MoDo Hockey

NuMo & Bad Brett: Jag tänkte fortsätta vara lite provokativ om inte annat för att hålla en debatt igång. Är det inte så att stora delar av Twitters sätt att kommunicera påminner mer om verklig mänsklig kommunikation än vad ett old school-internetforum gör? Det är sällan tid ges att strukturerat kunna leverera alla sina argument när man hamnar med människor där man inser att ens åsikter avviker och i mångt och mycket är det ett socialt spel om man verkligen lyckas få fram sina åsikter i en ansikte-mot-ansikte-debatt.

Internetforumet är givetvis mer sympatiskt ur den synvinkeln, på så sätt att alla ges en mer demokratisk möjlighet att kommunicera, även om ett vårdat språk på något sätt har en tendens att bli en statuspryl och den som inte kan leverera på den fronten får ett handicap.

Mitt största problem med mitt gamla hockeyforumsjag kontra twitterjaget är dock att jag verkar göra genuint hockeyintresserade öviksbor som följer mig på Twitter besvikna och efter någon vecka avföljs jag. Mitt hockeyforumsjag var/är en seriefigur som handlade om MoDo-historia och -ekonomi. Mitt twitterjag är närmare mitt verkliga jag, om än med vissa seriefigurinslag - men de facto har jag sett mångdubbelt fler Arsenalmatcher på plats än MoDo-matcher de senaste två åren, jag är mer intresserad av att prata infrastrukturpolitik än MoDos silly season och jag är generellt sett ganska pessimistisk om svensk elitishockey i sitt nuvarande format. Det blir inte attraktivt för någon som läst mig i hockeyforumsversionen.

Forumformatet gör det lättare att hålla sig till sin hårt definierade seriefigur, twitter gör det svårare men twitter är givetvis inte den sluliga formen för kommunikation över Internet.

Björn W:

Intressant perspektiv, men jag håller inte alls med. 90% av kommunikationen består av tonfall och kroppsspråk. I skönlitterära böcker används ofta målande beskrivningar för att kompensera för detta. Precis som talesättet lyder så säger faktiskt en bild mer än tusen ord.

Att med 140 ord (och detta antal krymper snabbt när antalet deltagare i diskussionen ökar) få fram samma budskap som vid ett middagsbord är inte en utmaning, det är en omöjlighet. Det handlar om människans kognitiva begränsningar.

Vidare leder teckenbegränsningen ofta till att det tar LÄNGRE tid att skriva ett inlägg:

"Hmm... Hur ska jag få plats med @mikehelber16? Få se nu, om vi ändrar 'också' till 'oxå' och 'eller' till 'lr' så kanske... Nej, fortfarande inte. Men den sista punkten är nog onödig... Och kommatecknet kan vi ta bort, det är ju ändå ingen som använder dem nuförtiden..."

Det finns ingenting naturligt med detta. Det är så långt ifrån en ansikte-mot-ansikte-konversation man kan komma. De gamla IM-tjänsterna ligger i sådana fall betydligt närmare. Där handlar det mer om att vara kvick i tanken och skicklig på att använda rätt smileys/emoticons för att förmedla känslor. 

Slutligen tycker jag att det är helt logiskt att folk blir besvikna. Jag har själv mängder med nördiga intressen som jag skulle älska att diskutera, men jag inser att antalet personer som faktiskt bryr sig är ganska få. Går du på en konsert med Tom Jones förväntar du dig att få höra honom sjunga, inte spela biljard. Det kvittar fullständigt huruvida han tycker det sistnämnda är roligare. I sådana fall är det bättre att skaffa flera konton. Att utnyttja sin status i ishockeydiskussionskretsar för att kunna basunera ut politiska åsikter till så många som möjligt på¨samma gång tycker jag nästan är lite småfult. Och jag är den första att erkänna att jag har syndat själv på den fronten.

Personligen diskuterar jag gladeligen infrastruktur med dig Björn, fast hellre öga-mot-öga över en öl eller fem.