Luleå HF

Läser på MooDooistsidan bedömningen:

"Luleå är väldigt bra för tillfället. Jag tycker att de spelar en trist hockey där de slår sarg ut, chippar pucken framåt och kastar in allt framför mål, men de gör det oerhört effektivt. De bjuder inte på något alls. Tvärtemot spelande lag som Frölunda och Skellefteå så försöker man sällan spela sig ur situationen, utan hellre då ut med pucken."

Jag är villig att skriva under på allt ovanstående, utom "trist" som jag skulle ändra till "fin".

Grejen är den att vi under hösten försökt köra den hockey som JFK synes efterlysa men vi har helt klart inte de spelare som klarar av det, speciellt bland backarna. När man försökt den hockeyn har det speciellt mot högt checkande lag inneburit att pressade backar ger tillbaka pucken till motståndarna redan i vår egen zon och mot starka presslag som Köplustan har vi efter en period inte behövt spola om isen utanför vår egen zon.

Det finns en massa kriterier för vilken hockey som vi supportrar uppfattar som "fin" men väldigt få av oss väljer en hockey utan sarg-ut med förlorade matcher och en placering under strecken framför en hockey som vinner matcher och lyfter oss till tabellens högre positioner.

Försvarsspelets viktigaste uppgift är att se till att vi inte släpper in mål. Under Rönkens tid satte vi år efter år rekord i minst antal insläppta mål och jag älskade det:-)

När det gäller anfallsspelet är det klart att backar som spelar det säkerhetsspelet, i stället för att spela sig ur/passa sig ur trängda situationer i egen zon, och leta öppnande långpass till forwards i fart, det drar ned på offensiven. Men har man inte de backarna och det samspelet så har man det inte och att tjata om att det vore bättre att vi hade tre Erik Karlsson och tre Niklas Lidström i laget känns lite meningslöst. Att rätta min efter matsäck verkar något klokare.

Anfallsspel i form av långskott mot styrningar, skymningar och returpetningar är tråkigt att se, det tycker jag, men är ändå helt OK med att acceptera att vi gör sådana mål också eftersom modern hockey bygger mycket på just det spelet. Dock har vi förutsättningar för en extra växel i form av klassiskt vackra anfallsmål eftersom vi har ett antal spelare som kan de konsterna och sådana mål gör vi då och då och då njuter man.

Men belackare som BARA vill se sådana mål och att vi gör 2-3 stycken mål per match medan vi släpper in 4-5 mål i baken, letar upp bottenplatserna i tabellen och siktar in oss på kvalspel.... det förstår jag mig inte på.

Det finns väldigt många synpunkter man kan ha på vilken hockey man vill se av det egna laget men de, som inte som första prioritet har att vinna matcher? De förstår jag inte.

I Hammarby sparkboll tog supportrarna makten för att kräva tunnlar och klacksparkar på bekostnad av effektivitet. De vann den striden. Och Bajen ramlade ur Allsvenskan, efter att nyss med Cratz spel a la långa bollar på Bengt ha vunnit sitt första och hittills enda Glud. Men Bajen kan göra det. Vi hammarbyare kommer alltid att ha spelare och publik och vi kommer alltid tillbaka.

Luleå, i hockey, har inte den lyxen. Vi måste vinna eller försvinna.

När det gäller de lag som leder serien kan det vara intressant att fundera på vilken hockey de spelar. Nu har jag inte sett tillräckligt mycket av deras matcher för att veta säkert att jag bedömer saken korrekt. Har förstås sett deras matcher mot Luleå men för övrigt bara små inblickar. Med det som förbehåll tänker jag ändå så här:

Apan
Den strålande snabba, passnings- och skotteffektiva hockeyn från tidigare är allt mer borta. Laget försöker, men har inte lika skickliga och samspelta forwards som tidigare. Det blir väldigt mycket långskott eller myror med användande av skymningar, styrningar och penningar och de mål man producerar domineras av vilda grötfighter framför motståndarmålen. Inte snyggt men tillräckligt effektivt. Laget lyckas ofta leverera ett spelande försvar som kan utnyttja puckvinster till att sätta igång anfall, men mot effektivt checkande lag speciellt fysiskt starka sådana kan laget hamna i lägen där orutinen att leverera säkert försvar i första hand kan trycka fast Apan i försvarszon med misstag och motståndarmål som följd.

Köplustan
Kanske det lag som i detta nu är mest samspelt med skickliga spelare att kombinera ett starkt försvar med ett överlägset, vinnande anfallsspel. Motståndare som kan få stopp på Lustan har chansen att slå dem men lyckas man inte är man förlorade.

Läjkrarna
Ett lag som när deras hockey fungerar kan avväpna alla andra lags försök att spela egen hockey och när man som nu har en otroligt svårstoppad lina/femma som levererar mål kan Läjkers besegra vilket lag som helst, om de inte är starka nog att tränga igenom samt neutralisera topplinan.

Pölsan
Påminner mycket om Läjkers, med en vinnarlina/femma som är mycket svår att stoppa, och övriga spelare måste lyckas stoppa motståndarnas övriga femmor för att Pölsan ska lyckas, och på senare tid har det varit lite svårare med det.

Övergripande skulle man nog säga att vi står inför en förändringstid där ena ytterligheten är gammal NHL-princip med en eller möjligen två offensiva linor a la Lehner medan den andra polariserade är ett lag där samtliga femmor kan neutralisera motståndarna med förhoppning att man också kan få in några vinnande mål själva. Läjkers och Pölsan söker kombinera dessa två medan Apan och Lustan har material nog för att söka etablera 3-4 femmor som fixar jobbet i båda riktningarna.

Pungen har ju av tradition siktat på NHL-hockeyn men är just nu lite i limbo och detsamma gäller HV. Warulfven har klivit tillbaka till mer traditionell Ulfvahockey som vann Glud under många år men nog inte längre räcker till mot modernt spelande hockeylag. Öret har fastnat i extrem försvars/kontringshockey som länge fungerat men det verkar som att det börjar bli soppatorsk nu, när de inte har de spetsar som är nödvändiga. Djurgårn å andra sidan har materialet som Öret saknar men verkar försöka lira Lusta/Apa-hockey med blandade resultat.

Kronan, Rögle, Malmoe och MooDoo verkar som lag som inte förstått vad de egentligen vill och vad som egentligen behövs. De kämpar hårt för att lyckas men med blandad framgång eftersom de inte har klart för sig vilka lag de möter och vilken hockey de kommer med. Fyra lag utan någon fungerande hockeyfilosofi alltså men kanske Andreas Johansson kan få MooDoo att hitta en väg nu; de övriga tre tror jag inte har tillräckligt tänk att skärpa sig.

Och.

Var placerar jag Luleå?

Inte speciellt enkelt. Framför allt svårt att få in i huvudet att Luleå, som under några år haft landets skickligaste försvar någonsin, så totalt kollapsat när man försökt etablera ett totalt sett effektivare spelande försvar, utan att ha de backar man behövt för det, och utan att alla forwards kunnat bidra med effektiv backchecking. Men senaste månaden har man lagt om skutan till att köra mer effektivt försvar med styrspel när det behövs och med säkerhetslobbar/sargut när det behövs och plötsligt känns det som att spelarmaterialet fungerar och är tillräckligt skickliga/kämpande för att det ska ge ett fungerande försvarsspel. Samtidigt finns så pass många snipers och duktiga passningsspelare att det kan leverera de mål vi behöver. Och - vi har ett lag som kan spela fysiskt och med det kan ta musten ur motståndare, en inte oviktig egenskap att ta till för att vända matcher.

Kan vi få ihop det? Kanske. Kanske inte. Just nu fungerar det utmärkt men hur långt kan det räcka.

Det får vi se.