Dream Team: Jag höll på att gå under där i match 6 2007. Visst var det Horavas skridskolobbmål? Minns att jag inte pallade kolla klart på matchen, jag bara visst vi skulle förlora. Stängde in mig i sovrummet, drog täcket över huvudet, helt knäckt! Innan matchen var slut. Innan jag visste hur det gått. Jag bara visste i alla fall. Bor rätt nära E4, försökte lyssna på trafiken från min plats under täcket. Försökte tolka in att ett ökat trafikbrus var lika med att matchen var slut. Kanske gick till sudden, kanske inte.....Tänkte att om jag hör att en del bilar tutar kanske vi vann i alla fall. Ingen tutade.
Och året därpå, Lehtonens skena. Där nånstans insåg jag att det finns inga lyckliga slut för Timrå IK. Kanske temporära lyckostunder men man kan ge sig fan på att bakslaget kommer med dubbel styrka.
Ett minus två förbannelsen! Livet som Timråsupporter..
Redigerad kommentar
Veckans hetaste skribenter
10.33
MOBILT
· 
Eftersom jag bara var barnet sist vi åkte ur elitserien är det inte jämförbart på något vis, inte för egen del. Jag behöver dock inte fundera ihjäl mig för att komma på kvartsfinalförlusten mot MoDo 2006/07 som var fruktansvärt grym och som också avgjordes på det grymmaste av alla sätt. Så nära men ändå så långt ifrån.
Kraven på laget var höga den gången, men med all rätt. Just precis därför var ju fallet blytungt. När vi dessutom ledde serien med 3-2 och spelade för utsålt hus i match sex, men ändå inte kunde knyta tilll säcken, så var förfallet förstås totalt. Jag "räddades" den gången lite av att jag bodde utomsocknes. Men ett nittiotal mil hem slapp man den allra värsta pinan av ev. möten med nidfulla MoDoiter.
Kvalserien säsongen 2012/13: Kraven den här gången var enkla; Håll er till den gameplan ni visat upp att ni klarar av att hålla den senare delen av ES så finns vissa möjligheter att göra en kopia av fjolårets insats.
När det väl gällde var vi dock sämre än vi varit på hela säsongen. Undantaget var den första perioden igår mot Leksand. Det var så vi skulle spela! Vi hade förmågan att sätta hög press på Leksand och få långa anfall. Spelet i egen zon? Nja, knappt godkänt. Men eftersom vi höll nollan kom vi undan med ett ok i min bok ändå. Läge för skärpning i andra var det dock som gällde.
Andra perioden... hur många andraperioder har man inte stått och svurit sig hes i den där hallen åt att det helt plötsligt ska vara så jävla svårt att bibehålla det spel man nyss lämnat bakom sig i period ett? Några hundra, lätt. Och har man då inte ett lag som klarar av att få en motgång (ett mål i baken) utan att man rasar ihop som ett korthus, ja, då känns ju matchen förstås körd mot ett Leksand med ledning 2-1 och vind i seglen. Efter det var vi aldrig nära. Vi kunde aldrig hota på allvar. De mål vi gjorde kom tilll dels tack vare typiskt "Timråslarv" från Leksand samtidigt som vi stuntdals faktiskt provade att åka lite skridskor. Raset på slutet var förstås hur pinsamt som helst. Stolthet, någon med röd-vit tröja på sig??
Åter till där jag började - att hitta ljuspunkter. Det blir förstås svårt. För även om jag är überglad för att det inte blev konken till råga på allt så dröjer det säkert innan man riktigt förstått vad som hänt. Och kanske är det precis det som behövs, d.v.s att få lite distans till allt och förhoppningsvis få se en strimma av hopp i något som klubben gör inför framtiden.