Luleå HF

Realisten: Fast Dahlén kom ur Vancouvers klor snabbt. Bilden från en träningsmatch, och vevades i media över där och ansågs visa en liten rädd person som hamnat fel i livet. Han hade draftats i andra rundan och gick över redan som 20-åring, men fick då bara lira i AHL-laget 1,5 år innan de skeppade honom till San Jose, som satte honom i AHL de också.

Då åkte han hem till Timrå och spelade upp dem i SHL. Varpå San Jose lockade över honom och där spelade han förra säsongen.

Men i vilket fall. Jag är fortfarande lika överraskad att du så fokuserar på mästartitlar, ja lägger fram det som att det är det enda som är värt något? Toronto har ingen titel på 55 år men har intresset dött där under tiden? Tvärtom. Det är en av de mesta hockeystäderna i NHL och jag tror både Börje Salming och Mats Sundin tackar sin lyckliga stjärna för de långa karriärer de fick där.

Visst, när hockeyspelare intervjuas, säger de att "jag saknar att jag aldrig fick vinna Stanley Cup" eller "jag saknar att jag aldrig fick vinna Le Mat (Le Mans för apor)" men det är bara en liten detalj som omnämns - hockeyn även för dessa som aldrig fick vinna titel är så oerhört mycket större än så. Vore jag NHL-spelare nu skulle en av de viktigaste faktorerna vara i vilken stad jag spelade och då skulle jag nog föredra Kalifornien eller någon stat i söder just för livet utanför hockeyn och de drygt 96% av hockeylivet man inte spelar match. Eller i en klubb där man trivdes man medspelarna, tränarna och övriga. Ja, det finns mycket.

Exempelvis skulle man sky att bli hockeyspelare i Edmonton Oilers med anledning av den helt galne nutida ägaren som förstört klubben och förstör alla talanger som kommit dit. Och ändå har Oilers en massa titlar från Gretzkytiden, visserligen runt trettio år bort men ändå. Jämfört med Oljan är det säkert bättre som hockeyspelare att hamna i närliggande Vancouver. Tror jag.

Men, som sagt, det överraskar mig att du håller titlar så högt, så avgörande betydelsefullt som man får intrycket av när man läser det du skriver.

Tror du att det kan vara något personligt för dig? Något som hänt eller händer dig i livet utanför hockeyn där du så starkt saknar pricken över i:et, där du insett att du inte kommer nå det du strävat efter, att dina drömmar inte kommer att infrias?

Sven.Savage: Det är möjligt att det är lite vemodigt att jag inte längre orkar engagera mig i att Luleå ganska ofta går rätt så bra i grundserien.

Jag är tyvärr, efter de senaste 25 årens idel misslyckanden i de 'flesta' utav de slutspel som vi deltagit i, såpass luttrad att jag knappt bryr mig om på vilken plats Luleå placerar sig i grundserien längre.
Når vi bara topp 6 duger det för mig.

Och som sagt, det är i slutspelet som Vinnaren koras, INTE i grundserien.

Sven.Savage: Toronto har ingen titel på 55 år men har intresset dött där under tiden?
Jag tror både Börje Salming och Mats Sundin tackar sin lyckliga stjärna för de långa karriärer de fick där.
--------------------------------------------------------------------------------------
Jag är då helt övertygad om att åtminstone Mats Sundin skulle ha prioriterat annorlunda om han hade fått göra om sitt NHL-äventyr.
Han har nämligen själv påtalat det vid ett flertal tillfällen efter att han slutat.

Och du har alldeles rätt i det, att det är titlarna som åtminstone jag, och nog de allra flesta andra också, intresserar sig isärklass mest för.
Annars kan det vara, tycker jag.

Och för mig är det en gåta hur intresset för Toronto fortfarande kan vara så pass stort.Jag hade åtminstone, om jag som hockeyintresserad varit uppvuxen i Toronto, INTE Orkat engagera mig i ett lag som vunnit Stanley Cup 13 ggr, med den första titeln för 104 år sedan, men inte varit ens i närheten av att vinna sedan dess, på hela 55 år. Om jag inte är helt ute och cyklar har Toronto inte ens varit i final efter den sista triumfen -67.

Hur orkar man 'på riktigt' engagera sig i ett sånt lag???.....