Luleå HF

När man nu talar vakter, är det förstås intressant att diskutera vaktligan. Vi har ju blivit bortskämda med att Luleågrabbar som David Rautio, Mattias Modig, Anders Nilsson och Joel Lassinantti konsekvent haft bästa stats eller näst intill i vaktligan.

Vilket, av andra då tolkats som att "det beror bara på utespelarna i Luleå, vakterna får bara skitskott på sig".

I år ligger vi inte lika bra till i den ligan. Lassi bara tia på %SVS, visserligen klart bättre än Danel Larsson eller ex-Luleåvakten JG, men klart efter David Rautio på plats 4, eller om vi ser till GAA är Berguven t o m tvåa.

Högst för båda markörerna är Köplustans vakt Lars Johansson.

Men nog är det underligt. Lassi, som var bäst i landet förra säsongen, hade ju en tung inledning delvis skadad men har senaste månaden var lika formidabelt som i fjol. Men se t ex senaste matchen, då han som vanligt gjorde en massa avgörande ingripanden, men släppte in tre mål som han helt enkelt inte kunde göra något åt utan kom efter tre riktigt fina insatser av Öret samt efter att zebrorna tillåtit ett Öre att tackla bort Lassi från målet så andra Ören fick fritt fram. En strålande och matchvinnande insats av Lassi, alltså, men statsmässigt ramlade han i listorna eftersom resultats blev 3.0 insläppta mål samt 89,29% räddade.

Vilket tar mig till dagens ämne. Man skulle behöva en annan modell för att objektivisera hur bra vakterna är.

Ett lag som har ett extremt fint försvar som i princip inte släpper till några svåra skott ger med nödvändighet sina vakter utmärkta stats, hur bra eller dålig vakten än är.

Lag, som tillåter motståndarforwards att få öppna skottlägen ibland 2-3 stycken tämligen fria där de kan välja skjuta eller passa och där lägena kommer snabbt framifrån 4-5 meter ut från målet - där har vi lägen där t o m utmärkta vakter kan bli försvarslösa och sila mål på mål.

Lag, som tillåter skymningar och styrningar från nära håll gör likaledes uppgiften mycket svår för vakten.

Och lag som kan avväga skott från distans så att de vanligen hinner komma in rätt i skottlinjen alternativt lämnar öppet för vakten att "se" och läsa skottet, de är ju vaktstatsligors bäste vän.

Satsade vi tillräckligt mycket skulle vi nog kunna gradera in varje "skott på mål" efter sådana markörer för att klassificera skotten u en t ex minst tiogradig skala där ett räddat "10-värt skott" måste rankas mer värt än tio räddningar på "1-värda skott". I detta nu är ju helt sjukt en "räddning" på en utvispad puck från ett boxspelande lag, som når ända ned till motståndarmålet lika mycket värt som en räddning på ett skott där två motståndare kommer tillsammans helt nakna från mittcirkeln i kontring.

Naturligtvis inser och ser vi allt detta och vana bedömare kan korrekt uttala sig om vaktinsatser oberoende av vad statistiken säger. Jag kommer ihåg t ex semifinaler mellan Luleå och Djurgårn några år i rad runt år 2000, då Mästaren Myllys under sina sista säsonger för Luleå var sagolikt skicklig. Samtidigt hade gårdarna då unge Tellan i mål, bakom extremt effektiva 100 kg-backar i Djurgårn, och de skott Tellan fick var plockpotatis. Ändå pressade Luleå djurgårn - som vann SM båda åren - hårt som fan och det berodde på Mannen, Myten, Legenden som höll vår spade.

Men nere i Fjollträsk satt riksbetäckande media bestående av självutnämnda s k experter dvs lokala journalister och hyllade Tellan med stats som "bevis".

Det var vidrigt, det var äckligt, det var etiskt och rent av etniskt mycket tvivelaktigt.

Och det lärde oss mycket av hur "pålitliga" "experter" i Fjollträsk, frotterande huvudstadens klubbar, spelare och tränare var.

Hur var är Lassi i år, sedan han kom tillbaka från skadan?

Han är bäst i serien!

Jag har sett honom i match efter match mot andra vakter och Lassi är helt enkelt en nuvå över dem alla. Jag vill påstå att den egenskap som är Lassis absolut främsta är hans spelintelligens och nästan magiska förmåga att läsa spelet och veta var puckarna och motståndarskotten ska komma, redan innan motståndarna vet det eller ens bestämt sig. detta i kombination med hans snabba och perfekta placeringsförmåga. Sammantaget innebär det att riktigt farliga lägen inte ens blir farliga och en inte erfaren bedömare inser inte ens varför och hur viktigt Lassis agerande är.

Det är bara en av hans styrkor jag nämner, men en egenskap som gör honom överlägsen alla andra och som dessutom inte är så lätt att upptäcka och förstå för alla.

Som Stenmark sa till Plex: He lönch int förklara för den som int begrip.

Eller, modifierat för detta sammanhang: He lönch int förklara för den som int vill begrip.

Jag har läst mycket. Lite trist, när allt numera sker på en skärm eller t o m en Ipad eller en telefon, eftersom den tryckta skriften ersätts av ett kaosartat dravel där det är "intressantare" om Farmen-Nisse pissat på golvet än om tusentals människor i modern tid massavrättats i Europas oroliga hörn balkan.

Det man läst har givit en lyft i livet, något som man flygit högt länge med. Vid sidan av hela böcker har det ibland räckt med korta dikter av t ex TS Eliot, Jaques Prevert, Johan Kjellgren eller August Strindberg.

Nyss läste jag något som gav mig samma känsla. Jag läste RobertP på Hockeysverige som visade vilken styrka och vilket inflytande en riktig journalist kan ha. RobertP uttalade sig om CryBerts dravel i Norran, som jag avhandlade nedan.

Jag VET att man ska länka och inte lägga in komplett det andra skrivit. Men det här är så bra att jag helt enkelt inte kan motstå.

Här kommer det. RobertP talar (länkat också):

Vill man få bukt med problematiken om smällar av olika sorter mot huvudet är det en bra lösning om klubbarnas ledare inte bara väljer att fördöma alla saker som sker mot deras eget lag, om de samtidigt ska förmildra allt som sker när deras egna spelare gör något liknande.

Det ger ett hycklande som inte gynnar någon överhuvudtaget. Mer än möjligtvis mig som kan sitta och raljera om det.

Ledarna måste försöka fördöma saker när egna laget gör fel. Det måste vara slut på det här med att hela tiden leva i tron att man måste försvara sina egna spelare för att det ”är så man ska göra”.
Det ger att fansen egentligen alltid får bekräftat att det de enögt fått för sig om att egna laget alltid förfördelas blir en sanning eftersom den bekräftas av likaledes enögda ledare.

Ledare som tar ansvar och förklarar att något som är fult faktiskt är fult, skulle kanske till och med ge fansen som skriker mest lugnar ner sig en smula och alla blir i slutändan nöjda och får lite bättre förståelse för vad som faktiskt händer där ute på isen.

Vi kan ju ta det senaste exemplet på en ledare som inte riktigt håller den nivå jag kanske önskar att han borde hålla.
Det handlar om Bert Robertsson i en intervju med norran.se igår.

Han både försvarar och inte försvarar de crosscheckingar Jimmie Ericsson och Alexander Urbom på kort tid skickat upp i ansiktet på motståndare.

Å ena sidan säger han att spelarna inte får bli provocerade så som Urbom blev senast. Å andra sidan skyller han på ”olycksfall i arbetet” att klubban råkar gå upp i ansiktet och han tycker även att KHK-spelaren ”hjälper till”.

Allt känns väldigt mycket ”jag är inte rasist, men…”-karaktär över väldigt mycket som inte bara Bert Robertsson utan många andra klubbledare också jobbar efter. När de väl ser ut att gå mot att faktiskt ta avstånd från vad en spelare har gjort, så slutar det ändå i slutändan med att man förklarar att det nog inte var så farligt trots allt.

”Motståndaren gör ganska mycket för att förstärka… men med det vill jag inte försvara Ubbes beteende”.

Angående Jimmie Ericssons crosschecking på Chad Billins påstår han är en kampsituation som händer ”kanske hundra gånger per match och i det här fallet fick det väldigt olyckligt utfall”.

Men ja, det är ju just det som är problemet. Drar man en crosschecking på en motståndare och den tar i huvudet på motståndaren, så bör du nog faktiskt bestraffas för det med minst 2+10 minuter för checking to the head – eller få ett matchstraff eller avstängning.
Att förklara att det händer hundra gånger per match men just här råkade få ett olyckligt utfall är ju PerDef så att det därmed inte sker hundra gånger per match längre. Det olyckliga utfallet när klubban tar i huvudet på motståndaren ska bestraffas oavsett hur många gånger man inte bestraffas när den inte tar i huvudet.

Robertsson hävdar vidare att referensgruppen ”ville statuera exempel och då kanske Jimmie är ett bra exempel eftersom det blir väldigt stora rubriker” (vilket det absolut inte blev) och därför anmälde just Jimmie Ericsson.
Vidare diskuteras det att det här med att bestraffa crosscheckingar mot huvudet är något som man börjat med först nu, mitt under säsongen.

Men det ställer inte alls. Vi har haft ett flertal avstängningar för crosscheckingar mot huvudet under hela säsongen.
Christoffer Persson i Frölunda fick en sådan avstängning redan i september. Kristofer Berglund likaså. Henrik Hetta och Anssi Salmela stängdes av för det samma i oktober och ska man bedöma hur konsekvent eller inte som DN är, så vill det nog fan till att man har koll på vad DN dömt ut för straff tidigare. Annars blir det lite tveksamt.

Jag förstår för övrigt inte ens hur man kan protestera mot att crosscheckingar mot huvudet anmäls till DN. Alldeles oavsett om en spelare ”förstärkt situationen” efter att han träffats i huvudet.

Jag tycker att det är trist med den här sortens utspel som bara eldar upp fansen än mer att tycka att den disciplinnämnd som sköter sig rätt så bra ”inte är konsekvent”, bland annat.
DN är i huvudsak imponerande konsekvent. Det har jag skrivit om tidigare och det gäller fortfarande. Att påstå att resultatet i deras bestraffningar kan ”bli vad som helst” är fel, eftersom till och med jag kan gissa mig till vad det ska bli för straff i de flesta situationer som hamnar på DN:s bord.

Straffen från DN är inte det som är inkonsekvent. Det som möjligen är inkonsekvent är referensgruppen och situationsrummet.
Alldeles för ofta händer det att DN får ta skit för att en spelare inte blir avstängd – när ärendet aldrig ens skickats in för granskning.
Det felet ligger hos situationsrummet och referensgruppen och ingenting annat.

Slutkommentar, Savage: Ett strålande exempel på hur en strålande journalist ska uppföra sig (Robert Petterson, Hockeysverige) samt hur s k journalister (Adam Savonen och Arvid Marklund, Norran) samt ledande företrädare - assisterande tränare lagkapten (CryBert och fläskberget, Apan) absolut inte ska tillåtas uppföra sig.