Tresiffrigt i poäng och tvåsiffrigt i insläppta skulle se snyggt ut i tabellen. Parks får gärna hänga en kasse. Känns som det finns något oförlöst där.
Tråkigt med förlust i sista matchen Vi nådde inte 100 poäng. Men vi ändå mycket att glädja oss åt. Timrå är bara 3 segrar ifrån att ta sin första mästerskapstitel någonsin.
El Maco: håller med, låt dom sörja ifred nu och fokusera på det vi har framför oss istället. Gäller att vara ödmjuk inför uppgiften, risken är att vi sitter här och spyr galla om någon vecka vi med.
Äh jag blir irriterad när folk börjar pika Modo ikväll, det är riktig loosermentalitet. Ungefär som att man tar en enkel ”delseger” eller krydda i tillvaron för att konkurrenten misslyckas när vi står inför ett finalspel med en uppsida, om vi lyckas, av sällan skådad proportion. Hur ofta får man vara med om att sitt lag slåss för uppflyttning och, om allt SKULLE gå vägen, kanske den största framgången i ens supporterkarriär? Att då sitta och goa sig åt konkurrenter. Nä dönickarna kan höja blicken lite och försöka supa in hur det känns att vara en vinnare. En liten hint till dom: Skadeglädje är inte en sådan känsla.
Olle: Men låt oss fröjdas i all välmening. Glädje kan komma i många former och ha många ursprung. Ta inte ifrån oss detta. Här har vi hånats som lillebror i hundra år av nolaskogarna, nog faan kan de få tåla att få lite tillbaka kan jag tycka? Varför ska vi vara så jävla präktiga...? ?Heart of hockey?...jo jag tackar....
Personligen har jag under alla dessa hundra år aldrig känt mig hånad av någon modoit. Det har varit hockeysnack under gentlemannamässiga former. Tittade in i slutet av dramatiken i Tingsryd på Sportkanalen och kände absolut noll skadeglädje över utgången i matchen. Lite småsur över att VI inte vann men vi slapp i alla fall släppa in mål nr 100. Vi avslutade serien som 99:or i dubbel bemärkelse och det är med beröm godkänt. Nu hoppas jag - och kommer att drömma om - att vi tar chansen i vår. Har redan börjat drömma om den spännande fortsättningen nattetid och där finns symbolik och metaforer till hur jag själv kommer att missa att vara närvarande där allting händer. Som att man egentligen är nära att vara på plats men ändå inte riktigt lyckas vara där. Det är frustrerande och man vaknar fan med någon slags känsla av skuld. Gillar inte det alls.
· · 
Parks får gärna hänga en kasse. Känns som det finns något oförlöst där.
Anton Wedin!