Heisenberg

Barkborren: vad pratar du om? Skägget är i mitt tycke vår bäste back. Dom kan få Erixon..

Ikväll lyssnar man på Olli och tar sig på sig denna...

Triathlet: Behöver väl egentligen inte säga mer än att Jokinen kommer ge mer utrymme för vår offensiv att släppa loss. Tror knappast att O.johansson kommer behöva bli utskälld för att gjort mål mellan benen i år om man säger så.. "no risk, no reward" tänket, kommer göra vårat lag betydligt bättre.

Fan, samspelet mellan Lundin och Dahlén vid målet igår gav flashbacks som framkallade rysningar. Lundin vet exakt vart Dahlén är och Dahlén vet exakt vad Lundin har i åtanke. Vettefan, men dessa två tillsammans verkar synka perfekt på ett psykologiskt plan som skapar någon slags av hockey-telepati sinsemellan. Börjar nästan sukta efter att få se de två ihop i premiären.

Individuell skicklighet och namn på ryggen i all ära. Men jag tror att det är underskattat hur mycket ett kompletterande tänk faktiskt betyder på isen.

För övrigt skönt att se ordentliga formationer på försäsongen, redan i den första matchen dessutom. Så här hade det sett ut om Freddan var kvar:

Rautio

Erixon - Boyce
Strömberg - Svensson
Edfeldt - Eronen
7. J.Stenqvist

Blomqvist-Alvarez-Halloran
Walli-Lundin-Hartmann
Pettersson-Andersson-Johansson
Extra: Valfri junior
Utanför: Hanzl, Lander

Alla ska få en chans att visa upp sig va.

Zoogin62: Fan, måste ge mig in i diskussionen och konspirationerna. Den här bilden är också jävligt suspekt. Skulle inte förvåna mig om Dalle sitter där bakom huvudet...

Favoriten för mig är Rögles introlåt med "Kickstart my heart" av Mötley Crüe, om man ska se till lag som inte kör med egen publiksång och liknande.

Synct: Då förstår jag! Missade att det var en prao som ställde frågorna. Då sänktes genast min kravbild som utgick från tron att det var en anställd journalist som skrivit artikeln. Lägger mig platt och erkänner misstaget, förstår responsen.

Gorkyman: Tycker Kapanen kan göra sin plikt och övertala landsmannen Markus Granlund att Timrå är det bästa alternativet i Europa för finländska spelare.

Inte för att ställa för höga krav på den nya sportchefen eller så..

Känner att det är dags för första inlägget sedan vi vann i lördags. Behövdes fem dagar för mig att landa någorlunda i vad fan vi lyckats med egentligen och nu känner jag mig tillräckligt återhämtad för att sätta mig ned och hylla prestationen som laget stod för under kvalspelet.

Först av allt vill jag nämna att detta är den största mentala prövningen jag genomgått hockeymässigt när det kommer till Timrå IK - någonsin. Jag fattar inte ens hur jag lyckades ta mig till Hovet och genomlida två matcher, för det är att utsätta sig själv för psykisk och fysisk påfrestning som tar tid att återhämta sig ifrån, upplever jag i alla fall personligen. I efterhand ångrar man det dock såklart inte, men det tär på en kan jag säga.

Måste nog boka tandläkartid för att införskaffa mig en bettskena snarast, för käken var konstant sammanbiten under hela kvalspelet och huvudvärken släpper fan i mig inte. Jag tror dessutom vakterna i arenan hade span på mig för att jag satt och kallsvettades och rörde och vred på mig som någon med mer tjack än blod i kroppen, när det egentligen var stressnivåer av guds nåde och panikångest som framkallade skiten.

Sedan kvalet har det varit hockeyavtändning när den är som bäst. Borde finnas rehabiliteringsanläggningar för supportrar som genomgått ett kvalspel av den här formen.

Helt sjukt hur påverkad man blir. Trots 3-0 i matcher och ledning med 3-0 i lördags var jag så extremt nervös ända tills det var 20 sekunder kvar av matchen - DÅ kunde jag slappna av för första gången den här säsongen. Som ett brev på posten slog såklart dock overklighetskänslorna till, händer det här verkligen? Det kändes som en jävla dröm och jag kan till viss del fortfarande inte riktigt greppa det.

-För bra för att vara sant, sade skeptikern inom mig vid slutsignalen.

-Käften ditt jävla hjärnspöke, dra åt helvete, svarade jag och började storböla. Inte av glädje - utan av lättnad.

Lättnaden övergick därefter i ett stort jävla leende, armarna åkte upp i luften med nävarna knutna och gåshuden reste kroppsbehåringen till sådana nivåer att jag såg ut att kunna ha tillräckligt mycket el i kroppen för att ställa mig vid E18 och agera mänsklig laddstolpe för elbilar. Om någon i sin tur skulle undra vart man ska köra in sladden för att ladda via mig hade jag svarat med att säga att det är samma ställe som Timrå IK stoppade upp 4-0 i matcher på Djurgården.

Fan vad man njöt hemma i soffan. Sedan var det dags för Antes snus att träda in i tv-rutan. Bland det bästa jag sett. När fokus sedan skiftades över till Ante blev det dock enorm känslosamt - tårarna kom tillbaka och rann lika mycket som snuset under Antes läpp. Vilken jävla hjälte han är alltså. Behöver inte säga mer.

Och LAGET - herregud. Vilken jävla styrka att kunna resa sig på detta vis, med Ante i spetsen. Inför match 1 på Hovet sade jag till min kompis att det som M Ö J L I G E N kan tala för oss i denna matchserie, det är att vi har en sak som Djurgården inte har, vilket är erfarenhet av kvalspel i form av viktiga matcher de senaste åren och att vi slår ur underläge. Jag fattar dock fortfarande inte hur eller vad som gjorde att vi kunde prestera på den här sjuka nivån i dessa matcher. Laget och ledarna förtjänar allt beröm för denna prestation. Helt otroligt starkt.

Måste även berömma klacken, vilka underbara jävla människor. Ni lyfter fan stämningen till nya höjder och är en starkt bidragande orsak till att vi spelar SHL även nästkommande år, toppklass rakt igenom!

Avslutningsvis har jag, precis som många andra här inne, kritiserat mycket denna säsong och man kan fortfarande än idag anse kritiken som förståelig där mycket var väldigt frustrerande och jobbigt under grundserien. Det är inte alltid lätt att vara Timråsupporter, men när det kommer till kritan och man kan summera säsongen i efterhand är likväl lyckan och framtidsutsikterna bättre än på väldigt, väldigt länge. Det är det enda som betyder något när det kommer kring och hur det såg ut på vägen dit hör till historien nu när vi blickar framåt.

Man ska inte heller glömma att det är de krångligaste vägarna som leder till de vackraste destinationerna och med Lander & CO i spetsen har vi vad som krävs för att leda oss på vägen dit - nu jävlar kör vi.

Var på plats igår där jag noterade hur spänt det var på läktaren bland Djurgårdens hemmapublik, vilket uppenbarades främst efter att vi gjort 2-1 målet som resulterade i en tystnad sällan skådad på Hovet. Hela ståplats stod därefter med armarna i kors och såg fundersamma ut matchen igenom, där sången och ramsorna lös med sin ljuvliga frånvaro till en följd av en uppenbarad nervositet som spred sig ända ned till spelarna.

Timråpubliken i sin tur höll igång konstant från första nedsläpp till slutsignalen och ska ha en stor jävla eloge för det. Det är en stor skillnad på hur våra fans agerar vid underlägen kontra Djurgårdens.

Vad jag vill komma fram till är att nervositeten och ångesten är extremt mycket mer påtaglig kring Djurgården och bland fansen.

Men man tackar och tar emot - fan vad man njöt av att se 6000 hemmafans framstå som paralyserade exemplar av hur ångest avspeglar sig i sina bästa former i mänskligt beteende.

Man skulle kunna använda hemmapubliken som praktisk metod i sociologiska fallstudier:

Frågeställning: Hur yttrar det sig när 6000 människor drabbas av kollektiv ångest?

Resultat: Kollektiv handlingsförlamning i form av total tystnad och avsaknad av agerande.

Diskussion: Efter 2-1 underläge i matchen inföll sig en påtaglig ångest bland hemmapubliken, vilket medförde en panikartad spridning ända ned till Djurgårdens spel på isen som framstod allt sämre och sämre.

Slutsats: Djurgården är i obalans, både bland fans och laget. Pressen är uppenbart ohanterlig. Kollektiv ångest yttrar sig inom hela föreningen som en följd.

Den mentala skillnaden framstår som enorm mellan föreningarna, både på isen och i publiken.

Vi har fan i mig allt att vinna och det är extremt uppenbart när man är på plats. Jag hoppas vi kan utnyttja detta även framöver, samtidigt som jag inte tar något från Timrås prestation utan detta framkallades främst utifrån vår prestation i matchen. Spelar vi såhär bra fortsättningsvis kommer Djurgården aldrig klara av att hantera situationen.

Det är upp till oss att stänga ned Djurgården och publiken på hovet, men det skönaste är att det är så oerhört jävla enkelt att få dem ur balans.

Angående främst 2-1 målet, sinnessjukt att det fortfarande i omgång 48 ska vara så jävla svårt att spela enkelt i egen zon? Var även ett liknande krosspass som föranledde första målet.

Herregud..

Kerstin_k: Enig. Antingen tar man åt sig av kritik eller så tar man till sig av kritik. I mitt tycke gör klubben det förstnämnda, vilket jag baserar på faktorerna du nämner där responsen på kritiken utgår från att: Framstå som offer, skylla ifrån sig och tycka synd om sig själva.

söder över: Kan bjuda på en grundläggande strategi: En sund utgångspunkt i livet är att försöka ägna sig åt sådant man mår bra utav och som tillför en glädje i tillvaron - något som Timrå IK inte bidrar med i nuläget.

Personligen tycker jag "Timrå Hej" är en riktig jävla skitlåt. Att den ens gick hem på 70-talet är helt otroligt. Under 30-40 talet hade den möjligtvis varit befogad. Jag förstår dock det nostalgiska perspektivet, men om den mot förmodan ska spelas bör det vara under något jubileum eller liknande.

Psalmen som spelas nu är dock inte mycket bättre den heller även om jag förstår tanken bakom. Otroligt dålig låt generellt på ett sportevenemang.

Publiken kunna sjunga med i introt, eller vara en del av det. I den aspekten är Razorheads TIK Power den mest överlägsna och även den låt jag tycker man ska återgå till om man inte producerar något bättre än kyrkskiten som spelas nu.

Hammarbys "Just idag är jag stark" tycker jag är ett praktexempel på något att sträva efter.

Vilken kväll igår. Kul för Giffarna också, måste varit fest i hela staden igår efter (och under) dessa matcher. Gällande Timrå IK skulle jag vilja veta vad de sysslat med under uppehållet, men det känns som det varit teambuilding med inspiration från Navy Seals eller något. Jäklar vilken skillnad på sammanhållningen i gruppen! Man stod upp för varandra, kämpade, slogs, snackade skit och skrattade tillsammans i båset.

Uppoffringen man visat upp efter uppehållet ser nästan ut som att man är beredd att dö för sina medspelare. När man för bara fyra matcher sedan nästan kunde tro att de ville ha ihjäl varandra av frustration där ute. Minns specifikt när Hanzl slog klubban stenhårt i isen när en passning från Alvarez inte satt direkt på bladet, det sände oerhört oroväckande signaler. Idag känns det som Hanzl bara hade skrattat åt något liknande tillsammans med Alvarez:

"no big deal, shit happens, nu går vi ut och målar nästa byte istället. Missar du nästa passning också får du bjuda på en bärs efter matchen, deal?"

Harmoni.

Jag fattar ingenting mer än att något extraordinärt har skett i gruppen. Det påminner om när man var barn och gick i skolan och upptäckte en ny, oväntad vänskap hos någon man tidigare inte haft något band till, eller nästintill avskytt, men efter att blivit tvungna att samarbeta i någon påtvingad lek som lärarna bestämt är man plötsligt bästa vänner, liksom.

För inte fan har spelarna blivit bättre hockeyspelare under uppehållet, de har blivit bättre vänner.

Vilket syns på isen. När man är beredda att jobba för varandra är man beredd att göra jobbet som krävs för att vara med och tävla. Äntligen har vi förstått att detta är en lagsport.

Jag är DOCK ännu inte beredd att trä på mig dumstruten (strupuslingen enligt autocorrect..) utan jag vill se detta fortgå under resten av säsongen, då ger vi det i alla fall en chans och så länge vi ger detta chansen lovar jag att dumstruten åker på även om vi hamnar i negativt kval. Så länge laget visar att de vill tävla och gör sitt bästa på isen kan man som supporter inte kräva mer och just därför är jag oerhört glad över de senaste matcherna. Inte bara för att vi vunnit, utan för att vi spelar-som-ett-lag för första gången denna säsong. Det finns hopp inför framtiden.

Och vad fan har hänt med Erixon?