Jompe

- ”Farfar, farfar, berätta om när Supertomten kom till nissebyn”.
- ”Jag har ju berättat den sagan så många gånger. Vill ni verkligen höra den sagan en gång till?”
- ”Jaaaaa, snälla farfar, berätta!”
- ”OK, då… Det var så här. Den gamle tomten var inte nöjd med nissarnas insatser förra julen. I verkstaden var det för många glöggpauser, slädnissarna hade inte vaxat medarna ordentligt och renskötarnissarna hade mest suttit och knaprat pepparkakor i halmen. Nästa jul, tänkte tomten, ska de få se. Då vill jag ha pigga, arbetsamma nissar som inte tänker på sig själva utan på hela nissegänget och på alla barnen som ska få julklapparna.

Men under våren blev det klart att tomten skulle bytas ut. Övertomtarna bestämde att en ny, mytomspunnen tomte skulle ersätta den gamle trotjänaren. Alla visste vem den nye tomten var. Det berättades förunderliga saker om honom. Han hade tvingat nissarna att springa på myrarna, äta ormar och en massa andra hemskheter. När han kom till nissebyn var alla glada (sade dom). Nu skulle det minsann bli ordning i lägret. Under sommaren fick nissarna åka till Bosön och mätas och vägas och springa i skogarna för att orka dela ut julklapparna till jul. Den nye tomten kollade varenda liten nisse och såg till att de tränade å mycket de bara orkade. Tomten åkte minsann både till Finland och Skellefteå för att kolla att nissarna Tommi och Örat övade paketinslagning, ljusstakssvarvning och skinkkokning.

I september skulle nissarna igång på allvar. De skulle först utmana Knätofsarna, ett pack nissar från Leksand som leddes av Ormen Nilsson. Ormen hade värvat nissar från alla kontinenter, men eftersom de inte förstod varandra kunde de inte arbeta tillsammans. Men supertomtens hårda regemente hade givit resultat. Knätofsarna fick åka tillbaka till Leksand, snyftande och suckande i släden medan de tittade på Bambi på isen på video. Ormen var jättesur, men fann snart tröst hos materialarens yngsta och vackraste dotter.

Men sen började det gå snett. Supertomten, som kallades Koork, skällde på nissarna för att de inte jobbade. Nissarna surnade till. De fick inte bestämma själva längre, att tulla på glöggen var ganz verboten och till och med pepparkakorna hade tagits borts från renstallet.

”- Men varför var han så elak mot nissarna, farfar?”

-”, Tja”, sade farfar,” tomten ville visa nissarna att det var han som bestämde. Och han krävde att nissarna skulle tänka på de andra nissarna och alla barnen och inte bara på sina feta bankkonton. Så när julklappsarbetet började slöa till igen sade Koork till nissen Veesa, som bara slagit in ett enda paket på hela hösten, att han skulle åka tillbaka till Finland. Och när inte det hjälpte fick nissarna Tommi och Micke också åka iväg.

-”Men då fanns det ju nästan inga nissar kvar??”, sade bröderna Tony och Lasse Dysterkvist upprört.

-”Det kan man kanske tycka. Men supertomten och hans mormor hade kommit på att man kunde anställa nya nissar, smånissar, istället. De var kanske inte lika bra som de riktiga nissarna, men det fanns fler av dom.”

- ”Men så kan man väl inte göra”, sade Tony och Lasse surt, och många av de andra barnen nickade ivrigt bifall. Det var bara lille Huge, som tittade fram bakom farfars fåtölj, som inte höll med. ”Kan man visst”, tjöt han, ”bättre med tre nissar som sliter som bara den än tjugo nissar som bara sitter och mösar”. Då började Tony och Lasse och sylf och Clarence och munkas kasta clementiner på lille Huge. ”Skärp er nu”, sade farfar, ”annars berättar jag inte vidare. Ska jag behöva hämta moderator rackham, kanske?” Inför detta hot ställda tystnade alla barnen. Det var bara Tony som skrev pratbubblor på små pappersbitar som han diskret gav till de andra barnen medan farfar berättade vidare.

”Men efter jul började det minsann hända saker. Det var som nissarna hade börjat fatta vad hela julen egentligen handlade om och varför de måste arbeta tillsammans. Man bankade s***ten ur nissegängen från Timrå, Övik, Luleå och Södertälje. Nissarna från Linköping har simhud mellan fötterna så dem kunde Koorkens nissar reta lite grann och så fick allihop sitta i utvisningsbåset. Nissegänget från Göteborg brukade säga att de var det bästa nissegänget i hela Sverige, men de visade sig vara ingen match för Supertomtens nytända gäng. Ingen kunde förstå hur Koorken hade lyckats förvandla de gamla slöa nissarna till ystra, påhittiga och arbetssamma nissar som slog in fler paket snabbare än något annat nissegäng. I april mötte de ett gäng fåniga lila nissar från Värmland i final, men efter att Koorken hade hällt Gevalia i deras termosar blev de alla sjuka och kunde inte ens tälja till den minsta lilla brevpress i päronträ.

- ”Gah. Och det ska man tro på”, sade Tony. ”Och hur ska det gå till nästa jul då? Lär gå käpprätt åt helv..”
- ”Språket, Tony, språket”, röt farfar. ”Annars kommer rackham”.
- Vad var det jag sade, vad var det jag sade!”, hojtade lille Huge bakom fåtöljen. Jag sade ju hela tiden att det skulle bli bra till slut. Jag bara älskar den här sagan”.
- ”Precis vad det är, Huge”, sade Tony. ”En riktig saga. Inte f.. jag menar inte katten kan inte göra tomtar av nissar”.
- ”Precis som jag sade”, hördes ekot från Lasse. ”Tomtar av nissar.”

God Jul, alla Brynäsare.