Pätr

Det är mörkt inatt. Och kallt.

Det var längesedan jag gick uppför trappan till lägenheten med så tunga steg, och jag har aldrig tänkt på hur mycket ljudet från en ytterdörr som stängs liknar en ihålig suck, förrän nu.

Jag är inte förtvivlat, jag är inte upprörd. Jag är bara tom. Känslan inträdde för en knapp timme sedan. ”Vi är Timrå och vi ger aldrig upp”, sjöng man i tredje perioden. Jag undrar om det var någon som verkligen menade det?

För ju längre matchen mot Luleå led, desto närmare inpå själen smög sig hopplösheten. Det kändes som att läsa en bok man redan vet det olyckliga slutet på.

Nyckelordet för att analysera kvällens match är beslutsamhet, eller rättare sagt total avsaknad av beslutsamhet. Det verkar varken finnas spelidé eller självförtroende. I anfallsspelet saknas farten och i försvarsspelet är man inte tillräckligt rejäla. Samtidigt gör man alldeles för många individuella misstag. Var man än befinner sig på banan ser det skakigt ut – som ett lag utan beslutsamhet.

En sak är under alla omständigheter säker: Det måste till en förändring, gärna redan under landslagsuppehållet. Frågan är bara vem eller vilka som ska få ta ansvaret.

Jag har tidigare försvarat Challe, och menat att det inte finns någon anledning att sparka en tränare då forskning har visat att det generellt sett inte hjälper, men nu är jag mer tveksam. På papperet har inte Timrå ett sämre lag än exempelvis Luleå eller Skellefteå, det är spelet som utgör skillnaden.

Kanske är inte Challe rätt man att leda gruppen…

Apropå spelare så finns det flera som förtjänar en känga efter kvällens match. I synnerhet Laurent Meunier hade det jobbigt, men ärligt talat tyckte jag bara att det var Pär Styf som visade lite vilja.

Jaja, det är kristider nu och många går arbetslösa till följd av lågkonjunkturen. Det behöver inte klubbledningen i Timrå fundera på. För de har nog att göra de kommande dagarna.

Så är då äntligen hockeysäsongen igång! Inget mer spekulerande, utan nu är verkligheten över oss. Obarmhärtigt - för med tanke på hur säsongen har inletts hade jag gärna stannat kvar i drömmarnas land ett tag till, för där är Timrå liksom alltid de bästa.

Massor kan skrivas, och man behöver bara slänga ett öga på Timrås forum här på hockeysnack för att inse att känslorna och åsikterna är många.

Själv vill jag börja med att, kanske något oväntat, rosa Timrås sportchef Stefan Lindqvist. Många, inklusive jag själv, hoppades att vi skulle få se Mathias Månsson i TIK, sedan denne och Skellefteå valt att gå skilda vägar. Men istället var det Rögle som vann dragkampen om den tuffe forwarden, antagligen för att Timrå tillsist släppte repet då de ansåg att det inte var värt att fortsätta att kämpa.

Hur kan jag vilja rosa Linkan för det agernadet? Jo, för att det verkar som om Timrå numera har en sportchef medveten om pengars sanna värde, vilket är oerhört viktigt i dagens finanssituation. Kent Norberg kunde otvivelaktigt förse laget med namnkunniga spelare, men det var också till vilket pris som helst. Bland annat var han mannen bakom det långa vansinneskontraktet som skrevs med Jonathan Hedström, som hade kunnat ruinera klubben om Hedström presterat som han gjorde innan NHL-flytten.

Linkan skriver inga sådana kontrakt. Visserligen har han en åtstramad budget också, men jag får ändå bilden av att han är obenägen att göra överilade handlingar. Han fick kritik av många, däribland mig, för att inte agera tillräckligt förra säsongen när det krisade som värst. Men när tabellen väl sumerades hade Timrå tagit en slutspelsplats, och nyförvärvet Martin Sonnenbergs medverkan till detta ska inte förringas.

Agerandet var mycket imponerande, faktiskt. Utan att vara vare sig psykolog eller hockeyexpert kan jag misstänka att många sportchefer nog skulle gjort något panikartat och värvat en eller flera spelare för dyra pengar och sedan kanske fått individer som inte ger gruppen det den verkligen behöver.

Där har vi ett ljus i mörkret - eftertänksamhet. Jag tror inte att Rögle vann dragkampen om Mathias Månsson, jag tror helt enkelt att man från Timrås sida ansåg att han blev för dyr, sett till vad han kan bidra med. Visst behöver Timrå tuffhet och jävlar-anama, men det kan likaväl Sonnenberg bidra med. Det har han redan visat.

LET'S EMPTY THE TANK

En ”experts” tips är i det stora hela inte mycket att lyssna på. De stora kännarna har sällan fler rätt än lekmannen när det kommer till att förutspå Elitserien. Rimligtvis borde man därför bara slå dövörat till, nu när tipsen börjar stå som spön i backen, men nu känner jag mig manad att reagera.

Hockeykanalen.se’s krönikör Jonas Fahlman är i full gång med att tippa Elitserien, och idag placerar han Timrå på nionde plats. Upprörande? Lite (eftersom jag är Timråsupporter), även om jag inte sätter någon tillit till hans klärvoajanta förmåga. Oförståeligt? Faktiskt.

Jag ska göra en jämförelse för att förtydliga: Både Timrå och Djurgården har förlorat bärande spelare inför säsongen, men trots det har båda lagen övertygat på försäsongen. Egendomligt nog är ändå Timrå förvånansvärt nederlagstippade bland en del ”experter”. Tilltron till Djurgården däremot har i alla fall på vissa håll nått närmast religiösa mått.

Hur kan det ha gått så? En bra fråga, som inte jag har något bra svar på. Kanske finns svaret hos Fahlman; oberäknelighet.

http://hockeykanalen.se/1.1200383/2009/09/12/fahlman_tippar_elitserien_9_timra

Två turneringar och två turneringssegrar – det ser onekligen positivt ut i Timrålägret inför säsongsstarten. Förvisso ska man inte dra alltför stora växlar av försäsongen. Det brukar kunna bli en och annan skräll innan lagen kommit i riktig matchform, samtidigt torde det rimligtvis vara bättre att vinna sina försäsongsmatcher än att förlora dem.

Hursomhelst, lite vidare hockeyfunderingar:

Jari Tolsa lämnar finska Blues, och enligt EP så är han aktuell för spel i Allsvenskan med antigen Örebro eller Borås. Tolsa har visserligen haft det tungt de senaste säsongerna, men borde inte något lite bättre lag vara intresserade av honom? Timrå kommer att inleda säsongen två forwards kort, till följd av Pärssinens skada och Sonnenbergs artistkontrakt. Kanske det inte vore så dumt att i alla fall prata med Tolsa? Kunde man erbjuda relativt meriterade Nate Dicasmirro ett try-out kontrakt borde man rimligtvis kunna göra det samma med Tolsa (om han sedan nappar är en annan femma).

Förövrigt läste jag i Jimmy Hamrins blogg att förre Timråspelaren Linus Fagemo, fortsätter karriären i Nordamerika, i CHL-laget Arizona Sundogs – vilket var lite oväntat. Jimmy kallar CHL en ölliga, och jag får väl förmoda att han har rätt.

Vad Nordamerikas farmarligor anbelangar är jag personligen ganska förvirrad, ska jag erkänna. Jag vet så mycket som att AHL är den bästa, och tittar man lite på spelartrupperna får jag för mig att ligan nog kan var i klass med, eller kanske till och med lite bättre än europeiska ligor som Elitserien, SM-liiga och NLA.

ECHL, farmarliga till AHL, verkar vara betydligt sämre och jag tycker nästan det verkar som om klivet mellan ECHL och AHL är större än det mellan Elitserien och Allsvenskan. Så har vi då CHL, som sägs ligga klassen under. Och vad betyder då det? Jag gissar på att lagen i ligan är relativt jämbördiga med bottenlagen i Allsvenskan, men är inte säker.

Vill någon reda ut farmarligorna för mig är den hjärtligt välkommen!

Att tippa hur Elitserien ska sluta har aldrig varit lätt. Inför varje säsong försöker både mer och mindre kunniga hockeyentusiaster sig på att förutspå framtiden, för att när tabellen summeras framåt vårkanten bli tvungna att konstatera att man misslyckats, som vanligt.

Givetvis kommer även jag ha ett par stycken fel. Annat vore både otroligt och ganska tråkigt, eftersom det skulle innebära en vinter utan några som helst överraskningar. På förhand ser det emellertid ut som om det kommer bildas tre undergrupper i den enhetliga tabellen.

Första gruppen kommer att utgöras av klubbarna som i allmänhet kallas för ”Det Fyra Stora”, det vill säga Frölunda, Linköping, Färjestad och HV 71. Kvartetten har de största spelarbudgeterna, sålunda de namnkunnigaste trupperna och bör därför vara snäppet bättre än övriga konkurrenter. Särskilt Frölunda ser oerhört starka ut i år, och är min främsta kandidat till SM-guldet. Linköping och HV 71 är de främsta utmanarna, medan Färjestad får finna sig i att vara lite nederlagstippade i sammanhanget.

Den andra gruppen, bestående av Modo, Skellefteå, Timrå, Luleå och Brynäs, är rena getingboet, och den del av tabellen som är svårast att sia om. På förhand anser jag att Modo är det bästa laget av dessa, men marginalerna är väldigt små. Det skulle nästan likaväl kunna sluta med att Brynäs kniper en femteplats medan Modo åter missar slutspelet. Skellefteå är också svårbedömda, precis som Timrå och Luleå. Alla är dock potentiella slutspelslag.

Tredje gruppen består av tre lag som kommer att få kämpa om att slippa undan kvalserien. Jag har tippat att Södertälje drar det längsta strået, även om det är ett långskott. Hockeyidioten, Tomas Ros, rankade i sin första Elitserieranking Djurgården som femma, vilket knappast är förvånande (han är ju ändå den alltid lika självgode Tomas Ros).

Men visst, Djurgården gjorde en bra insatts i Nordic Trophy, och vill man kan man alltid dra rejäla växlar utifrån det. Skillnaderna mellan Nordic Trophy och Elitserien är väl inte så stora, förutom att Elitserien spelas i 55 omgångar, istället för en handfull och att lagen kommer varma i kläderna till seriestarten.

Nog om det. Nu har jag gjort min tippning, och det återstår att se hur många rätt och fel jag får…  

Tabell:

1. Frölunda
2. Linköping
3. HV 71
4. Färjestad
5. Modo
6. Skellefteå
7. Timrå
8. Luleå
9. Brynäs
10. Södertälje
11. Djurgården
12. Rögle

Timrås förra säsong var sannerligen en svajig historia, som fick supportrarna att slitas mellan hopp och förtvivlan. I slutändan lyckades man bärga den åttonde och sista slutspelsplatsen, men fick se sig utslagna efter en hård matchserie mot finalisten HV 71. Med tanke på vinterns resultat måste jag ändå säga att Timrå reste sig på ett anmärkningsvärt sätt, och även om slutspelet tog slut tidigt så var det ändå säsongens glädjeämne.

Inför säsongen 09/10 har en rad etablerade spelare lämnat truppen: Elitseriens kanske bäste PP-back, Mikko Lethonen har flyttat till elitseriekonkurrenten Frölunda, allroundkunnige forwarden Mika Pyörälä har blivit NHL-proffs i Philadelphia Flyers, precis som tidigare förstemålvakten Johan Backlund. Lägg där till att defensive specialisten Johan Andersson försvunnit till Färjestad, snabbskrinnaren Petr Tenkrat till Skellefteå och förra säsongens tongivande förstecenter Tom Wandell till Dallas Stars, så inser man att det funnits mycket att jobba med för sportcheferna under sommaren.

Särskilt kvällstidningarna har varit sedvanligt duktiga att understryka hur många spelare som lämnat truppen, däremot har det inte varit lika mycket skriverier om att det också har tillkommit en del intressanta namn. Målvaktssidan har förstärkts med Brynäs Anders Lindbäck, vilken kommer att få konkurrera med Magnus Åkerlund om förstaspaden. Timrå har i och med det två talangfulla målvakter med hög kapacitet att tillgå. Vad som däremot oroar är att ingen av dem har någon större erfarenhet av att agera förstemålvakt på elitnivå.

Backuppställningen har förstärkts av två talanger i form av Elias Granath och Fredrik Sonntag, samt två etablerade namn: Mattias Karlsson och Petr Caslava. Mattias Karlsson gjorde en strålande säsong i AHL förra vintern och tillhör de intressantaste backarna i Elitserien. Mattias säger själv att han strävar efter att få representera Tre Kronor, och det vore ingen överraskning om han uppnår den målsättningen.

En som har betydligt mer erfarenhet av landslagsspel är tjecken Petr Caslava. Caslava har använts flitigt i tjeckiska landslaget de senaste åren och bör bidra med god stabilitet bakåt. Granath och Sonntag känns båda svårbedömda, och även om man som supporter givetvis hoppas på ett genombrott så kan man nog inte ställa alltför höga krav.

Centersidan var Timrås stora svaghet förra året, något man nu försökt råda bot på genom att förse sig med en rad potentiella centrar. Den som sticker ut mest i skaran är kanadensaren Daniel Corso, som kommer från ett anmärkningsvärt bra år i Finland. Förhoppningen är att han kommer att prestera bra även i Sverige.

Bland övriga centerförvärv märks Gabriel Karlsson, senast i Skellefteå. Karlsson har kallats för en breddspelare, något som känns lite orättvist med tanke på vad han uträttade förra säsongen. Karlsson blir bara bättre och bättre och han kan gott och väl få chansen i landslaget i vinter. Att bedöma Laurent Meunier känns i dagsläget svårt. Men han har massor av internationell erfarenhet och bör vara en habil tredjecenter i Elitserien. Dessutom utmanas han av talangfulle Anton Lander.

Vid ispremiären släpptes en liten värvningsbomb när det stod klart att Niklas Anger blir Timråspelare. Anger gjorde en utmärkt säsong i Djurgården ifjol och kommer att få bära stora förväntningar på sina axlar. Att han ska kunna återupprepa målskörden från förra säsongen (23) känns tveksamt, men man borde kunna förvänta sig runt femton mål från Angers klubba.

Överlag tycker jag att Timrå känns mycket svårbedömt. Defensivt är laget stabilare än förra säsongen, frågan är hur bra man är offensivt. Både Wandell och Pyörälä stod för goda poängskördar förra året, nu är det upptill spelare som Corso och Anger att fylla luckorna.

Timrås prestationer den kommande säsongen är mycket beroende på huruvida värvningarna slår väl ut. Om man lyckats hitta rätt spelartyper och slipper större skadebekymmer, så kan man bli ett topplag. I den sämsta av världar kan det bli missat slutspel.

Mitt tips: 7:a   

Södertälje var ordentligt haussade inför förra säsongen. Man kom från en stark säsong och hade värvat spelare som Topi Jaakola, André Benoit och finske skyttekungen Hannes Hyvönen. På papperet såg Södertälje ut som ett givet slutspelslag, och någon expert tippade dem till och med som nummer fyra i serien.

På isen blev det dock ett jobbigt år för Södertälje. Laget var faktiskt det enda i den rekordjämna serien som blev avhängt, och det stod tidigt klart att man skulle få rikta in sig på kvalserien snarare än slutspelet. Väl i kvalserien tog man sig samman, gjorde sitt jobb och försvarade kontraktet.

Truppen har genomgått en storstädning och många spelare har försvunnit. De flesta ville Södertälje, av förklarliga skäl, inte behålla och i mina ögon är den enda jobbiga förlusten Dragan Umicevic, som spelar i Färjestad till vintern. Umicevic är en vass forward, som trots Södertäljes dåliga säsong ofta fanns med i poängprotokollet. Sådana spelare finns det brist på i dagens Södertälje.

Till skillnad från ifjol är nyförvärven relativt anonyma. Doldisen Jonas Almtorp har trots sin ålder (25) stor erfarenhet av elitseriespel och har även tillbringat ett år i Nordamerika. Almtorp är ingen skyttekung, men en bra lagspelare. Tidigare Trojabacken Ryan Glenn var bra i Allsvenskan ifjol och kan nog göra en bra säsong även i Elitserien.

Mest spännande nyförvärvet är annars Yanick Lehoux – en spelare med fina AHL-meriter. Lehoux beskrivs som utpräglat offensiv och förhoppningsvis kommer han att producera en del för Södertälje i vinter. Duktiga playmakers har därtill ofta en förmåga att lyfta andra spelare, vilket inte är otroligt att Lehoux kommer att lyckas med.

På förhand är Södertälje utdömt, men jag är tveksam till om de verkligen är så dåliga som vissa experter vill påskina. Man har två mycket bra backar i Jaakola och Daniel Josefsson. Därtill har man även en del spännande spelare på positionen, som nämnde Glenn och talangfulle Blaz Gregorc. Och man får inte glömma att Björn Bjurling i grund och botten är en kompetent målvakt. Försvaret är sålunda godkänt.

Laget har kritiserats för att vara uddlöst framåt, och givetvis kan inte värvningen av Lehoux helt råda bot på det. Men i laget finns redan spelare som Linus Klasen, Linus Videll, Petri Pakaslahti och Stefan Pettersson, en kvartett som inte är ofarliga framåt, även om förra säsongen blev en missräkning.

Jag ska faktiskt låta bli att döma ut Södertälje. Förvisso är de inget slutspelslag, men jag tror de slipper undan kvalserien.

Min placering: 10:a

Skellefteå stod för en jätteskräll förra säsongen när man oväntat slog ut Linköping i kvartsfinal. Faktum är; bara att man tog sig till slutspel var en överraskning, då laget var nederlagstippat på förhand. Framgångarna har gett positivt eko i Västerbotten, och Skellefteå verkar andas optimism inför vintern.

Spelaromsättningen i klubben har varit relativt stor. Backtrion Erik Andersson, Fredrik Lindgren och Tobias Viklund har lämnat laget sedan mer pengastinna konkurrenter bestämt sig för att se om sin defensiv. Offensivens mest kännbara förlust är förra årets skyttekung Niko Dimitrakos, som valt att prova lyckan i KHL.

Därtill försvinner även kapabla rollspelare som Kimmo Koskenkorva och Gabriel Karlsson, som tillsammans med Christian Söderström bildade en av SAIK:s bästa kedjor förra säsongen. Något förvånande ratades Kent McDonell, som efter en stark debutsäsong hade det något tyngre ifjol, troligtvis p.g.a. att vapendragaren Lee Goren lämnat laget. Duon återförenas nu i Färjestad.

Under sommaren har begreppet ”Skellefteå-värvning” blivit allmänt vedertaget i hockeykretsar, eftersom man kunnat skönja en röd tråd i spelarrekryteringen. Ingen av Timråbekantningarna Petr Tenkrat, Fredrik Warg eller Yared Hagos hade något särskilt bra fjolår i sina respektive klubbar, men nu hoppas Skellefteå på att den meriterade trion ska få en nytändning.

Petr Tenkrat är en suverän skridskoåkare med enkel spelstil och kapacitet att producera en hel del poäng. I Timrå har välgången varit begränsad, men det ter sin inte otroligt att han ska kunna blomma ut i Skellefteå istället, då laget spelar en hockey som borde passa honom bra.

Fredrik Warg har de senaste säsongerna varit ett återkommande namn i Tre Kronor, men hade liksom hela MoDo ett tungt 08/09. Hans status har ifrågasatts, liksom den ifrågasattes när han presenterades som nyförvärv i Timrå. Då gav Warg tvivlarna svar på tal, frågan är om han gör det igen?

Sedan flytten från Timrå har Yared Hagos haft det motigt. Äventyret i Nordamerika tog slut efter två säsonger i AHL, och därefter har han flackat runt mellan olika elitserieklubbar. Under tiden i Timrå visade han sig dock vara en kompetent tredjecenter, främst med defensiva egenskaper, och får han en liknande roll i SAIK kan han nog komma tillbaka till gammalt gott slag.

Ivan Majesky fick inget fortsatt förtroende i Linköping, mycket beroende på att laget har en oerhört stark backsida. Skellefteå såg då sin chans att förstärka med en tung defensiv pjäs. Antagligen kommer Majesky att bli ett bra kompelement till alla Skellefteås unga backtalanger.

Fransmannen Pierre-Édouard Bellemare gjorde förra säsongen 31 mål för allsvenska Leksand och prövar nu lyckan i Elitserien. Huruvida Bellemare är en given sensation kan diskuteras, men å andra sidan var det inte många som trodde på Niko Dimitrakos heller.

Därutöver släpper Skellefteå fram en hel del spelare från sitt framgångsrika juniorlag, och jag tycker att man har en bra mix av gammalt och ungt. För mig är emellertid Skellefteå lite som MoDo, fast tvärtom. Enligt min hockeylogik är MoDo ett bra lag som gjorde en dålig säsong förra året, medan Skellefteå är ett sämre lag som gjorde en bra säsong. Därför är jag osäker på lagets kapacitet.

Men jag kan inte hitta några direkta svagheter på papperet. Olyckskorparna kraxar visserligen om att laget hamnar i kvalserien om nyförvärven misslyckas, samtidigt som lagets etablerade spelare gör dåliga säsonger. Men å andra sidan hamnar Frölunda i kvalserien under de premisserna…

Nej, jag har bestämt mig för att tro på SAIK i år.

Min placering: 6:a

Rögle överraskade många när man tog steget upp i Elitserien, och sannolikt överraskade man ännu fler när man inte blev något stryklag, som förväntningarna föreskrev. Laget låg till och med etta i serien under någon omgång efter drygt halva säsongen, vilket givetvis var en sensation. Tyvärr räckte laget inte ända fram, och när tabellen tillsist summerades stod det klart att man skulle få spela kvalserien – en kvalserie som blev den tråkigaste på mycket länge. Det stod snabbt klart att Rögle och SSK skulle hänga kvar, och de sista omgångarna blev bara en transportsträcka fram till en lättnadens suck för elitserielagen.

Tyvärr har Skåneklubben inte haft någon rolig Silly Season. Succétvillingarna Cam och Chris Abbott försvann tidigt till konkurrenten Luleå, backgiganten Kenny Jönsson beslutade att lägga av med hockeyn och satsa på en biltvätt istället och förre NHL-spelaren Mathias Tjärnqvist deklarerade att han ville antigen till NHL, KHL eller ett svenskt lag som hade chansen att vinna någon – det slutade med Djurgården…

Man kan skriva spaltmeter om Rögles spelarförluster om man är den skadeglada typen, men jag föredrar att se vilka möjligheter laget har, då det också har tillkommit en del spelare.

Det var för många en stor överraskning när Dominik Granak valde en hockeyframtid i Ängelholm istället för Ryssland. Någon fullgod ersättare till Kenny Jönsson är han inte, men det handlar ändå om en mycket kompetent back med offensiva kvalitéer och internationell erfarenhet. Utan tvekan kommer Granak att bli mycket viktig för Rögle i vinter. Fransmannen Baptiste Amar har även han mycket erfarenhet av landslagsspel och hans statistik från franska ligan är bra. Men jag vågar inte försöka bedöma hur han kommer att klara sig i Elitserien.

På forwardssidan har laget gjort flera intressanta värvningar, där jag ser kanadensaren Eric Beaudoin som den absolut smartaste. Beaudoin har under sin tid i Sverige haft ett poängsnitt kring 25 poäng per säsong, och förra säsongen gjorde han 16 mål för Linköping, trots begränsat förtroende från tränarna. I Rögle kommer han tilldelas en betydligt mer framträdande roll och kan bli ett utropstecken.

Jeremy Colliton är främst en defensiv forward, som aldrig lyckats etablera sig i NHL, men har fyra AHL-säsonger med varierande poängproduktion i bagaget. Giulio Scandella är hockeyfostrad i Kanada, men har tillbringat senaste säsongerna i Italien, där han vräkt in poäng. Lika bra lär det knappast gå i Rögle, men han bör bidra med offensiv kraft och är en spelare för någon av de två första formationerna.

Personligen har jag en känsla av att Mario Kempe kan ta några steg framåt i vinter. Kempe är en duktig skridskoåkare med både offensiva och defensiva kvalitéer. Han väntar dock ännu på sitt definitiva genombrott.

Hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se annat än att Rögle kommer att få det svårt i vinter. På papperet är det tre lag som kommer att hotas av kvalspel. Rögle är ett av dem.

Min placering: 12:a    

Jag tänker inte gräva ned mig i vad som gick fel i Modo förra säsongen. Allt jag tänker göra är att konstatera att en av Elitseriens bästa trupper inte presterade som förväntat och att man missade slutspelet. Efter debaclet har det städats rejält i både truppen och i ledningen, och av allt att döma så är man fast beslutna om att bevisa för hockey-Sverige att man är ett lag för seriens toppskikt.

Målvaktssidan var fjolårets stora bekymmer. Tidigare stabile Karol Krizan lämnade klubben under uppmärksammade former. Vad som egentligen hände framgick aldrig, och Krizan försattes med munkavel. Som Krizans ersättare värvades sällsynt oduglige amerikanen Mike Morrison, som efter bara några matcher degraderades till att träna med juniorlaget.

Till denna säsong ger Modo förtroendet till landslagsmeriterade tjecken Roman Malek. Maleks kapacitet kan jag inte uttala mig om, men hans statistik från de senaste säsongerna i Tjeckien är i alla fall bra, och förhoppningsvis har Modo i honom en målvakt som ger trygghet bakåt – kanske en ny Krizan (när han var som bäst vill säga).

Backsidan kommer givetvis att sakna supertalangen Victor Hedman, som spelar i NHL till hösten, övriga förluster är mer försumbara. Varken Pierre Hedin, Mikko Kurvinen eller Tommy Wargh stod för några anmärkningsvärda prestationer förra säsongen, i vart fall inte i positiv bemärkelse.

Ersättarna känns intressanta. Daniel Sondell är en mycket smart värvning och NHL-meriterade Tomas Mojzis bör kunna ta en ledande roll. Hannu Pikkarainen kommer från en bra säsong hemma i Finland, men klubben ser honom ändå bara som femteback, vilket skvallrar om en stark defensiv. Norske Alexander Bonsaksen är ett framtidsnamn som jag tror på.

I anfallet har inga stora förändringar skett, utan man har i stort sett bara rensat ut en del spelare som inte lyckats. Ingen modoit kommer nog att sakna vare sig Ville Snellman, Sami Torkki eller Fredrik Warg.

Det mest meriterade forwardsförvärvet är hårt arbetande Josh Green, rekommenderad av tvillingarna Sedin. Expertkommentatorn och tidigare Modomålvakten, Petter Rönnquist har sågat värvningen, och istället hävdat att Modo behöver en riktig målskytt. Huruvida har får rätt återstår att se.

Personligen är jag ytterst osäker på Modo, men lutar åt att föregående säsong helt enkelt var ett olycksfall i arbetet. Kvintetten Sundström, Salomonsson, Svartvadet, Skröder och Zuccarello-Aasen är högklassig, och dessutom ryktas det om att ytterligare ett offensivt starkt namn kommer att ansluta. Om man till det lägger några hårt arbetande rollspelare, som Oscar Steen och nämnde Green, samt några talanger så verkar forwardsuppställningen ytterst slagkraftigt. 

Förutom fina backförvärv finns sedan tidigare Mattias Timander, en av Elitseriens bästa backar i truppen. Frågetecken finns kring Per Hållberg och Hans Jonsson, som inte spelade sin bästa hockey förra säsongen, men får fortsatt förtroende. Man får förmoda att de som varit ansvariga för utrensningen i truppen gjort ett gott arbete.

Som sagt är Modo svårbedömt, kanske främst på målvaktssidan. Spontant känns det ändå som om förra säsongen var en engångsföreteelse och att laget kommer vara att räkna med till vintern.

Min placering: 5:a

En av förra säsongens stora överraskningar. Norrbottningarna var tidigt nederlagstippade och inledde säsongen knackigt, men växte allteftersom för att slutligen hamna på en hedersvärd femteplats, bakom de fyra storklubbarna. I slutspelet fick man inte helt oväntat respass i första rundan av Frölunda, även om många förståsigpåare ansåg att Luleå var den största skrällvarningen i slutspelet.

Inför den kommande säsongen har lagets två stora stjärnor, poängmaskinerna Johan Harju och Linus Omark, försvunnit till Dynamo Moskva i pengastinna KHL, och förlusten av dem är givetvis blytung. Tvillingarna Chris och Cam Abbott har värvas från Rögle för att ersätta. Kanadensarna är dugliga hockeyspelare med en poängkapacitet någonstans runt fyrtio i den bästa av världar, men det kommer att bli oerhört svårt för dem att axla manteln efter den flyktade duon. Ändå – mycket bra värvning.

I skuggan av Harju och Omark har även viktiga kuggar som Lubos Bartecko, Jaroslav Obsut och defensivt stabile Radek Philipp försvunnit till andra klubbar och ersatts av Robin Jonsson, Johan Fransson och Jonathan Hedström. Trion har erfarenhet av spel i Tre Kronor, men ingen av dessa herrar rosade marknaden under förra säsongen.

Efter comebacken från NHL har Jonathan Hedström inte riktigt stått att känna igen. Hans första säsong därefter var visserligen klart godkänd, men därefter har han besvärats av såväl skador som en aningen påfrestande relation till tränaren. Robin Jonsson, med förflutet i Färjestad och Timrå, är troligtvis ingen blivande publikfavorit, utan en spelare som jobbar i det tysta. Johan Fransson har många elitsäsonger bakom sig, trots att han bara är 24 år, och även om förra säsongen inte var särskilt lyckad har han stor potential. En potential som förhoppningsvis kan få blomma ut i Luleå.

Luleå förefaller emellertid vara ytterst svårbedömt. Med tanke på föregående säsong känns det olustigt att underskatta laget, men för närvarande är frågorna betydligt fler än svaren. Offensiven har tveklöst blivit försvagad, frågan är bara hur mycket. Om Abbotts får ett minst lika lyckosamt andra- som debutår i Elitserien och Jonathan Hedström hittar tillbaka till den hockey som tog honom till NHL, då kommer Luleå att bli farliga i vinter. Mattias Modig är en bra målvakt och backsidan håller god klass. Mest ser jag fram emot att se hur personliga favoriten, Kristofer Berglund har utvecklats.

Utan stora, negativa överraskningar bör Luleå klara av att ta en slutspelsplats även i år.

Placering: 8:a

Linköpings fjolårssäsong fick ett snöpligt slut när man slogs ut ur SM-slutspelet redan i kvartsfinalen mot överraskningen Skellefteå. Det var knappast vad östgötarna, som hade två raka SM-finaler i bagaget, hade räknat med och besvikelsen efter sortin var självklart stor. Till den här säsongen har man dock tagit nya tag, och på papperet är man tveklöst ett lag som kommer att vara med och utmana.

Den stora svagheten hos Linköping under senare år har varit att man har saknat en riktigt bra förstemålvakt. Sedan Fredrik Norrena lämnade laget för Columbus Blue Jackets i NHL har förtroendet getts till först Rastislav Stana och sedan Daniel Henriksson. Stana var och är en målvakt som varierar enorma räddningar med att emellanåt kunna släppa in badbollar. Henriksson å sin sida är jämnare, men i mina ögon är han inte någon matchvinnare.

Målvaktsproblematiken försöker man nu råda bot på, genom Fredrik Norrenas återkomst i klubben. Norrena tillhör det absoluta toppskiktet av målvakter utanför NHL och med honom kommer Linköping säkra den viktigaste lagdelen.

På backsidan har Carl Gunnarsson försvunnit till NHL, Pekka Saravo till Tappara, Ivan Majesky till Skellefteå och Teemu Aalto till Kärpät. Förlusten av Gunnarsson är troligen den värsta, då ingen av de övriga tre direkt rosade marknaden förra säsongen. Aalto tillhörde visserligen en av seriens poängstarkaste backar, men trots det valde Linköping att bryta kontraktet ett år i förväg.

Förvånande? Inte sett till vilka namn som tillkommit. Erik Andersson var en av Skellefteås bästa backar förra säsongen. En bra värvning som ändå faller i skuggan av NHL-meriterade duon Niclas Hävelid och Magnus Johansson. Båda dessa herrar kommer att kampera om en VM-plats till våren och deras inträde i truppen gör Linköpings backsida till den starkaste i serien.

Niklas Persson försvinner till KHL, och i motsatt riktning kommer Tony Mårtensson. Tanken var att även Mattias Weinhandl skulle återvända efter utlåning, men så skedde alltså inte. Ändå har Linköping en ruggig forwardsuppställning då även de tongivande tjeckerna, Hlinka och Hlavac finns kvar i truppen. Och då har man ännu inte nämnt spelare som Patrik Zackrisson, Andreas Jämtin och Mikael Håkansson.

Linköping är Frölundas främsta utmanare om guldet.

Min placering: 2:a    

Förra årets SM-finalist HV 71 har i vanlig ordning höga förväntningar på sig inför den kommande säsongen. Bortsett från katastrofsäsongen under NHL-lockouten har HV på senare år tillhört en av dominanterna i svensk hockey, och Jönköpingsklubbens ambitioner är otvivelaktigt att behålla den positionen.

Truppen har inte genomgått några stora förändringar sedan i våras. Enda tunga förlusten är backen Mikko Louma, som efter några säsonger i Sverige nu väljer att satsa vidare i KHL. Övriga spelarförluster är knappast något som gett Fredrik Stillman gråa hår. Nick Angell levde inte upp till förväntningarna förra säsongen, och inte heller NHL-meriterade Kamil Piros känns som något tungt avbräck.

Värvningarna har varit få. På backsidan har endast ett namn, bekantingen Lance Ward, tillkommit. Ward kommer att bidra med defensiv stabilitet och tuffhet, men kommer knappast att fylla den offensiva lucka som Louma lämnar efter sig. HV-ledningen torde vara medveten om detta, och troligtvis kommer man att presentera i alla fall ett backförvärv innan säsongen sparkar igång.

Efter ett misslyckat NHL-äventyr gör Per Ledin come back i Elitserien och HV. Ledin är kanske mest känd för sina verbala attacker mot måldomare och Tommy Salo, men han är också en utmärkt rollspelare som dessutom har kapacitet att producera en hel del poäng. Utan tvekan har HV i honom ett bra komplement till en redan stark forwardsuppställning.

Från Timrå hämtar man en av mina personliga favoriter, Oscar Sundh, som är påtänkt för en roll som defensiv forward. Timrå ville inte behålla Sundh, vilket jag tror är ett stort misstag. Poängproduktionen var inte imponerande under förra säsongen, men Sundh har bra karaktär och utvecklingspotential, och i rätt miljö kan han gott och väl ta steget till landslagsspelare. Troligen kommer han inte få tillräckligt med utrymme i HV för att utveckla offensiven, men laget kan ändå vara till freds med en mycket duktig defensiv forward.

Att HV kommer att vara med i toppstriden även i år är jag övertygad om. Den enda svagheten jag kan se i dagsläget är att man nog skulle behöva spetsa till backsidan ytterligare för att kännas riktigt farliga. Laget är inte min givna guldkandidat, men bör vara med och kämpa om såväl seriesegern som en finalplats.

Min placering: 3:a

Som sola i Karlstad – så strålade färjestadspelarna efter fjolårets finalvinst mot HV 71. Som alltid var Färjestad med i gulddiskussionen inför Elitserien, men de tillhörde inte de hetaste kandidaterna, utan fick på förhand stryka på foten för regerande mästarna HV 71 och ett synnerligen slagkraftigt Frölunda. När slutspelet väl drog igång var Färjestad emellertid svårstoppade, och med en storspelande Jonas Gustavsson i målet tog man alltså hem guldet.

Många spelare från guldlaget har nu försvunnit – och det handlar om kännbara förluster. Suveräne Jonas Gustavsson kommer att vakta målet hos Toronto Maple Leaf till hösten, där han också kommer att få sällskap av poängstarke Rikard Wallin, som försöker sig på ett nytt NHL-äventyr. Därutöver försvinner också rutinerade duon Jörgen Jönsson och Peter Nordström, talangerna Mikael Johansson och Johan Motin, samt vasse Eero Somervouri och offensivt skicklige backen Dominik Granak.

I och med Jörgen Jönssons avsked får man känslan av att Färjestad verkligen står inför en generationsväxling. Jönsson är antagligen mer förknippad med Färjestad än Löfbergs Lila, och det känns nästan surrealistiskt att vi aldrig mer kommer få se honom spela för laget.

Samtliga delar av laget har förstärkts och ny förstemålvakt är Henrik Karlsson, närmast från Södertälje. Karlsson är oprövad i Elitserien, men bedöms vara en habil målvakt. Samtidigt kan man knappast förvänta sig att han ska fylla luckan efter Jonas Gustavsson fullständigt, utan på den här positionen är Färjestad försvagat.

Intressantaste backförvärvet är schweizaren Severin Blindenbacher, som uppbär stora förväntningar. Under senaste VM var visserligen Blindenbacher stundtals definitionen för värdelös, men i grund och botten har Färjestad i honom en högklassig back som kommer att bli nyttig i vinter. Från Schweiz hämtas även hemvändaren Sanny Lindström, som till mångas förvåning och besvikelse valde Färjestad, istället för klubben där han fick sitt genombrott, Timrå IK. Sanny Lindström spelar med mycket hjärta och tvekar aldrig att sätta in en tackling, dessutom är han en god ledargestalt, och kommer att tilldelas en av lagkaptensrollerna. Även Fredrik Lindgren, ny från Skellefteå är en kompetent back, som i sina bästa stunder håller landslagsklass. Lindgren kommer dock från en säsong av skadebekymmer och känns sålunda lite svårbedömd.

Forwardssidan har förstärkts med en av Elitseriens bästa defensiva centrar, Johan Andersson. ”Bagarn” är knappast någon blivande poängkung, men kommer däremot få massvis med speltid i boxplay, där han alltid gör en gedigen insats. Däremot bör nya trion Antti Pihlström, Dragan Umicevic och Kent McDonell kunna bidra med en hel del framåt. Den sistnämnde hade ett väl fungerande samarbete med Lee Goren i SAIK för någon vinter sedan, och förhoppningarna i Färjestadslägret är att duon åter ska finna varandra. Umicevic gjorde en bra säsong i jumbon Södertälje förra säsongen, och även om aldrig Pihlström slog igenom i NHL har han tidigare visat att han kan producera på europeisk nivå.

Jag vill ändå höja ett varningens finger. Förvisso har jag haft dåliga vibbar tidigare vad Färjestad anbelangar – och haft fel – men den här gången känns farhågorna mer påtagliga än någonsin. Alltför många tunga pjäser har försvunnit för att Färjestads status som topplag ska vara garanterad. Av de fyra storklubbarna är Färjestad den som ligger mest i farozonen för att få sin status rubbad – i alla fall tillfälligt.

Min placering: 4:a

När Frölunda åkte ut på isen vid elitseriepremiären förra säsongen gjorde man det som en av favoriterna till att få lyfta SM-bucklan under våren. Med ny sportchef, tränare och gedigna nyförvärv såg göteborgarna ytterst svårslagna ut. Inledningen på serien blev dock något av en monumental antiklimax, och Ulf Dahlén upplevde nog en av de tyngsta perioderna i sin digra hockeykarriär den hösten. Men i det långa loppet visade sig Frölunda vara en utmanare om SM-titeln och man nådde semifinal, tillsist.

Även om föregående säsong får betecknas som godkänd, med tanke på turbulensen under hösten, så vore det lögn att påstå att vare sig ledningen eller laget är nöjda med resultatet. För en av svensk hockeys dominanter under senare år är det bara guld som räknas och inför årets säsong kommer Frölunda än bättre rustade. Nu ska guldet till Göteborg!

Truppen har genomgått vissa förändringar, men det finns få egentliga minustecken. Personligen kan jag tycka att det är synd att jättetalangen, Erik Karlsson, inte stannade i Sverige ytterligare en säsong innan han sökte lyckan på andra sidan Atlanten, samtidigt som det är lätt att förstå hur NHL lockar en ung kille som säkerligen drömt om ligan sedan barnsben.

Från NHL återvänder Göteborgsbekantingarna Per-Johan Axelsson och Joel Lundqvist. Ingen av dessa herrar kan ses som någon blivande poängkung, utan det handlar om två hårt arbetande forwardspelare av hög internationell klass. ”Pebben” har en elva säsonger i Boston Bruins i bagaget och gjorde förra året sin poängmässigt näst bästa säsong ”over there”. Lundqvist lyckades väl aldrig riktigt i Dallas Stars, men under sin tid i Frölunda var han ett av lagets verkliga energiknippen och hans come back lär vara välbehövlig, då laget på senare tid saknat spelare av Lundqvists typ.

Backsidan har förstärkts med bland andra Ville Mäntymaa från JYP och Mikko Lethonen från Timrå. Lethonen är en av Elitseriens absolut bästa backar i spel i numerärt överläge, och Mäntymaa var ett hett villebråd på spelarmarknaden efter två mycket bra säsonger hemma i Finland. Därtill ryktas det om att en redan stark backsida kommer att kompletteras med en hemvändande Christian Bäckman. Huruvida den värvningen kommer att bli en realitet är i dagsläget oklart. Klart är däremot att Frölunda är beslutna om att förstärka backsidan med ytterligare ett tungt namn, och då kommer det också att ske.

I mål ställer man Johan Holmqvist, som tillhör det absoluta toppskiktet bland Elitseriens målvakter. Någon högklassig andremålvakt finns inte att tillgå, men i händelse av långtidsskada på ”Honken” får man anta att ”Nubben” kommer att öppna plånboken och ta in en ersättare av hög kaliber. Forwardssidan har som sagt fått en ordentlig energiinjektion av nämnda nyförvärv, och därutöver finns en rad spelskickliga herrar i form av Riku Hahl, Andreas Karlsson, Niklas Andersson och Tomi Kallio, som kommer att producera en hel del poäng.

Sammantaget kan bara konstateras att Frölunda har ett starkt lag på papperet, och att de kommer att få bära skyhöga förväntningar även denna säsong. Själv tillhör jag skaran som håller Frölunda som favoriter, och en missad final i år vore inte annat än ett fiasko.

Min placering: 1:a

Förra säsongen var Djurgården länge med och kämpade om slutspelsplatserna, men när serien var färdigspelad stod det klart att man placerat sig som nummer 10, i ingenmanslandet mellan kvalserien och slutspelet. En placering som någorlunda motsvarade de förväntningar som de flesta experter hade på laget inför säsongen.

Sommarens spelaromsättning i Djurgården har varit relativt liten. Det betyder emellertid inte att inga betydelsefulla förändringar har skett. Den mest uppseendeväckande och otvivelaktigt den mest kännbara förändringen i truppen är att poängkungen Fredrik Bremberg lämnar Elitserien för att söka lyckan i pengastinna KHL. Förlusten av Bremberg är givetvis blytung då han de senaste säsongerna utkristalliserat sig som en av seriens bästa playmakers, kanske rentav den bästa.

Även Niklas Anger, som ifjol var ett stort utropstecken med sina tjugotre mål, har lämnat laget. Elaka tungor har påstått att Angers framgångar till stor del berodde på nämnde Bremberg. Och visst är det en del av sanningen, men att hävda att en spelare av Angers kaliber är försumbar för Djurgården, det är att ta sig vatten över huvudet. Inte heller förlusterna av talangfulle Robin Frigren och amerikanske David Schneider är obetydliga.

Till backbesättningen har man värvat Kyle Klubertanz från finska TPS. Amerikanen gjorde i alla fall enligt statistiken en godkänd säsong, men jag ska inte drista mig till att försöka bedöma hans kvalitéer som ishockeyspelare. Han beskrivs dock som en bra tacklare, vilket är helt i linje med det tuffare Djurgården som Hardy Nilsson nu vill lansera.

En som definitivt kommer att bidra till tuffare spel är tidigare NHL-proffset Marcus Nilson, som till skillnad från många svenskar väljer att gå i motsatt riktning, från KHL till Elitserien. Marcus Nilson kommer aldrig att kunna ersätta Brembergs poängskörd, men under sin senaste elitseriesäsong mäktade han med 39 poäng och bidrog därtill med en stor portion energi.

I övrigt måste Djurgården berömmas för sin satsning på svenska spelare, och att man har en hel del talanger i truppen. Jag skulle vilja höja ett varningens finger för Carl Gustafsson, som jag tror kan få sitt definitiva genombrott i vinter. Även Andreas Engqvist kan bli ett utropstecken när hockeysäsongen väl börjar.

Trots talanger och tuffare hockey så tror jag att Djurgården kommer att få en jobbig säsong. Gustaf Wesslau i målet har visserligen växt i elitseriekostymen och backsidan har ett trumfkort i Marcus Ragnarsson, som är den stora ledargestalten. Anfallet skrämmer emellertid inte, och jag kan inte längre se vem eller vilka som ska göra målen.

Det vore inte bra för ishockeyn i Sverige om Djurgården tvingades till degradering, men som det ser ut i dagsläget kan det mycket väl bli spel i kvalserien i år. Upplösningen hänger på hur Rögle och Södertälje lyckas, eller kanske snarare misslyckas.

Min placering: 11:a

Brynäs överraskade positivt förra säsongen när man, trots förlusten av skyttekungen Pavel Brendl, slutade sjua i serien och därmed knep en slutspelsplats. Väl i slutspelet visade sig tillsist blivande mästarna Färjestad bli en övermäktig uppgift för Gävlelaget, som ändå bör vara mycket nöjda med den genomförda säsongen.

Några stora förändringar i truppen har inte ägt rum inför den kommande säsongen. Till de tunga förlusterna hör kompetente Andreas Lindbäck, som har lämnat laget för att kämpa om rollen som förstemålvakt i elitseriekonkurrenten Timrå, samt den hårt arbetande och pålitligt poängproducerande Daniel Widing, som kommer att spela i Davos till hösten. Övriga spelarförluster är försumbara. Man kan nog anta att en och annan Brynässupporter drog en lättnadens suck när förra säsongens stora floppvärvning, Janos Vas, inte fick fullfölja sitt tvåårskontrakt.

Truppen har fått två intressanta tillskott i form av Magnus Kahnberg och Eero Somervouri. Säsongen 03-04 gjorde Kahnberg anmärkningsvärda 33 mål i elitserien, och två säsongen senare lämnade han Göteborg och Frölunda för att försöka ta en plats i NHL, något som emellertid slutade med 8 poäng på 17 matcher i AHL. Sedan återkomsten till Sverige har Kahnberg inte presterat lika bra som innan resan över Atlanten, och huruvida han kommer att få en nytändning i Brynäs är oskrivet. I vilket fall som helst handlar det om en habil offensiv forward, med hög kapacitet och potential att på nytt bli ett utropstecken i svensk hockey. Finländaren Somervouri gjorde en bra säsong i Färjestad senast och kommer utan tvekan att spela en stor roll för Brynäs offensiv i vinter.

Sammantaget anser jag att Brynäs befinner sig på ungefär samma nivå som förra säsongen. Jacob Markström hade en tung period efter JVM och förlorade platsen som förstemålvakt, men är i grund och botten en oerhörd talang, kanske den störste svenske målvaktstalangen sedan Henrik Lundqvist. Även Leksandsförvärvet Eddie Läck är talangfull, men kommer av allt att döma att få stå i skuggan av Markström under den kommande säsongen. Backsidan är relativt intakt och på forwardssidan är egentligen den enda frågan om man kommer lyckas ersätta Widings arbetskapacitet.

Brynäs bör vara med och slåss om en slutspelsplats, men frågan är om de räcker ända fram. Kampen om platserna 5-9 kommer att vara stenhård i år och ett av de kämpande lagen kommer inte att nå slutspel när tabellen summeras. Frågan är om det blir Brynäs?

Min placering: 9:a (men jag hoppas på bättre, min kusin håller på BIF).