Timrå IK

Knylan: Jag brydde mig minst 100 procent mer om Timrå innan vi gick upp i Elitserien igen. När målet var uppnått så var det liksom över på ett sätt.
Kan förvisso ha med åldern att göra, men jag bryr mig inte på samma passionerade sätt längre.
Men jag tror att passionen, åtminstone delvis, skulle komma tillbaka om vi åkte ur.

Att gå upp i Elitserien är större än att vinna SM i mn bok.

hubbenorlen:Nu tänker du galet alldeles oerhört..

Är du över 40 år kommer varken du eller jag vara vid liv nästa gång...det har du mitt ord på,därav vill jag ha elitserien att gå på nu medans jag lever !

hubbenorlen: Du är inte ensam. Jag är dessutom bara 22. När Timrå spelade i Allsvenskan och det var bortamatch stängde jag dörren till rummet laddade upp med dricka och chips och slog på radion. Spänningen som kröp genom kroppen när det var måljingel var obeskrivlig. Varenda jävla match var lika spännande tyckte jag då. Hade dessutom förmånen att min styvfar dömde J20 och J18 så även dessa lag följde jag borta som hemma.

Kvällen vi gick upp i Elitserien grät jag av lycka för första gången. Första åren i Elitserien var känslan ungefär likadan, vi var utdömda på förhand men vi lyckades hålla oss kvar. Sen som åren har gått har även mina känslor för Timrå planat ut. Liktförbannat står jag där varje ledig stund och skriker mig hes.

Jag fungerar som så att dessto tyngre det går för Timrå dessto mer stöttar jag. Skulle Timrå åka ur Elitserien skulle jag antagligen gå på ännu fler matcher än tidigare. Utan motgångar lever inte känslorna kvar.

Motgångar behövs. Skönt att man föddes till Tikare då så man slipper oroa sig över det.