Luleå HF

Sven.Savage: Det handlar nog för många om diffus lokalpatriotism. Eller att få en glädje i att känna samhörighet av andra skäl. Har upfattat att det finns en sorts glorifiering av bajen som nån sorts knegarlag bland en del tex trots att det finns gott om jobbare som är gnagare liksom skansenfolk med samma bakgrund. För mig och många Lulefans i förskingringen är kärleken till lageet ett uttryck för den diffusa hemlängtan då vvi av olika skäl släpar osss fram i sydbottenträsket. Men också en revanch för åren då man upplevde att alla Norrrborttniska hockeystjäärnor drog till AIK, Pölsan mfl fjollträsklag. Tex Salmingbröderna, Ullander, Lundström mfl.
Jaag kommer hålla på Luleå i vått och torrt tills jag ligger sex fot under jord oavsett antalet guld. För mig är det en principsak jag inte skulle sälja ut.
Visst fan skulle man gå bananas vid ett guld och visst fan var maan grymt besviken efter vårens snöpliga förlust i match sju, men jag kommer igen.
Nu var inte frågan ställd till mig.
Mitt svar tror jag gäller fler. I alla fall till vissa delar.
Har man börjat hålla på ett lag sviker man inte.
Beeror supporterskapet på antalet guld kan jag å min sida förstå att man vacklar i sin tro efter alla år.
Jag är kanske ute occh cyklar men mitt supporterskap gör att jag vet att jag har väbner överalllt som jag delar något med. Käleken till LAGET. Eller ute och cyklar var fel. Jag tänker annars är den som måste ha regelbundna guld för att glädjas i framgångar på olika plan mellan gulden.
Jag kan leka i fantasin med nya framgångar. Leva på hoppet. Liknar faan religiös sekterism om man ska vara lite självkritissk. Men sån äär jag :D haha

pyts: Jo. Jag tycker som du. Och det finns så mycket härligt att bli glad över. Det kan vara något enstaka som, med senaste laget, en härlig tackling av Engsund eller Tyrre, ett ljuvligt pass av Omark, en omöjlig räddning av Lassi, ett härligt samspel av backar, som motståndare söker sätta hög press på, följt av ett långt och öppnande uppspel, eller hur laget genom härligt samarbete håller 0-0 länge mot andra lag som fyllt på med överbetalda köpespelare av typen primadonnor, till mer övergripande att bli stolt över som hur klubben fint förenats med supportrar och hur underbart fint man hanterat damspelare och damlag sedan man beslutade att ta in och ge damerna mer rättvisa förutsättningar.

Vidare behöver man förstå varför vi så tjusas av hockeyn. Det handlar inte bara om en "lek på is" utan griper tag i oss på ett betydligt djupare sätt eftersom det sublimerar den kamp för överlevnad som varit människans nödvändiga villkor för vår familj, vår släkt, vår stam. Det överger vi inte bara för att vi inte fått herravälde över alla andra utan vi lever kvar för vårt och fortsätter drömma om framtida segrar - eftersom vi måste; eftersom det är en betydande del av vad det är att vara människa. Därför har inte ursprungsbefolkningar, kuvade nationer eller grupper av människor i nöd släppt taget och givit upp hur illa det än kan ha sett ut. Vi kämpar vidare för vår rätt att leva och för vår rätt att vara människor.

Man kan behöva tänka länge och djupt för att inse att det är så och för att också inse att hockeyn är en del av detta. Det handlar inte bara om segrarna. Utan framför allt om kampen och om att inte ge upp.