Timrå IK

Mäster T: Ja det har ju varit tonen i flera flera år, att man ska vända ut och in på fickorna för att "rädda föreningen". Problemet är väl bara att vi verkar nått lite av en kollektiv smärtgräns. Folk går inte på matcherna längre och det beror helt klart på annat än att folk bara skulle vara "dåliga supportrar" numera.

Vi har levt på hoppet i några säsonger nu och inte fått så mycket glädje tillbaka. Alla investerar ju emotionellt i den här föreningen, inte bara ekonomiskt. Får man då besvikelser tillbaka så kommer det ju att gå ut över publiken. Först försvinner marginalpubliken och sakta men säkert börjar dom mer ärrade hjältarna att droppa av också.

Visst, ifjol fick vi vara med om en extremt glädjande kvalserie men herregud, resan dit var ju som en konstant skruvmejsel i hjärnan. Nu verkar det troligt att vi står inför ett liknande scenario i år igen. Vi skulle verkligen behöva den där sista slutspelsplatsen i år, även om det skulle bli respass med 0-4 i matcher mot SAIK. Ett ingemansland skulle också vara fantastiskt, kanske inte ekonomiskt men vi får iaf andrum och en möjlighet att bygga ett nytt lag mot en ny säsong i högsta ligan.

Tänk andra sorters fans som hejar på andra lag i den här ligan. Vissa sitter och kallt räknar med minst semi. Andra skulle bli förbannad om det inte blev i år man tog guldet. Ordet "kvalserie" finns inte i vissa fans vokabulär. Det är så långt ifrån en timråit man kan komma. Släng ett öga i brynäsboken när man får en uddamålstorsk mot HV71, fan hela deras värld rasar ju och spelare och ledare ska lynchas.

Nä det sista vi behöver just nu är nog det här ständiga "varför var inte du på matchen?!" eller "kom ihåg och köp sockerdricka i kiosken så att du stödjer föreningen!". Det är läge att inse att folk har individuella smärtgränser för vad som är rimligt att ta. Och vi timråiter har nog minst sagt fått en hel del dom senaste säsongerna och än är det inte över på länge.

Olle:

Bra skrivet. Du sätter ord på vad dom flesta känner. Men samtidigt så är det ju verkligen det vi behöver nu. Supportrar som går på matcherna och handlar i kioskerna. Stannar man hemma nu så tar man steget från top notch supporter till bara en simpel soffliggare.

Vi har ju ett lag nu som inte glider, vi har ett lag som spelar med hjärtat. Ska vi vika ner oss då? Vad sänder det för signaler?

Ifjol kunde vi men ville inte, i år vill vi men kan inte. Det är en stor skillnad.

Jag åker hellre ur med detta laget, än sett fjolårets stekare gå till slutspel.

Redigerad kommentar

Olle: Visst är det som du skriver och jag sällar mig till skaran som närmar sig/har nått smärtgränsen. Dock är det för en gammal "ärrad hjälte"(?) svårt att inte återkomma till sitt eget perspektiv när det gäller Timrå IK och kärleken till denna klubb. Man glömmer lätt att för flertalet härinne har Timrå IK "alltid" varit en ES-klubb.

Så är det ju inte. Jag är lärde mig älska Timrå IK när de var på fallrepet i ES förra sejouren. Därefter följde en 18 år lång Golgatavandring. För mig har det de senaste 12 åren hela tiden känts som en ynnest att mitt hjärtas lag tillhör finrummet. För herregud vad man blev pissad på under 80 och 90-talet! Vi fanns inte, var så obetydliga att vi inte ens dög att skrattas åt. På höstarna stod man där och tänkte "den här säsongen, då jävlar...kanske" för att på våren slänga ytterligare en halsduk och uppgivet lova sig själv "aldrig mer...nu skiter jag i det här!"

Du nämner Brynäs men även om de aldrig varit i närheten av den ökenvandring jag nyss beskrev och dessutom har fått uppleva det yttersta (ett antal ggr) så var det inte allt för många år sedan de genomled i stort sett exakt vad vi går igenom nu. De reste sig likt fågeln Fenix, måtte vi göra detsamma.

Nå, de senaste 2 säsongerna har slitit hårt även på en gammal härdad räv som mig. Även jag har till slut blivit lite bortskämd och invaggats i tron att Timrås ES-saga är för alltid. Det är den kanske inte, däremot hoppas jag att den efter den här säsongen inte är all.

Redigerad kommentar