Knylan: Nu är jag ingen läktarexpert och heller ingen mästare på det här med ramsor men man måste utgå ifrån att det är mer än bara själva ramsan som bygger trycket. Jag har funderat på det här ett tag, ur ren psykologisk synpunkt, och det är nog som du säker, klappande drar ner på intensiteten i sjungandet. Den där banala "Kämpa - Öka"-ramsan som modoiterna (?) brukar köra är ju exemplarisk. Den bygger på att öka trycket för varje runda istället för att, som vanliga ramsor, börja starkt och sedan dala. Samma sak med järnkaminernas "Hardy nilssons järnkaminer - johanssons järnkaminer".
Såna ramsor eskalerar och bygger tryck. Sånt imponerar. Sånt får folk att vilja ta i mer allt eftersom, inte känna "äh nu har jag gastat i 2 minuter, nu får det vara bra".
Veckans hetaste skribenter
9.50
MOBILT
· · 
Nu när man hör klacken lite svagt i bakgrunden så slår det mig återigen på vilket fruktansvärt onödigt sätt vi klappar sönder precis varje ramsa. Ni som brukar stå i klacken på hemma- och bortaplan: försök att trappa ner på klappandet. Det driver bara upp tempot och dränker sången.
Se Djurgårdsklacken som ett bra exempel på hur lite man behöver klappa händerna egentligen. Stå med händerna i fickorna och låt rösten tala istället.