Café

Jompe:

KrisDemokraterna. Det blir spännande. Jag känner ingen i det verkliga livet konstigt nog. Fast det kanske inte är så konstigt trots allt eftersom de är en förtvinande minoritet i samhället. De befinner sig heller inte i samma samhällslager som mig själv som jagar pelagiskt i undre mellanskicktet. Jag känner en religiös kristen faktiskt, men han tycker att det är så roligt med pengar så att han självmant valt att gå ännu längre åt höger. Det regnar manna från himlen på den sidan.

Känner däremot en folkpartist. Han vill ha mer piska och mindre morot år den stora massan, dvs. gemene man. Annars kommer folk direkt att köpa sig en hängmatta och lägga sig under en korkek och fundera ut hur man lättast skall kunna leva på bidrag och så måste man rösta på Sossarna förstås. Sossarna är nog de enda soffliggare som röstar, hur skall de annars kunna trygga inkomsten? FolkPartiet är knappast ett parti baserat på folkets vilja direkt. För vore de det så skulle även en folkpartist vilja leva på bidrag, i stället för att plugga lingvistik dagarna i ända.

Konstigt att lotten föll på Folkpartiet först. Det var ju Vänsterpartiet som började tala. Enligt högeranhängarna så vill Vänsterpartister ha Stalinliknande personer som ledare för folket. Spruckna betonghus med öron i väggarna att bo i och 8300 kronor i månadet att leva på. Det verkar lite men spritransonerna blir billigare, så det jämnar ut sig.

Jompe: Själv trodde jag att han var f.d. furir. Han skriker o försöker domdera på samma sätt. Snacka om bakåtsträvare. Det var vär på 50-talet som vi slutade med lärlingsverksamhet. Åtminstone vi som har frmtiden framför oss.
Det gäller att se möjligheter. Det har han totalt misslyckats med. Han vet inte vad det är.

Dunc: Det räcker med att besöka vissa gästböcker som börjar på T här på HS för att inse att något är allvarligt fel med den svenska skolan idag. Bra att någon vill göra något åt flumskolan.

Dunc: "Själv trodde jag att han var f.d. furir. Han skriker o försöker domdera på samma sätt. Snacka om bakåtsträvare. Det var vär på 50-talet som vi slutade med lärlingsverksamhet. Åtminstone vi som har frmtiden framför oss. Det gäller att se möjligheter. Det har han totalt misslyckats med. Han vet inte vad det är."

Hahaha. Fantastiskt!

Jompes väljarservice rullar vidare och idag har turen kommit till

KRISTDEMOKRATERNA

Starka sidor: Det ligger något tryggt i att rösta KD. Vi som inte vet så där jättemycket om det där med Gud och kyrkan vet i alla fall så mycket som att kristna människor innerst inne är godsinta. Folk som har ett vänligt, liksom överseende leende mot sina medmänniskor är väldigt ofta kristna. Och denne Hägglund, Göran Hägglund! Vilken kille! Han gör sig kanonbra i TV-sofforna, har en politiskt korrekt bekymrad rynka mellan ögonbrynen när han talar om ”de svaga i samhället” och har en avväpnande humor. Röstades nyligen ram som ”roligaste partiledaren” i en inte mördande konkurrens. Många trodde att paritet skulle tyna bort när Alf Svensson lämnade ordförandeskapet. De hade inte träffat Göran Hägglund.

Svaga sidor: Kristdemokraterna är egentligen ett djupt konservativt parti, även om man oftast lyckas dölja det. Många tycker att det är bra, men inte alla. Titta bara på Pridefestivalen, inte många KD-are där, precis. Maria Larsson som är andreperson i partiet och folkhälsominister skäller på Jönköpingsdialekt på alla som drar i sig en lättöl på lördagskvällen, och finkänsligt folk stör sig på det. Och sen är det ju det här med Gud… det är ju inte bara en fördel att ha en 2000 år gammal bok som etiskt och strategiskt rättesnöre, om man säger så. Lyckligtvis kan man göra nästan vad man vill och ändå komma undan med det, eftersom Bibeln ger stöd för de flesta åsikter.

Historia: Till skillnad från många andra länder i Europa är de svenska kristdemokraterna ett ungt parti. Partiet bildades 1964 som Kristen Demokratisk Samling, ett parti med starka rötter i frikyrkorörelsen. Partiet fick sitt stora genombrott så sent som 1991 då man fick 7 procent av rösterna och kom in av egen kraft i riksdagen. Sedan dess har man legat kvar på den nivån.

Dagsläge: KD har nästan lyckats att framstå som ett parti för alla borgerligt lagda personer. Men bara nästan; ibland tittar den gammaltestamentliga livsåskådningen fram, och partiet låter som Miss California vad gäller samkönade äktenskap, abort och social välfärd. Det gäller för KD att sitta i Alliansens båt och mobilisera bibelbältet.

Hur går det i valet?: KD hänger på gärdsgården till riksdagen, precis som folkpartiet. Men om vänsterpartiet brukar kunna förlita sig på Kamrat 4 procent så tycks det som om KD har en Broder Jesus som ställer upp om det kniper. Partiet finner sig väl tillrätta i Alliansen, men vill man ha ungefär samma politik minus Gud så finns ju alltid moderaterna att rösta på.

På lördag granskar vi Vänsterpartiet.

Jompe: "Vi som inte vet så där jättemycket om det där med Gud och kyrkan vet i alla fall så mycket som att kristna människor innerst inne är godsinta."

Om man försöker framställa sig som god bara för att blidka en högre makt så är det väl knappast god innerst inne? Snarare kör många kristna med en påklistrad leende fasad. Skrapar man lite på ytan så ser man att det är helt genomruttet under.

Wayne Gresky: Jag tror du egentligen blandar ihop "den påklistrade fasden" med amerikanska över och medelklassamhälen där kyrkan är den samlande punkten , men som egentligen bara är ett sätt att fasa in folk i det rätta tänket - mot - de som befiner sig utanför. Det finns sällan någon övrig vilja att locka till sig "otrogna".

Själv tror jag att man hela tiden tänker gott, ja då blir man också mer god. Så tycker jag nog att svenska kyrkan fungerar i stort. Därmed inte sagt att man blir mer gudalik. Vi är ju bara människor trots allt.

Wayne Gresky: Du pratar alltså som ett kristet utseende.

Lumber Jack: www.youtube.com/watch?v=lhstpHVzTjM&feature=related

Wayne Gresky: Där håller jag med dig i det sista du sa. Man kan inte längre reta sig på alla de genomskinliga kuverten som de lämnade innan innan patienten dog. Det var dom mästare på och ju mer som lades i kuverten ju bättre fick man det i himlen. Sedan att de s.k. religösa är mästare på att skapa krig det kommer inte fram.

Almedalsveckan är över men väljarservicen fortsätter sin kritiska, närsynta granskning av partierna. Idag har turen kommit till

VÄNSTERPARTIET:

Starka sidor: Litteraturen hävdar att det finns drygt tjugotalet definitioner på rättvisa och jämlikhet, och Vänsterpartiet prenumererar på de flesta av dem. Det här är partiet för rättvisa. I tider av arbetslöshet och finanskris är vänsterpartiets kritik av kapitalismen sylvass. Samma sak gäller feminism, miljötänkande och jämställdhet. Det ligger något tilltalande i vänsterpartiets kompromisslöshet. Sen har vänstern alltid haft de bästa sångerna. Kan inte förnekas. Vad har moderaterna att komma med i den genren?

Svaga sidor: Vänsterpartiet har under många år plågats av interna konflikter som dragit energi från det politiska arbetet. Man har upplevt ett antal splittringar, från 1920-talet fram till dags dato. Den senaste konflikten var mellan de resultatorienterade Schymaniterna (”spelar väl ingen roll vem vi samarbetar med så länge vi får igenom vår frågor”) till den mer ideologiskt hårdkokta Ohly-falangen ("här kompromissas faan inte"). Alla vet vad som hände. Rödvinsvänstern slog vitvinsvänstern och vi såg Vägval Vänster och avhopp till miljöpartiet. Nu råder det ett visst lugn i partiet, främst beroende på att Schymaniterna manövrerats bort. Sen är politikens svar på Christer Sjögren Lars Ohly ingen driven partiledare. Alla val han har stått som ordförande har det gått bakåt.

Historia: Partiet föddes som en utbrytning ur socialdemokraternas vänsterflygel. Partibildningarna och –ombildningarna har varit många och täta. 1967 sade dåvarande partiledaren Hermansson att ”nån djävla ordning får det vara i ett politiskt parti”. Resultatet blev en ny partisplittring 1972.

Dagsläge: Idag har vänsterpartiet för första gången en realistisk chans att hamna i regeringen tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. Är man mogen att ta det ansvaret? Lars Ohly verkar ha svårt att låta bli att kritisera sina röd-gröna polare. Har den borgerliga kannibalismen nu fått sin vänstervariant, socialismkannibalism?

Hur går det i valet?: Nej, inte den här gången heller.

Jompe: "Hur går det i valet?: Nej, inte den här gången heller."

Jag fattar inte vad du säger. Historiken sade ju inget om nu, heller.

NuMo:

Jag kan göra en förenklad sammanställning av Vänsterpartiet åt dig.

Starka sidor: Låter rätt sympatiskt på pappret.

Svaga sidor: Historien har visat gång på gång att en extrem "rättvisepolitik" inte fungerar. Det hela strider mot människans natur. Det är lättare att få lejon att leva på morötter än att skapa ett samhälle där det inte finns människor som strävar efter att ha mer makt och rikedom än andra.

Wayne Gresky:
Du glömde:

Biologi:
Förökar sig medelst delning.

Wayne Gresky: Guldstjärna! Det går inte att sammanfatta Vänsterpartiet på ett bättre sätt än det du gjorde där.

Wayne Gresky: "Låter rätt sympatiskt på pappret."

Så du tycker att det i verkligheten inte låter sympatiskt med rättvisa och jämställdhet, eller vadå?
Bara för att en sak som på papperet låter sympatisk och i verkligheten är svår att genomföra, så betyder väl inte det att man ska ge upp försöken att genomföra det till synes omöjliga, eller...?

Huge: De värsta vänsterflummarna tycker ju att man ska ha samma levnadsstandard om man pluggar i 10 år och jobbar heltid därefter som om man tillbringar livet på en parkbänk med en lådvinsbox och skruvar sönder JAS på fritiden. Därav min lilla reservation mot sympatiskheten. Millimeterrättvisa är inte alltid det ultimata för samhället i stort. Om alla får det bättre genom vissa skillnader så tycker jag att det är bättre än att alla har det dåligt.

Jag tycker att det är bättre att lägga kraften på något som faktiskt har en god chans att fungera.

Wayne Gresky: Håller med dig till fullo.
Jag tyckte mig bara spåra lite kritik mot själva grundtanken hos vänstern.
Nån millimeterrättvisa går naturligtvis aldrig att uppnå, men det tror jag även vänstern begriper.

Huge: Vänsterns problem är att ena dagen så står Berlinmuren där och då är alla kommunister.Nästa dag faller Muren, då helt plöstligt är alla Socialister.
Kan nån förklara den skillnaden vore jag tacksam.

Väljarservicen tar inte semester. Idag presenteras

SOCIALDEMOKRATERNA

Starka sidor: En gång i tiden var vi alla socialdemokrater, som en moderat politiker sade i början av 1970-talet. Socialdemokraterna gav oss välfärdsstaten, kommunal service och blandekonomin och skapade en politisk motvikt till kapitalismen. Vi svenskar är stolta över vår välfärdsstat. Man kan höra till och med djupblå moderater skryta om den svenska välfärdsstaten inför folk från andra delar av världen. Socialdemokraterna skapade välfärdsstaten, och de skapade folkhemmet. Man såg också till att ge oss världens högsta skatter, men till skillnad från t ex amerikanerna vars skatter i hög grad går till militären och rymdprogrammet, har vi svenskar kunnat se att vi faktiskt får något för våra skatter. Men svensken är snål till sin natur och har länge känt att skattetrycket svider i skinnet.

Svaga sidor: Socialdemokraterna vilar på minnen från fornstora dagar. Partiet har haft stora svårigheter att finna sig tillrätta i rollen som ”ett vanligt parti”, alltså inte ett parti som mer eller mindre automatiskt sitter i regeringen. Mest tydligt har det varit när man ska bestämma sig för om man ska gå till val ensamt eller tillsammans med andra partier. Sahlin ålade sig som en strippa på Kiviks marknad när det skulle bestämmas om det skulle samarbetas bara med miljöpartiet eller också med vänsterpartiet. Man fungerar inte bra som oppositionsparti; man är helt enkelt inte vana att spela den rollen. Under 2000-talet har behovet av förändring och förnyelse blivit mycket tydligt, och det är lika tydligt att gänget av betongsossar bakom ledarskiktet tillhör de mest konservativa grupperingarna i svensk politik. Det finns inget mer konservativt än en gråsosse. Vidare är partiets ledarskikt idag svagt; Sahlin, Östros och Bodström är inga beprövade ledare, inga valmagneter.

Historia: Socialdemokraterna bildades 1889 och har en internationellt sett smått otrolig erfarenhet att falla tillbaka på; man har suttit i regeringsställning 1932-1976, 1982-1991 och 1994-2006. Sedan 1932 har man således varit i opposition i totalt 12 år. Inget parti i ett demokratiskt land har suttit så länge vid makten. Persongalleriet som rattat Sverige under dessa decennier är inte att leka med; Branting, Erlander, Möller, Undén, Palme, Persson.

Dagsläge: Idag satsar socialdemokraterna stort på att tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet vinna valet 2010. Många uppfattar detta som ett nytt samarbete, men de här tre partierna har samarbetat länge i riksdagen och även när socialdemokraterna var i regeringsställning 1994-2006. Gråsossarna suckar och tycker att det var bättre förr när man själv bildade regering. Mona Sahlin är smartare än många tycks tro, men affärer med Toblerone och tamponger på tjänstekreditkortet glöms inte i första taget. Hon är långt ifrån sina företrädare på partiledarposten vad gäller ideologi, karisma och ledarskap. Göran Persson, hennes företrädare, började bra men slutade i katastrof. Ändå är känslorna för Sahlin blandade.

Hur går det i valet?: Jompe tror inte att den röd-gröna alliansen vinner valet 2010. Socialdemokraterna kommer att hamna en bra bit under de tidigare ”normala” resultaten på 40-45 procent. Man går mot att bli ett S-parti med samma styrka som sina danska eller norska kollegor.

Det börjar dra ihop sig till final i Jompes väljarservice. Idag presenteras

CENTERPARTIET:

Starka sidor: Centerpartiet är det svenska partisystemets Zelig. Man har bättre än något annat parti lyckats med att hitta en ny väljarbas. Den gamla bonde- och landsbygdsförankringen har ersatts, eller kompletterats, av en inbrytning i småstäder och medelklass. Idag är man en lagspelare i den borgerliga alliansen. Man gör inga vågor. Tvärtom har man offrat flera profilfrågor—kärnkraft, miljö—på allianssamarbetets altare. Maud Olofsson är populär, folklig, bra i medierna.

Svaga sidor: Ryggraden, Maud, ryggraden! Centerpartiet må vara partisystemets kameleont, men även kameleonter har väl en ryggrad? Centerpartiet var länge starka kärnkraftsmotståndare och miljövänner. Idag har man dumpat kärnkraftskritiken och erbjuder istället en moderat miljöpolitik. Man driver som enda borgerliga parti kravet att arbetsrätten ska rivas upp, och de flesta bedömare placerar idag centerpartiet till höger om moderaterna i många frågor. Funkar måhända i regeringsställning, men centerrörelsen lär bli sur när man gått så långt till höger och ändå hamnar i opposition förr eller senare. "Vi måste hitta tillbaka till vår identitet", typ.

Historia: Centerpartiet bygger på Bondeförbundet som bildades 1913. Partiet var från början ett rent intresseparti för bönderna. Numera är ju bönderna antingen försvunna eller, som i Skåne, feta, självägande storbönder som röstar på moderaterna. Centern lyckades hitta nya väljare och fick 24 procent av rösterna i valet 1976. Man bidrog därmed väsentligt till den första borgerliga valsegern på 44 år. Men man har också haft en ganska lång tradition av samarbete med socialdemokratin, först i en koalitionsregering 1951-57 och sedan i ett djupt samarbete i riksdagen under 1980-talet.

Dagsläge: Maudan håller som partiledare så länge partiet är i regering. När man åker ut kommer Maud förmodligen att få stövelskaftet eftersom hon sålde ut partiets själ, som man kommer att säga då. Idag säger man ju inte så.

Hur går det i valet?: Centerpartiet lever, som kristdemokraterna och folkpartiet, farligt nära fyraprocentspärren till riksdagen. Men att man skulle ramla ut känns väldigt avlägset. Man lär återigen hamna kring 6-8 procent och bidrar till en alliansseger 2010.

Jompe: Centern hade faktiskt ett ganska bra förslag för något år sedan (ur ett norrländskt perspektiv) om ett mer federalt Sverige. Hade varit riktigt intressant. Dessvärre försvann det och därmed även jag som potentiell väljare.

Lumber Jack:

Ja, jag gillade det också.

Jag pratade med en av våra landstingspolitiker, han menade att alliansen medvetet förhalar detta med storregioner för att Sossarna skulle få för mycket makt i Norrland.

Fast då är ju denne en übesosse också, man brukar se honom i blaskan signera sina insändare med Torbjörn Westman Socialdemokrat och Sörlidenbo

Jompe:

När det gäller miljöpolitiken tror jag faktiskt att omvärlden har förändrats mer än vad Centern har gjort. På 70-talet gick de i döden för att slippa kärnkraften. Regeringen sprack till och med på grund av att Centern vägrade kompromissa om kärnkraften.

Det som har hänt sedan dess är att det har seglat upp ett hot som är större och farligare än kärnkraft, nämligen den globala uppvärmningen. Centern valde alltså mellan kärnkraft och fossila bränslen.

Jag tycker att de valde rätt och att det var strongt av dem att ändra sig. Nu är jag inte tokförtjust i kärnkraft, men i valet mellan t ex kolkraft och kärnenergi är det just idag bättre med det sistnämnda.

Sen ska man också ta med i beräkningarna att Maud är en hängiven Modoit och därför ibland får oförtjänt mycket beröm mig, vi kör ”Vinka Maud” när hon sitter i logen till vänster om klacken.

Vinka Maud, Vinka Maud, Vinka Maud :)

hellge: Visst är vore det ett problem med den stora sossemajoriteten i norr om Sverige blev mer federalt. De ökade inkomsterna skulle i allt för stor utsträckning gå till bidrag och offentlig sektor istället för att satsa på företagande. Men tanken är intresant.

Väljarservicen presenterar idag

MILJÖPARTIET:

Starka sidor: Det här är partiet som äger Frågan. När Miljöpartiet hade man draghjälp av en omfattande säldöd på västkusten. Senare har miljötänket spritt sig och partiet har stor trovärdighet i den frågan. Man har också efterhand gått från att vara ett enfrågeparti till att ha ett komplett partiprogram. Man är numera pro-EU, vilket verkar logiskt. Vilka miljöproblem stannar vid svenska gränsen? Miljöpartiet borde alltså ha framtiden för sig.

Svaga sidor: Nog är det konstigt att miljöpartiet ligger kring 5 procent i valen när ”alla” pratar miljö? Partiet har inte lyckats mobilisera miljöopinionen. Man brottas fortfarande med trädkramare och Åsanissemarxister som vill vrida partiets politik i märkliga riktningar. Friåret var ett originellt projekt med goda avsikter men alla hatade det. Partiledningen har länge varit svag. Språkröret Eriksson talar i oändliga meningar där olika resonemang kopplas samman med ett ”å”, t ex ”ja, miljöpartiet har ju länge drivit de här frågorna å situationen har ju inte förbättrats utan snarare tvärtom å det här hänger ju också ihop med skattefrågan å regeringen är ju mer inriktade på skattesänkningar än miljöfrågorna å biståndet tycker vi också borde ökas”. Resultatet blir att medierna tvingas klippa Eriksson mitt i en mening vilket låter konstigt. Maria Wetterstrand är kunnigare och har betydligt bättre klipp i repliken.

Historia: Partiet bildades efter europeisk förebild 1981 och kom in i riksdagen 1988, åkte ut 1991 och kom tillbaka 1994. I början leddes partiet av erfarna politiska rävar som Per Gahrton, Eva Goes och Birger Schlaug. Dessa efterträddes av bleka, anonyma språkrör. Eriksson och Wetterstrand ska avpolletteras inom kort, eftersom man har en regel som tidsbegränsar uppdraget som språkrör.

Dagsläge: Miljöpartiet ingår idag i den röd-gröna alliansen och har alltså en chans—ingen vet hur stor—att komma i regeringsställning efter valet nästa år. Partiet har ett långsiktigt problem i att de andra partierna nu positionerar sig i miljöfrågorna, och man måste bestämma sig för om man ska bli mer militant eller vidga sitt program. Något måste göras innan man blir profillösa.

Hur går det i valet?: Miljöpartiet ligger demografiskt rätt; man är ett ungdomsparti medan gamlingarna, de så kallade sistagångsväljarna, struntar i miljöpartiet. Man ligger också geografiskt rätt; man är starkast i storstäderna. Miljöpartiet kommer att vara kvar i riksdagen och kommer att växa på sikt.

Jompe: En annan styrka miljöpartiet har är att de till skillnad från sossar och kommunisterna inte har den ideologiska låsningen, där retoriken blir viktigare än det politiska utfallet. Exempelvis som i fallet med avundsjukesk... eeh, jag menar förmögenhetsskatten.

I väljarservicen har turen idag kommit till

MODERATERNA:

Starka sidor: Moderaterna har gått ifrån att vara ett marginaliserat högerparti till att bli ett av de absolut ledande partierna i svensk politik. Moderaterna är kanske det mest taktiskt och strategiskt avancerade partiet i svensk politik. I modern tid har man bara gått till val en gång i regeringsställning (1994); annars har man manövrerat så att man kunnat driva välorganiserade valrörelser i oppositionsställning. De dominerar den borgerliga alliansen fullständigt, och utmanar socialdemokraterna som största parti. Man har ett program som vunnit stöd i i princip alla väljargrupper. Fredrik Reinfeldt har gått från smart MUF-are till att bli en folklig statsminister och EU-ordförande. Bakom honom finns ett koppel driftiga personer som t ex Littorin och Borg, som rattar tunga politikområden och Schlingmann som leder partiorganisationen. Det faktum att man inte sjunkit genom golvet i opinionen under den finansiella krisen är ett kvitto på partiets styrka.

Svaga sidor: Att vara konservativ är att försvara något som en tidigare konservativ inte lyckades förhindra, skrev Henrik Tikkanen en gång, och det ligger mycket i det. Hur kan ett konservativt parti driva reform? Men är moderaterna egentligen ett konservativt parti längre? Det går en klyfta genom partiet mellan de traditionella, värdekonservativa väljarna (det som brukar kallas Lidingökonservatismen) och de nyliberala krafterna som för närvarande dominerar. De värdekonservativa vill ha ett starkt försvar, nyliberalerna vill kraftigt banta försvaret. De värdekonservativa ser en tydlig roll för staten i samhället, nyliberalerna tycker mest att staten är skit. Den här spänningen har skapat en stopp-gå-politik, t ex vad gäller a-kassorna. Även om man hanterar medierna skickligt så var den första tiden i Rosenbad inte vacker med avslöjande om svartarbete och annat. Några partiföreträdare går inte hem i medierna; Schlingmann är skicklig men något oljig, och försvarsministern ”tomhylsan” Tolgfors lyckas ofta komma fel i sakfrågorna.

Historia: Partiet bildades 1904 som Allmänna valmansförbundet men har rötter i grupperingar i 1800-talets riksdag. Partiet, som länge hette Högerpartiet, ledde regeringar korta perioder i början av 1900-talet. Carl Bildt ledde en borgerlig regering 1991-94. Partiets stora genombrott kom 1976, då man var med i den första borgerliga koalitionsregeringen som satte socialdemokraterna i opposition sedan 1930-talet. Persongalleriet imponerar; Lindman, Bohman, Bildt, Heckscher.

Dagsläge: Moderaterna har lyckats göra sitt politiska projekt till hela borgerlighetens agenda. Men tittar man noga på den moderata politiken ser man att det är inga småjusteringar man är ute efter, precis. Välfärdsstaten ska vara ”ett komplement till civilsamhället” (inte tvärtom), förvaltningspolitiken ska skapa en offentlig sektor för ”medborgare och företag” (inte bara medborgarna), skattepolitiken vill få ner skattetrycket till en nivå som reser frågor om vad man kan åstadkomma med det som kommer att finnas kvar. När det drar ihop sig till val kan det bli spänningar inom alliansen. Moderaternas största problem är egentligen deras egen framgång. Skulle folkpartiet eller centerpartiet ätas upp av moderaterna kan det kosta alliansen valsegern.

Hur går det i valet?: Det är svårt att se vad som skulle kunna rubba partiets styrkeposition. Kan man se till att alliansen inte imploderar eller att den röd-gröna oppositionen inte lyckas riva åt sig initiativet kommer valet att gå på räls.

Imorgon avslutas väljarservicen med en diskussion kring valet 2010.

Jompe: För mig handlar det om tradisionell moderatpolitik. D.v.s. ge åt de redan välbeställda och tag av de fattiga så mycket som möjligt.

Då har vi kommit fram till grundfrågan: hur i hyllebären ska man rösta i valet nästa år? Låt oss anta att det här med röstning verkligen spelar roll. Rent statistiskt är ju en röst av ett par miljoner inget att rya över. Men i många länder har man inte privilegiet att kunna rösta i fria val och därför tycker jag att man ska fundera över hur man röstar, även om det alltså rent statistiskt är ett pink i Atlanten.

För det första ska man rösta. Det finns de som intar posen att politik är skit, att alla politiker ljuger och att icke-röstning är en protest. En rätt dum protest, kan man tycka; rösta på någon du litar på.

För det andra bör du fundera på om ska rösta på det parti som är bäst för dig personligen, eller om du ska rösta på ett parti som verkar för det samhälle du vill leva i. Det behöver ju inte vara samma sak. Man kan t ex rösta på miljöpartiet för att man tycker att miljöfrågorna är viktiga, även om man suckar och stånkar över energiskatter och återvinningskrav.

För det tredje kommer valet 2010 att avgöras kring fyraprocenttröskeln till riksdagen. Folkpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet kommer att vara i farlig närhet av den tröskeln, och det är inte alls omöjligt att ett eller flera av dem faktiskt ramlar ur riksdagen. Kanske bör man som allmänborgerlig väljare rösta på centerpartiet istället för moderaterna för att öka centerns chanser att vara kvar i riksdagen, eller som allmän vänsterväljare rösta på vänsterpartiet eller miljöpartiet istället för socialdemokraterna?

Viktigast av allt: Engagera dig, ta ställning, använd din rösträtt och rösta efter övertygelse. Ingen kommer undan politiken.

"Viktigast av allt: Engagera dig, ta ställning, använd din rösträtt och rösta efter övertygelse. Ingen kommer undan politiken."

Jodå, Jompe:
Jag har under mina 25-30 år som röstberättigad ännu inte röstat på något parti i något val som fått mer än en (1) röst. Till sista valet (EU nånting) så satt jag en timme utanför vallokalerna, och förklarade för valarbetarna varför jag inte tänkte rösta.
Och till slut vann jag den argumentationen, och fick gå hem som en fri man.