Per HApps: Det var inget större fel på Niklas Thorén vill jag poängtera. En jävligt skön som inte föll i god jord hos Timråledningen.
Jag tänker inte dra några detaljer, men jag vet spelet bakom kulisserna och vad som föranledde till Thorén valde att lämna hockeyn för gott och bli egen företagare igen.
Det pågår ett rävspel bakom stängda dörrar dit få nycklar passar och som gärna mörkläggs och tystas ned. Det är allt jag tänker säga.
Har dessutom haft förmånen att samarbeta med Niklas på WeCall.
Kan förövrigt tala om att det var Thorén som lade upp taktiken i bussen på väg till bortamatchen mot Södertälje då ingenting tycktes fungera och hade a personal talking with every player face-to-face men Niklas fick aldrig någon ära för detta. Timrå vann med 1-0!
Vilka som rubrikerna dagen efter var Nubben, Smedberg, Freddan och Ed Ward!
Mina bästa minnen är helt klat Stephen Foyns svarta Orbit , Kjell Dahlins fula pappegoja bur till galler och Bulla Bergrens solsåkningar med lätt vickande överkropp.
ett av dom, tror det var 96/97, när andreas öhgren fick in en fruktasvärt klockren tackling som han av någon anledning fick matchstraff för. kommer inte ihåg motståndet..
dahonk: Ett annat TIK-minne är de krönikor som Sjögren skrev, otroligt roligt att läsa varje gång. Sedan undrar jag om någon statistik gubbe här inne vet måtten på Rikard Rauge i Vita hästen kommer ihåg play off matcherna mot dem i slutet av 80-talet. Det var med skräck blandad förtjusning man såg Rauge på isen (lite freakshow...)
dahonk: Jaså, Ögat kunde tacklas? Det måste ha varit en lyckoträff. Han var väl en i raden av de talanger som kom fram som lät sig själva gå under till "förmån" för diversa onyttigheter. Ibland sorgligt, ibland til det bättre.
På tal om matcher man minns, så ramlade precis den berömda tioöringen ner. Säsongn 1985/86 så hade vi ju ändå fortfarande kvar en bit av stoltheten sedan vi spelat i elitserien, så vi tog oss tack vare en andraplats bakom Skellefteå till Allsvenskan efter jul. Där fick vi möta storheter som Västra Frölunda, Huddinge, S/G 83 och Hammarby. Bajen hade ju liksom oss åkt jojo mellan serierna, så man var faktiskt ex-elitseriemässiga den här säsongen, men särslikt bra det var man nog inte.
Var Timrå nåt bra då? Njae, inte direkt. Det var väl ungefär det vanliga. Vidare till Allsvenskan tack vare ett mediokert motstånd i norrettan, och sedan hade vi ändå spelat klart tack vare en placering bland de två sista lagen i Allsvenskan. Så även detta år, då. Vilken match var det jag tänkte på nu då? Jo, den var mot Hammarby, i Allsvenskan, på hemmais, och ladan, god för 8 000 plus, var ju som vanligt fylld till bristningsgränsen. 708 arma stackare gästade tillställningen, mig inräknad, då jag i vanlig ordning hade sålt matchprogram före matchen. Dessa stackars hockeysupportrar tvingades genomlida en av de värre utspelningar som skådats i Timrå Isstadion. Ja, jag vet, nu glömmer jag bort mötet med S/G 83 i Allsvenskan samma år, när vi på hemmais torskade med 2-16! Men vi glömmer den. Varför det då, undrar ni alla kritiskt? Jo, det är för att mötet med Bajen hade ett kul slut, det var nog inte lika kul att åka hem efter den värsta slakten ever i hockeysammanhang på hemmaplan mot S/G.
Nåväl, mot Bajen skämmer A-laget ut sig å det värre slaget, så när bortalaget stänker in 0-5 i början av den andra perioden, då väljer nog en stor del av publiken att åka hem. Jag klandrade dom inte då, men jag kan nog gissa att en del av dessa nog ångrade sig när man kommit hem. För givetvis så slappnade Hammarby av efter det femte målet. Japp, det här var ju klart! en ledning med fem baljor mot det här säckgänget släpper vi ju aldrig! Men jo, det var precis vad som hände! För Timråmål efter Timråmål började falla, och innan matchen var till ända så hade vi inte bara hämtat in underläget, nej, vi hade även tagit ledningen och stod till slut som vinnare med i sammanhanget rätt otroliga 7-6! Hur gick det i serien då? Jo, ni gissade rätt. Segern mot Hammarby var vår enda seger i Allsvenskan, och vi kom sist, helt i sin ordning. Ett vackert minne detta, mitt i all bedrövelse, från de dagar när man ännu inte var en helt övertygad hockeysupporter. Nu hade jag följt laget ända sedan jag blev så pass gammal att det var nån idé att gå. Jag var tio år när laget spelade inför 7 500 pers i elitserien, t.ex. hur lätt var det att göra sig själv rättvisa när man skulle se nåt då?
Det fanns i det här skedet alltså vissa tvivel kvar att övervinna, och jag kan nog inte ännu idag riktigt svara på varför jag fastnade som jag gjorde blott två säsonger senare, med i stort sett samma utseende på laget vad gäller satsning (läs: brist på satsning). Men fast det blev jag, och det är väl tur att man som Timråfanatiker har den förmånen att ha fått gå igenom detta totala mörker. För oj vad det kändes becksvart där ett tag. Men det har man kanske inte riktigt hajat förrän idag. Ja, nu när man ser på det hela utifrån, s.a.s, med lite perspektiv.
Men vaddå, det var ju vardagen som den såg ut. Munen rättades i vanlig ordning efter matsäcken. Vi bjöds på förrätten, tack vare att innehållet i densamma var lika dassigt urvattnad som det toapapper jag just snöt mig i. När sedan huvudrätten skulle avnjutas, ja, då hade vi missat att man både måste salta och peppra anrättningen för att det ska ge det minsta eftersmak. Efterätten då? Nej, den fick vi inte ens känna lukten av. Där var det lappat med både klädnypor, nubb och spik, så den kom vi inte åt, på många många år.
Dream Team: Vilka underbara nyanser du har i dina inlägg, Anders. Jag ler inombords när man läser din beskrivning som du målar upp.
Jag hade ju inte "förmånen" att vara med under det "goda" 80-talet. Kan inte skryta med att ha sett Bergnäset hemma.
Men inte fan var det väl så himla mycket bättre säsongen 92/93 när man som 8-åring började pallra sig upp till Timrå Isstadion. Egentligen en ren och skär slump som jag kan tacka Hans-Gösta Wikberg. Utan honom hade jag aldrig blivit den jag är idag.
Efter mycket tjat en eftermiddag vid köksbordet i det Wikbergska hemmet på Ringvägen övertalades jag att följa med honom och barnbarnet Mikael Sjöström för att se Sundsvall/Timrå Hockey. Ingen höjdare precis.
Det enda jag minns från den matchen var att det blev storstryk, 1-6 har jag för mig och att Micke vann 100kr på matchlotten samt att Kirunas andremålvakt hade ett för mig då coolt namn.
JÖRGEN PIKKARAINEN!
Sen kommer man ju ihåg storheter som Hans Wallson, Ulf Marjavaara, Ola Stöckel, Jonas Blanck, Jan-Ove Metsävainio, Fredrik Lindmark etc.
Min första idol förutom Anders Wikberg var Stefan Sohlin. Fast jag minns även när hans vapendragare, Fredrik Cedervall faktiskt fick hålla nollan i en match mot Vännäs hemma (8-0) efter att han motat smått fantastiska 18 skott.
Några som minns Surf-Eriks då? Ja kompbandet i spapshjälmar som underhöll publiken i Play Off-matcherna mot Mora IK?
Eller da do run run run da do run som fitigt vevades i högtalarna eller den där käcka slagdängan "du som ligger mitt i vägen, våga välja växel och visa vad du kan...."
De mumsiga kexchokladbitarna eller Ploppbitarna som vann jämt och ständigt på chokladlotteriet för blott en krona styck.
Roma IK från Gotland med Patrik Backlund mellan stolparna och med storheter som Ratko Burger och Alexei Salomatin som Sundsvall/Timrå lade på rygg via 2-1 i sudden death (Peter "den store" Smedberg) avgjorde och sedan vann man returen nere på Gotland och Visby med 5-4.
Mitt bästa TIK minne utan tvekan när Willysson stod med tomtebloss på isen när spelarna kom in, mot Malmö första säsongen i elitserien. I en intervju efter matchen med en malmöspelare som sa, -Vi hade laddat för fullt och var toktända inför matchen och då såg vi den där saken, dom flesta i laget tappade allt.
lötabo: Hahaha.....störtskönt! Strimmlorna fick oss alla att tappa hakan. Blir det en avgörande SM-final för TIK då dammar vi av dem igen fast dessvärre då utan Göran Wallgren.
Kanske jag skall ställa mig på isen med Willy, Sandgren och bröderna Uhlin?
1) Kvitteringen till 4-4 hemma mot Leksand, kvalserien -02. 2) Vändningen till 2-1 i hemmaderbyt mot Sundsvall, division 1 norra -95 3) Avgörande matchen hemma mot Nyköping, kvalserien -00
Framför radion är suddensegern mot Rögle (po 2, -96) borta oslagbar!
Kongo: Det bästa med hela matchen mot leksand var att se leksandsfansen tappa hakan när "macke" avgjorde på straffar. "Ni har sämre hall en MORA" skalllerade leksandsfansen strax före avgörandet. Fy fan vad härlig känslan vara man gick ifrån ladan den kvällen.
Rip Kirby: Jag ber om ursäkt för detta. Tanken var att prova i stängd miljö om kopplingen till Youtube fungerar på ett bra sätt för att kunna bjuda på en liverapport nere i Växjö ikväll innan matchen
· 
