250kg kärlek

Jag tänker inte försvara någon eller något i rådande stund. Men däremot tycker jag att Lars resonerar klokt då han utifrån de pengar som kommit in till föreningen mot den budget som är lagd väntar med ta in fler spelare mot bakgrund av det. Han säger ju också att man inte handlat för de 10 miljoner man avsatt till spelare utan att det finns pengar kvar där för ytterligare en spelare. Just detta tycker jag pekar på en förnuftighet, nämligen att man är noggrann med att den pengapåse man har räcker. Om inte intäkterna blir som man räknat med, ja då får man dra ner på kostnaderna. Ganska sunt tänk, tycker jag.

Vidare så anser jag, som säkert flertalet av er andra, att truppen skulle må bra av spets. Det har märkts rätt tydligt under försäongen att vi också i år har förtvivlat svårt att sätta pucken i mål. Naturliga målskyttar har varit, och är även i år, en bristvara i Timrå IK.

Men, jag nöjer mig ändå trots löften om fler spelare in, att acceptera det faktum att vi var milimeter från att inte ha ett lag att ställa på isen i år och att det naturligtvis ger detta en helt annan dimension av förväntningar och krav på spelarköp. För hur mycket man vill se Timrå IK vinna matcher, spela i högsta serien, kanske till och med se föreningen vinna ett SM-guld under sin livstid så får man inte äventyra hela föreningens existens genom att shoppa loss för pengar man inte har.

Det dyker ju upp oförutsedda kostnader också som man kanske inte riktigt räknat med. Bara kylanläggningen som rasade i somras i samband med hockeyskolan har ju kostat föreningen närmare miljonen. Det är kostnader man måste prioritera i första hand. Och om det blir på bekostnad av spelare så fine.

Går jag till mig själv och försöker sätta fingret på vad som känts så fel på senare år så är det som poppar upp i skallen: förmågan att vinna matcher på hemmaplan. Jag har de senaste åren haft en närmast hundraprocentig närvaro. Det är i regel bara när jag varit bortrest som jag inte suttit på min plats i E-on och följt eländet. På senare år har det mest varit en stor klump i magen, ett lidande och ett allmäntillstånd på randen till psykisk kollaps som präglat sinnesstämningen när man klivit innanför dörrarna till hallen.

Det är inte så mycket att laget fått harva i botten av serien som varit problemet. Nej, det är den där satans oförmågan att våga vinna hemma. Det som kännetecknade Timrå under 'dom glada åren", att komma ut som blodtörstiga vargar och sätta skräck i vilket lag som helst som besökte arenan. Det var ett sjukt tryck i hallen, supportrar stod upp och applåderade och ibland var det nära att vågen skulle gå runt i hallen. Det är den där euforiska känslan som fick mig att längta till nästa gång. Den känslan har på senare år försvunnit, totalt, p g a oförmågan att bjuda hemmapubliken på underhållning.

För mig kvittar det om denna känsla upplevs i SHL eller i SA. Naturligtvis lockar SHL fler åskådare på matcherna men med ett vinnande koncept igen, framförallt på hemmais, så tror jag att publiken så sakteliga kommer att återvända. Den där känslan av lycka, att få skrika och vara glad med flera tusen andra likasinnade är nästan bättre än 7-1.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen: en bra start på årets serie är ett måste för att det ska börja dyka upp publik på arenan. Föreningen är nere för räkning, förtroendet är i botten. Företag har fått sätta till mycket pengar för att föreningen skall få chansen att byggas upp igen. Intresset finns där, om än i en begränsad omfattning. Det är upp till Timrå IK nu att visa företag, Supportrar, etablisemanget att man är beredd att ta matchen. På alla sätt. Snabbast tillväxt får man genom sportsliga framgångar och det är det jag hoppas på nu. Börja med att vinna på hemmais, skapa ett rykte om att det ska vara ett helvete att komma till Timrå och spela match. Sedan bygger vi vidare därifrån.

Till sist: för mig är det inget alternativ att sitta hemma och tjura och tycka ditten och datten om föreningen och hur den har skötts. För mig handlar det om att även fortsättningsvis stötta på alla sätt jag kan. Med närvaro under matcher, med sponsring, med arbetskraft som skapar förutsättningar för våra ungdomar o.s.v. Jag hoppas fler tänker likadant.

kulltorp: Det har funnits tid för en stunds eftertänksamhet efter degraderingen sent i våras. Då, precis då det stod klart att Timrå skulle spela i Superallsvenskan till hösten, då var jag rätt tom. Det kändes som att en del inom mig dött, inte allt, men ganska mycket. När denna tomhet sedan fick mer bränsle i och med Timrås konkurshot, ja då kändes det nästan över.
Att Timrå IK för alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta alldeles oavsett vad som händer, så är det, så har det alltid varit. Men när saker drog till sin spets så inser jag hur betydelsefullt Timrå IK är för mig. De senaste åren har jag inte mått särskilt bra, det är jag villig att erkänna. Men det har gått, vi har varit vid liv och den obotliga optimism att 'det-kommer-nog-gå-vägen' fick mig att blunda för det faktum att föreningen levt på lånad tid och att sanningen kommer att hinna ikapp.

Resan som pågått under ett antal månader tog sig till ett delmål i går. Timrå IK får en chans att få ordning på ekonomin, de får en chans att börja om och göra rätt. Om det sedan är rätt eller fel, det beror på vem man talar med. Kanske älskar jag Timrå IK för mycket för att vara en person som ser det hela på ett sakligt sätt. Men jag är rätt säker på att en konkurs inte på något sätt skulle ha främjat kommunen i sin helhet. Tänk hur många människor som Timrå IK berör och sysselsätter. Allt från Albin 6 år till Alfred 93. Inom spannet finns tusentals och åter tusentals människor som under vinterhalvåret lägger sin själ och sin passion i föreningen. Man följer laget antingen på distans eller så finns man alldeles inpå.

Att stat, kommun och andra företag skall bekosta en förening som inte sköter sina finanser är förstås jättetråkigt. Det är inte rätt heller. Timrå IK har spenderat mer pengar än man fått in och då går det åt fanders. Det gör det för alla företag och föreningar till slut. Att ha en ekonomi i balans är grunden till framgång. Att det gått som det gått beror naturligtvis på fler orsaker än en. Att man insåg i senaste laget att ungdomarna är framtiden, att överbetalda halvmediokra spelare får hundratusentals kronor i ersättning varje månad eller att varje lite sten måste vändas för att må bra, ja det är några orsaker. Nu är det som det är, nu går vi vidare.

Det som skett har skett på ett demokratiskt riktigt sätt, det finns liksom inte så mycket mer att tillägga. Nu får vi hoppas att Timrå IK lärt sig en läxa hur man I N T E ska arbeta. Och det tror jag föreningen gjort. Sedan är det faktiskt så: det är ju inte herrarna som leder föreningen idag som försatt oss i den situation vi hamnat i. Det är snarare så att de som idag finns med som ledande personer har fått städa upp skiten efter tidigare år av oansvarigt ledarskap, på de allra flesta plan. De ska dom ha credit för. Det jobbet Lars Nolander m.fl. genomfört under våren och sommaren önskar jag inte ens min värsta fiende. Vi ska nog vara tacksamma att vi haft dem vi haft under den här tiden. Många hade nog gett upp - för längesedan.

Jag blickar hursomhelst framåt, och jag tror som dig kulltorp, att får vi lite positiva vibbar kring laget och föreningen igen, så är denna resa enbart positiv (med all respekt för dem som förlorat pengar på detta). Det är dags att återvinna vår borg igen, det är dags att få jubla i vår hemmaarena, det är dags att få läsa lite positivt om Timrå IK igen. Jag ser fram mot denna nystart och tror att vi går en ljus tid till mötes...igen.

Höger, vänster, framåt, marsch!!