Helg Ernest:
Jag tycker också att det är alldeles för mjäkigt här i landet.
Det gick ett tv-program igår, där man uppfostrade barn i vapenhantering. Det är absolut rätt väg att gå - när inte samhället klarar av att försvara sina medborgare, så måste vi rättrogna föräldrar ta vårt ansvar.
Om barnen är tillräckligt kraftfullt beväpnade, så kan de försvara sig själva när de blir antastade av fula gubbar, rånare och allmänt jobbiga människor - som busschaufförer som vill att man ska betala biljetter, gubben som skriker när man pallar äpplen och den där gamla kärringen med den feta taxen.
Våld är den universella lösningen på allt, Heil Israel!
65selander:
Skrämmande?
Nej, hur ska vi annars kunna försvara våra samhälliga värderingar?
Det är ju uppenbarligen så att samhället själv inte grejar det.
73Sjöbba:
Ibland brukar väl någon åklagare, likt en söndagsskolelärare, predika civilkurage för allmänheten, när någon blivit misshandlad eller våldtagen, medans folk passivt tittat bort.
Fast sedan kliar det förstås i fingrarna, speciellt när uppklarandeprocenten är låg och det finns både teknisk bevisning och ett erkännande.
Det är som jag skrivit i en annan tråd, på det viset att, på den ena sidan har vi de korkade och lojala och på den andra sidan har vi ähhhhh...Leif Silbersky
Wayne Gresky:
Vad som är övervåld eller inte vid nödvärn, är väl något som är helt godtyckligt från åklagare till åklagare?
Då kanske man (åklagarna) tycker att andra saker väger över. Man bättrar på uppklarandeprocenten och slår två flugor i en smäll. Sätter sig i pole position och pekar på att ingen står över lagen.
Det framgår väl också av citatet från artikeln att man har ett presumitivt syfte:
– "De allra flesta kan besinna sig och ta i endast så hårt som det krävs, men det finns de som tar i för mycket i stundens hetta. Då ska man enligt lag straffas annars skulle man kunna få ett samhälle där folk skjuter andra till döds och hävdar nödvärn. Vi har lagar för att folk inte ska ta rättvisan i egna händer."
Sedan var det nog tårta och kaffe som gällde på åklagarämbetet och en och annan ryggdunk utdelades. Vi är nog rätt duktiga i alla fall.
scim:
I en annan tråd för inte så många dagar sedan tog jag upp förre JK:n Göran Lambertz rapport "Felaktigt dömda".
I samband med denna rapport framkom med all tydlighet, att JK var den ende chefen i Sverige som inte hade rätt att kritisera sin "medarbetare".
Rapporten pekade på, att så mycket som uppemot en procent av alla domar i Sverige, har uppenbara brister. Folk blir fällda eller friade på helt felaktiga grunder.
Undermåliga förundersökningar och godtycklighet, fördes väl fram som de främsta orsakerna. "Kåranda" en annan.
Det är väl främst därför som Per-Anders sitter riktigt i klistret. Han har ju erkännt och det finns säkert också teknisk bevisning (domkraften).
Så även om Hovrätten har största sympati för hans handlingar och för den situation han hamnat i, är de ändå iskalla och håller sig till kårandan och river inte upp ett beslut från kollegorna i tingsrätten, som kanske är principiellt riktigt (med erkännande och teknisk bevisning), men rent allmänt, moraliskt förkastligt.
Det Lambertz pekar på, är i min bok, fan så mycket allvarligare än någon jävla lismande Silbersky. Men det får inte ens ett uns så mycket uppmärksamhet i jämförelse.
Wayne Gresky: Kontentan är ju att han har använt mer våld än vad nöden kräver, hade han nöjd sig med 1:a slaget och gjort ett envarsingripande så hade han klarat sig.
Och nej jag har inte gått med i facebookgruppen.
K70:
Intressant ;-) Jag vet inte om du var med på den tiden då pcb-killar (tjejer med för den delen) skulle oskadliggöras? Nuförtiden är det väl mest stollar som går bärsärk på ryhopnol och alkohol eller paranoida tjackpundare? Är det lätt att avgöra, när ingen längre är förmögen att skada sig själv eller sin omgivning? Är inte det här saker som NI måste lära er? När skall en lekman veta?
Hur man än vänder och vrider på detta, så har man ju ändå visat för medborgarna, som kanske fortfarande har en känsla kvar för civilkurage och som vågar att ingripa när något händer, att utan god kunskap i nödvärnsbestämmelser och dess tillämpning, så bör man låta bli.
Uppsåtet, hur gott den än kan verka, kan snabbt bli underställt specialkunskaper, som i stort, kanske bara du och dina kollegor behärskar.
K70 skrev:"Jag har själv upplevt ett fall av nödvärnsinvändning där målsäganden...
Där la du upp en straffspark kring vad jag egentligen syftar på och som visar på den inkonsekvens, som jag råder. Nedan har du en länk från regeringen som tar upp "Dödsskjutningen i Råslätt". Ganska uppmärksammat 2001. Visserligen inbäddat som något slags integrationsproblem. Men själva händelseförloppet finns återgivet, allt efter som det uppdagades.
http://www.regeringen.se/content/1/c6/06/70/18/1931e3c5.pdf
Rättegången blev väl sedan en sällan skådad parodi i nödvärnsrätt, då försvaret skulle bevisa hur någon, en och en halv meter ner i en trappa, skulle kunna göra ett utfall med en kniv samtidigt som han vänder sig om och lyckas bli skjuten i ryggen. Men det gick hem.
Idag befinner vi oss då i en situation, där man lägger betydligt större ansvar på hur Per-Anders förhåller sig i en nödsituation, än vad man gör på en polisman, som har helt andra förutsättningarna att hantera situationer. Att Per-Anders helt skulle kommit undan ansvar, om han istället skjutit karln i ryggen medans denne försökte strypa kvinnan, lär knappast någon tro på. Men nödvärnssituation som nödvärnssituation och vad är väl i så fall den stora skillnaden?
Jävligt nitisk åklagare, övernitisk åklagare, nitisk åklagare samt mindre nitisk åklagare. Förmodar att polismannen fick den ena sorten och Per-Anders den andra.
Sedan betvivlar jag inte ett dugg att detta verkligen var två händelser som skulle kunna uppfattas som nödsituation av vem som helst. I polismannen fall var det inte "bara" en flykting utan också ett känt "bus".
Metal Guru:
Vet egentligen inte varför jag bemödar mig att svara på det här. Är det lönt att diskutera med någon som inte klarar av att använda "Dödskjutning i Råslätt" i sökfältet på ett pdf-dokument? Utan som istället i sin förmodade logik utgår från att det skall printas ut och sträckläsas, eventuellt på skithuset.
"Om du får ovanstående till 'nödvärn' kan du väl förklara hur du tänker?"
Du vet väl inte om jag har fått någonting till nödvärn över huvud taget. Har jag skrivit det? Så varför skall jag då förklara hur jag tänker? Jag resonerar ju istället om hur nödvärn, eventuellt tolkas väldigt godtyckligt, i domstolarna.
Det jag pekar på är att nödvärn lätt blir en nödsituation som kan gå överstyr. I vissa fall tycks en nödsitation som går överstyr, ändå vara nödvärn, medans en annan inte är det. Och att man här lägger större ansvar på en "Svensson" än en professionell yrkesman, när en nödsituation gått överstyr. En professionell yrkesman som dessutom var uppbackad av en kollega.
Idag besökte jag Sundvalls tingsrätt för första gången i mitt liv. Det gällde ett brott, rubricerat stöld, som mitt företag blev utsatt för strax före jul.
På dessa länkar kan du läsa mer detaljerat vad som hände:
http://www.st.nu/nyheter/lokalt.php?action=visa_artikel&id=789673
http://dagbladet.se/nyheter/timra/1.420381
Som företagare är det trist när sådana här saker inträffar. Förutom en massa abete att återställa allt till ursprungligt skick så är det också förenat med en massa kostnader. Självrisker hit, självrisker dit.
Jag personligen har inte råkat ut för denna typ av stöld tidigare. Visst, det händer rätt ofta att någon kommer in i butiken och plockar saker från butiken, utan att betala dem. Men jag har aldrig råkat ut för en sån grov stöld som det här handlade om.
Jag blev alltså kallad idag klockan 9.00. Jag fick redogöra för vad i detalj som försvann vid inbrottet, hur mycket dessa varor var värda och hur jag såg på saken rent generellt.
När förhöret var avklarat kunde jag lämna lokalen vilket jag också gjorde. Men innan jag gjorde det bad en av dem som var åtalad att få ordet. Han bad mig om ursäkt för det han gjort företaget, varpå de övriga tre gjorde samma sak. Och där händer det saker inom mig...
Självklart föraktar jag det som hänt. Jag har svårt att känna medlidande för det som skett. De har forcerat mitt företags fönster, stulit en massa varor och åsamkat mig och mina medarbetare en massa jobb men också en inre rädsla för vad som skulle kunna hända. Förutom detta så kommer det att kosta företaget en större summa pengar i självrisker och annat men tack och lov är företaget mindre sårbar när det gäller den ekonmiska biten.
Butiken har kameraövervakning och på dessa kameror framgår klart och tydligt hur 4 personer krossar två rutor, tar sig in, roffar åt sig en mängd varor och flyr från platsen. Två av dem var omsakerad, två var maskerad. Signalementet på de två omaskerade männen var klockren, nästan så jag kunde räkna finnarna i ansiktet på dem. De två andra var mer svårigenkänlig. De två maskerade hade också i inledande förhör förnekat all delaktighet i inbrottet. De störde mig en aning. Blir man tagen med händerna i syltburken anser jag att man kan erkänna sitt brott och ta straffet. Men de gjorde de inte. De bedyrade sin oskuld och gjorde anspråk på godset (som jag i nära detalj kunde precisera sånär på en tusenlapp +/-). Vid det tillfället var jag rätt lack och slängde ur mig en hel del grova ord.
Men efter dagens tingsrättsförhandlingar har andra tankar gått genom huvudet. I tingssalen satt 4 personer, rätt ångerfull får man anta. De såg inte ut att må så bra, tagen av stundens allvar. När sedan de bad om ursäkt, som också kändes menad till mig, då infann sig andra värderingar hos mig.
Jag är rätt lycklig ändå. En fantastisk fru, två underbara barn, tak över huvudet och ett relativt välmående företag.
De personer som jag mötte i rättssalen var personer som 365 dagar om året antagligen är upptagen med att jaga pengar, inte mår bra och har en rätt uppgiven attityd till livet. Även om var människa måste ta ansvar för sitt eget liv tycker jag synd om personer som lever som de jag träffade i rätten idag.
Rätt eller fel?