Frella:
Jag skulle vilja ändra namnet i denna tråd till det betydligt sannare "Dystra pojkar spelar inte semi". Är ni inte rädda att ni negativt projicerar ut er själva i detta slutspel...självuppfyllande profetior? Landsorten i Sverige är tyvärr inte större än att detta är möjligt.
Förstår inte riktigt hur och varför ni fokuserar som ni gör. Förutom blod, svett och tårar så handlar ett slutspel också till stor del om psykologi.
DIF har inte kommit någonstans efter tre matcher. Man har haft två hemmamatcher och har efter tre spelade matcher två segrar. Det är fortfarande DIF som MÅSTE göra ett brake, för att använda tennisspråk. Annars är det kört för dem. För er räcker det ju med att ro hem resten av hemmamatcherna? Folk får säga vad dom vill, men i ett slutspel är hemmaplan en enorm favör. Det är på DIF som oket hänger tyngst just nu. Dom är tvungna att vinna på bortaplan.
Efter 50 omgångar av säsongen ES, så står det klart att TIK är både ett bättre hemmalag som bortalag i en jämförelse med DIF.
Det mest realistiska är ju ändå att ni vinner era två hemmamatcher och skaffar matchboll inför returen i Stockholm. Lyckas inte det har ni ju ändå sjunde och avgörande hemma i Timrå. Skall man gå vidare bör det nog fokuseras lite mer på möjligheterna...än på hindren.
Et tu brute: Vi är inte vana. Vi har aldrigt förlorat två kvartsfinaler förut.
Det är klart att det ligger mycket i det du säger, två hemmamatcher på rad och vi kan ha matchboll. Från mitt fjärran perspektiv känns det ändå som att oron inte beror på att det står 1-2 i matcher utan att det inte sett bra ut på isen.
El Maco:
Att det inte sett 100%-igt ut på isen, till och från, under en matchserie hör väl till vanligheterna både i kvart som semi och final.
I det här fallet handlar det ju om att inte ens halva matchserien är passerad. No damage done.
Men jag lovar att psykologin är oerhört viktig när tätorten inte befolkas av lite mer än 100 000 människor (ja Sundsvall inräknat då också). Engagemanget blir betydligt större, mer knytet till alla som bor där och som oftast på något sätt är förknippad med någon som står laget nära. Krösa-Major kan bli förödande om gamnacksteorierna får ta överhanden.
Man skapar en extra motståndare som egentligen inte kan uppstå i exempelvis Stockholm. Där försvinner liksom 1 000 Krösa-Major i mängden och får inte det genomslag som det blir på en betydligt mindre ort.
Jag är inte skrockfull på något sätt. Men jag är helt övertygad om att det är betydligt lättare att vinna i en hall dit folk kommer med positiv projicering. Den uppstår liksom inte av sig själv i hallen, utan den får man ta med sig hemifrån. När den är som bäst kan man ta på den innan nedsläpp.
Även om ni skulle förlora i morgon finns det mycket positiv energi kvar. Det är fortfarande 3 matcher kvar att spela. Två av dem går i Timrå och bara en ynka i Sthlm. Med positiv projicering skapar man god energi, att göra tvärtom är som att ge motståndarn ena fingret. Han tackar och tar hela handen.
I ett slutspel är det ju vinna eller försvinna som gäller. Därför släpper man inte en jävel över bron. Speciellt inte om man är som ni, mitt inne i matchen.
mok:
En polisanmälan kan vem som helst göra. Det är en grundlagsrätt som vi har som medborgare i Sverige. Det är inget som det skall göras undantag från, då är vi nämligen farligt nära ett rättslöst samhälle. Däremot är det löjligt att göra anmälan...
mok:
Numer är det ju bara till Polisväsendet som allmänheten kan anmäla spelare i ES, något som i mina ögon är helt okej. Värre var det förr då vem som helst kunde anmäla spelare till disciplinnämnden.
Det är sannerligen ingen vacker syn.
Kenta fokuserar efter-match-snacket på 2-1 målet. Visst, utan ett sådant hade dom inte vunnit, men: jag blir rent förbannad av det. Oerhört provocerande. Taktiken är alltså inget misstag. Här handlar det om att säkra, säkra, säkra. Avvakta. Håll ihop laget. Gå inte bort er i kontringar, bla bla. Finns säkert en massa snygga termer för det, men här är min: fjollhockey.
Älskar Timrå, Kenta och alla berörda, men: kärleken smärtar. Jag har aldrig sett ett ängsligare och ett så uppenbart felstyrt timrålag någonsin. Jag känner ingen stolthet över huvud taget över det jag tvingas bevittna. Rädslan att förlora/göra misstag är inte bara större än önskan att vinna, den genomsyrar allt.
Trots allt, två livlinor kvar. Hoppet om att Kenta ska erkänna sitt misstag och släppa försiktighetens bojor är dock minimalt. Därför är jag inställd på att kommande matcher blir en svanesång över en spilld säsong.
Och faktum är: fortsätter fegspelet så vill jag inte ha någon semi. Lite jävla stolthet måste finnas. Utan rockn'roll stannar Timrå.