned JG-s fötter i luleutbildade skridskor. Men det går, om man tar i och förklarar att först när han kom under Hentos träning kunde hans tidigare utbildning och talang solidariseras och han säkrades upp för framtiden;-)

Jag kan tänka mig att det finns flera som kan tänkas med rätta utbildat JG med Köping, Arboga och Warulfven som främsta kandidaterna och även Västerås vill väl anse sig haft mer inflytande över JGs utbildning än Luleå.

Kan man sätta upp trovärdiga kriterier som innebär att endast en enda stad/klubb kan påstå sig ha utbildat JG? Nej, det går förstås inte. Vilka skulle det vara? Där han började? Där han funnits längst? Som han tillhört när han uttogs till landslag för sin åldersgrupp? Där han fanns när han fick pröva på att spela seniorhockey? Där han var innan han fyllde 15, 16, 17, 18, 19, 20? Där han erhöll vaktutbildning av högsta kompetens?

Och så vidare.

Naturligtvis är det komplett omöjligt att hävda att endast en stad/klubb utbildat JG till vakt. Han är utbildad av många olika klubbar som har olika stor del i detta. Hur stor del ska krävas för att respektive klubb överhuvudtaget ska anse sig delaktiga, och HUR ska den delen beräknas? Det är inte hugget i sten och var och en kan förstås presentera egna kriterier men inga av dessa är oomkullrunkeliga.

En bred definition är förstås den jag använt "vakttränats innan man lämnat junioråldern" men andra kan förstås välja andra definitioner varav vissa kommer att innebära att vissa målvakter inte erhållit någon utbildning alls, eftersom de inte uppfyller kriterier som David Rautio Berguv, Mattias Modig, Anders Nilsson och Joel Lassinantti gör.

Men den egentliga sanningen är förstås den att den ansvarige var JGs pappa som spolade upp is hemma i Köping så att lille Gunnarsson kunde stå och mata skott på lille Gustafsson.

Fasth är väl inte så svår att definiera in efter gymnasiet i Luleå och åren i Brooklyn?

Däremot skulle nog Daniel Larsson värja sig rejält mot att bli inplockad som vaktutbildad i Luleå men skulle han velat slippa det borde han inte sökt sig till oss som junis.

"Egen produkt" är ett större åtagande tycker jag. Det är ett glidande språkbruk som används av vissa Apor för att plocka fram lämpliga individuella kriterier för att förklara varje spelare de önskar som egna produkter. T ex att vederbörande föddes i Apschtaan och flyttrade inte därifrån förrän han fyllt hela tre månader eller liknande.

Läser på MooDooistsidan bedömningen:

"Luleå är väldigt bra för tillfället. Jag tycker att de spelar en trist hockey där de slår sarg ut, chippar pucken framåt och kastar in allt framför mål, men de gör det oerhört effektivt. De bjuder inte på något alls. Tvärtemot spelande lag som Frölunda och Skellefteå så försöker man sällan spela sig ur situationen, utan hellre då ut med pucken."

Jag är villig att skriva under på allt ovanstående, utom "trist" som jag skulle ändra till "fin".

Grejen är den att vi under hösten försökt köra den hockey som JFK synes efterlysa men vi har helt klart inte de spelare som klarar av det, speciellt bland backarna. När man försökt den hockeyn har det speciellt mot högt checkande lag inneburit att pressade backar ger tillbaka pucken till motståndarna redan i vår egen zon och mot starka presslag som Köplustan har vi efter en period inte behövt spola om isen utanför vår egen zon.

Det finns en massa kriterier för vilken hockey som vi supportrar uppfattar som "fin" men väldigt få av oss väljer en hockey utan sarg-ut med förlorade matcher och en placering under strecken framför en hockey som vinner matcher och lyfter oss till tabellens högre positioner.

Försvarsspelets viktigaste uppgift är att se till att vi inte släpper in mål. Under Rönkens tid satte vi år efter år rekord i minst antal insläppta mål och jag älskade det:-)

När det gäller anfallsspelet är det klart att backar som spelar det säkerhetsspelet, i stället för att spela sig ur/passa sig ur trängda situationer i egen zon, och leta öppnande långpass till forwards i fart, det drar ned på offensiven. Men har man inte de backarna och det samspelet så har man det inte och att tjata om att det vore bättre att vi hade tre Erik Karlsson och tre Niklas Lidström i laget känns lite meningslöst. Att rätta min efter matsäck verkar något klokare.

Anfallsspel i form av långskott mot styrningar, skymningar och returpetningar är tråkigt att se, det tycker jag, men är ändå helt OK med att acceptera att vi gör sådana mål också eftersom modern hockey bygger mycket på just det spelet. Dock har vi förutsättningar för en extra växel i form av klassiskt vackra anfallsmål eftersom vi har ett antal spelare som kan de konsterna och sådana mål gör vi då och då och då njuter man.

Men belackare som BARA vill se sådana mål och att vi gör 2-3 stycken mål per match medan vi släpper in 4-5 mål i baken, letar upp bottenplatserna i tabellen och siktar in oss på kvalspel.... det förstår jag mig inte på.

Det finns väldigt många synpunkter man kan ha på vilken hockey man vill se av det egna laget men de, som inte som första prioritet har att vinna matcher? De förstår jag inte.

I Hammarby sparkboll tog supportrarna makten för att kräva tunnlar och klacksparkar på bekostnad av effektivitet. De vann den striden. Och Bajen ramlade ur Allsvenskan, efter att nyss med Cratz spel a la långa bollar på Bengt ha vunnit sitt första och hittills enda Glud. Men Bajen kan göra det. Vi hammarbyare kommer alltid att ha spelare och publik och vi kommer alltid tillbaka.

Luleå, i hockey, har inte den lyxen. Vi måste vinna eller försvinna.